Kvinnorna i Kongo

Jag är glad att jag, mer eller mindre av en slump, har upptäckt Barbara Kingsolver. Först läste jag "The Lacuna" och nu har jag läst "The Poisonwood Bible" ("Giftträdets bibel")från 1998. Den handlar om den amerikanska familjen Price som kommer till Belgiska Kongo 1959. Pappan är en svavelosande och kompromisslös baptistpastor som till varje pris vill frälsa de hedniska afrikanerna. Mamman och de fyra döttrarna turas om att berätta historien om hur det gick och vad som hände med Kongo och med familjen Price. Kingsolver skriver på ett lättillgängligt språk, men det är ingen banal historia hon berättar: den handlar lika mycket om män som förtrycker kvinnor som om kolonial- och stormakter som förtrycker och utnyttjar andra folk. Det kändes också som om jag lärde känna de fem kvinnliga medlemmarna i familjen Price och verkligen ville veta hur det skulle gå för dem, även om de mot slutet började kännas mer som representanter för olika förhållningssätt än som verkliga människor. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också faktaboken "Kung Leopolds vålnad" av Adam Hochschild och romanen "Allt går sönder" av Chinua Achebe.

Australiensiskt diskussionsunderlag

Jag blev rekommenderad "The Slap" av Christos Tsiolkas på Twitter och på grund av den begränsade informationen visste jag egentligen bara att den kunde vara en bra bokcirkelbok. Nu har jag läst den och delar bedömningen att den nog kan ge upphov till vissa diskussioner! Boken utspelar sig i Australien i nutid och börjar med en grillfest i en medelklassfamiljs villaträdgård. Under festen slår en man till ett litet barn och denna händelse får återverkningar för alla som var närvarande. Personerna har olika etnisk bakgrund och tillhör olika generationer och handlingen berättas ur ett antal av dessa personers perspektiv i tur och ordning. Alla känns väldigt mänskliga och har sina goda och dåliga sidor och fattar mer eller mindre lyckade beslut. (Härav den stora diskussionspotentialen.) Boken är välskriven och känns mycket trovärdig, tycker jag. För mig, som svensk tillhörande generationen som var tonåringar på 80-talet, är det lite fascinerande hur mycket droger som alla, inklusive småbarnsföräldrarna, tar! Betyg: EEEE
2012-11-20: Nu har boken kommit på svenska med titeln "Örfilen".

Vassa föremål i Missouri

Jag gillade Gillian Flynns deckare "Dark Places" och nu har jag också läst hennes debut "Sharp Objects" ("Vass egg"). Huvudpersonen Camille Preaker arbetar som journalist i Chicago och har lämnat sin barndom bakom sig, tror hon. När två små flickor blir mördade i hennes gamla hemstad i Missouri tvingas hon dock att återvända dit och till föräldrahemmet med den neurotiska mamman, den mentalt frånvarande styvpappan, den Lolitaaktiga lillaystern och minnet av den andra systern, som dog tidigt. "Sharp Objects" är både en hemvändarroman och en deckare och den funkar lika bra i båda funktionerna. Jag gillar Flynns sätt att gradvis ge läsaren mer information om Camille och hennes familj. "Sharp Objects" är inte riktigt lika bra som "Dark Places", men god nog! Betyg: EEEE

Självbiografi med soundtrack

En bok som Patti Smiths självbiografi "Just kids" borde komma med ett soundtrack, men lyckligtvis har jag kunnat skapa ett själv med hjälp av Spotify: Just kids. Jag har aldrig tidigare lyssnat på Patti Smiths musik (förutom "Because the night") men blev nyfiken på hennes bok, eftersom den enligt de positiva recensionerna handlar mycket om hennes nära relation till konstnären/fotografen Robert Mapplethorpe (1946-1989). Smith berättar i boken om hur hon kommer till New York som utfattig 20-åring, träffar Mapplethorpe och hur de kämpar tillsammans för att försörja sig och kunna leva på sin konst. Det är en spännande tid i en spännande miljö som Smith berättar om. Att hon är poet märks på språket i boken som håller hög klass och inte är helt lättläst på engelska, men ibland känns hon lite högtravande. Och ibland blir det också lite väl mycket namnrabblande när hon berättar om alla kända (och mindre kända) personer hon och Robert träffade på när de bodde på Chelsea Hotel och andra ställen. Betyg: EEE

P.S. Synpunkter på och förslag till soundtracket mottages tacksamt!

Sagoskimrande berättelse om kärlek

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst "Fyrväktaren" av Jeanette Winterson och de flesta av oss tyckte mycket bra om den. I boken berättar Silver om sin barndom i den lilla skotska kuststaden Salt. Hon blir tidigt föräldralös och får växa upp hos fyrvaktaren Pew. Parallellt med historien om Silver berättas om prästen Babel Dark som bodde i samma stad på 1800-talet. Det är svårt och meningslöst att berätta handlingen i "Fyrväktaren", för det är det poetiska, sagoskimrande språket och berättandet som är det genialiska med den här boken. Den handlar framför allt om kärlek, men är långt ifrån någon typisk kärleksroman. Även teman som barndom, minnen, mörker, ljus och tillhörighet finns med. Ibland är Winterson snubblande nära den tunna prettolinjen, men hon vet vad hon gör och styr upp sin bok med säker hand. Dessutom har hon en underbar, absurd och lågmäld humor. Betyg: EEEE+

P.S. Jag har också skrivit om Wintersons "Det finns annan frukt än apelsiner", som vi läste i min Stockholmsbokcirkel för några år sedan.

Röster om adoption

Journalisten Mary Juusela, som själv är adopterad från Indien, har intervjuat en rad familjer där någon eller några av de nu vuxna personerna är adopterad.Hennes bok, som heter "Adoption - banden som gör oss till familj" ger en mångfasetterad bild av adoption. Vissa adopterade är nyfikna på sitt biologiska ursprung och har sökt sina rötter, andra känner inget sådant behov alls. Vissa har mått väldigt dåligt under uppväxten, andra har inte haft några problem. Vissa tycker att det har varit jobbigt att se annorlunda ut än omgivningen, andra har knappt tänkt på det. För många har det varit viktigt att själv få biologiska barn, eftersom det barnet blir den första familjemedlem man har som liknar en själv till utseendet. De flesta anser dock att banden mellan föräldrar och barn och mellan syskon i en adoptivfamilj är minst lika starka som i en familj med biologiska band. Många berättar också om erfarenheter av rasistiska och främlingsfientliga påhopp och på den skillnad i status som finns mellan adopterade och andra invandrare i vårt samhälle. Mångfalden av åsikter och upplevelser gör boken intressant, men trots olikheterna blir det mot slutet lite tjatigt att läsa. Det här är nog en bok som är mest intressant för adopterade, deras familjemedlemmar och för blivande adoptivföräldrar. Betyg: EEE

Sanningssökande i moderbergets skugga

"The Lord of Death" heter den sjätte delen i Eliot Pattisons deckarserie om hankinesen Shan som lever som en fredlös i Tibet. Han har blivit utsedd att forsla ned kropparna efter förolyckade sherpas från det heliga berget Chomolungma, som vi känner som Mount Everest. På en sådan tur hamnar han mitt i en dramatisk händelse: en buss full med fängslade munkar har stoppats av ett jordskred och munkarna försöker fly upp längs bergssluttningen medan vakterna skjuter efter dem. Strax därefter upptäcker Shan att lite längre bort på vägen har två kvinnor i en bil blivit skjutna. Den ena är den kinesiska turismministern och den andra en västerländsk bergsklättrare. Som vanligt i Pattisons böcker förstår varken Shan eller läsaren någonting från början, men på sitt systematiska och envetna sätt börjar Shan nysta i mysteriet. I den här boken har Pattison själv gett en beskrivning som stämmer bra in på hans egna böcker:

"Once all of his investigations had been linear, one fact linking to the next in quick progression leading to the truth. But in Tibet all his puzzles were like giant tangkas, the traditional religious paintings with overlaps of deities, suffering humans, protector demons, even alternate worlds, linked not by events so much as expectation and hope, by relationships in other, earlier Buddhist lives."

Som alltid skildrar Pattison Tibets befolkning och kultur på ett sympatiskt sätt och ger, vad jag tror, en sanningsenlig bild av den kinesiska regeringens hårdhänta försök att utplåna denna kultur. Den här boken är mer realistisk än vissa av de tidigare böckerna i serien, som hade inslag som närmade sig fantasyn, men inte mindre spännande för det. Betyg: EEEE

P.S. Klicka på etiketten Pattison för att se vad jag skrivit om de tidigare böckerna i serien.

Om författarens makt

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst valfri bok av Mario Vargas Llosa. Tyvärr missade jag träffen, men jag har i alla fall läst "Tant Julia och författaren" från 1977. Berättare är den 18-årige Varguitas, som är författarens alter ego. Han arbetar på en radiostation i Lima på 1950-talet och försöker samtidigt lite halvhjärtat sköta sina juridikstudier. Det han egentligen vill göra är att skriva. Hos sina släktingar träffar han den 14 år äldre Julia, en frånskild kvinna som är en ingift släkting till honom. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Den andra berättelsen i boken handlar om radioteaterförfattaren Pedro Camacho, som gör succé med sina dramatiska radioteatersåpor, som läsaren också får ta del av. De första 100 sidorna läste jag med glädje; det var roligare och mer lättläst än jag hade trott. Sedan gjorde jag en paus och fann det rätt kämpigt att komma in i boken igen. Jag tyckte humorn kändes tillgjord och tillkämpad och jag blev trött på all rasism, sexism och homofobi i det peruanska 50-talssamhället. Mot slutet tog det lite fart igen och vissa passusar fick mig att känna att författaren åtminstone lite grann reflekterade över och kanske tog avstånd från de värsta machoinslagen. Egentligen handlar boken förstås mycket om det som även t.ex. Stjärnans ögonblick och Spill handlar om: författarens makt. Jag tycker dock att Lispector och Combüchen gör det bättre. Betyg: EEE

P.S. Läs hellre "Bockfesten" av Vargas Llosa. Går på bokrean nu i februari 2011!

Vera Stanhope x 2

Nu när Shetlandskvartetten är utläst har jag gått vidare till att läsa de två första delarna i Ann Cleeves deckarserie med den magnifika, medelålders kriminalpolisen Vera Stanhope i huvudrollen.

"The Crow Trap" utspelar sig i en liten by i Northumberland. Tre kvinnor arbetar med att göra en inventering av djur- och växtliv på heden inför att ett stenbrott ska anläggas. De ska samsas i en liten stuga och är ganska olika, så det är inte så konstigt att de går varandra på nerverna. Den första delen av boken berättas ur de tre kvinnornas respektive perspektiv och det är inte förrän i bokens andra halva, när ett mord skett, som Vera Stanhope gör entré. Som alla Cleeves böcker är "The Crow Trap" välskriven, men det skiftande perspektivet gör den lite splittrad. Jag läste den mer för den mysiga engelska miljön än för själva deckarhistorien. Betyg: EEE

I "Telling Tales" har Vera Stanhope blivit utlånad till Yorkshirepolisen för att utvärdera en tio år gammal mordutredning. En femtonårig flicka blev mördad och hennes pappas flickvän dömdes mot sitt nekande för mordet. Nu har den morddömda kvinnan tagit livet av sig, precis innan nya vittnesuppgifter kommer fram som visar att hon med all säkerhet var oskyldigt dömd. Det innebär också att mördaren fortfarande går lös. Också här är det språket och miljöskildringen som är bäst och deckarhistorien lite mindre engagerande. Betyg: EEE

P.S. Den tredje delen om Vera Stanhope heter "Hidden Depths".

Självhjälpsgrupp för notoriska hjärtekrossare

Jag gillar romaner som handlar om mänskliga relationer och "Aldrig stanna kvar" av Pär Östling är verkligen en sådan. Den har dock ett lite ovanligt tema: den handlar om dem som inte kan stanna i ett förhållande, relationsfobikerna. Huvudpersonerna Lilli, Farzad och Korak är sinsemellan mycket olika, men de har detta drag gemensamt. Därför startar de en självhjälpsgrupp och en hemsida med chattfunktion för att hjälpa andra och sig själva. Läsaren får följa dem under några år, då mycket hinner hända. Jag gillar språket och stilen i boken, även om jag ibland tycker att det blir lite mycket miljöbeskrivningar. Personbeskrivningarna har jag inga som helst invändningar emot - de känns helt trovärdiga och nödvändiga. Och så uppskattar jag att min gamla hemort Knivsta finns med på ett hörn! Betyg: EEEE

P.S. Läs också "Vi faller" av samma författare.

Skavande kvinnoliv

Ett av de mest idiotiska påfunden i världshistorien måste vara att tvinga två människor att gifta sig med varandra, trots att de inte känner varandra och inte ens tycker om varandra, bara för att kvinnan råkat bli gravid och hedern måste räddas. Det är detta som händer Maj i "Att föda ett barn" av Kristina Sandberg. Det är 1938, Maj är 20 år och hon har flyttat från Östersund till Örnsköldsvik efter att pojkvännen gjort slut. I den nya staden jobbar hon på konditori och träffar Tomas, som är äldre och från en fin familj. Så går det som det går och Maj kämpar för att hitta sin plats i tillvaron som gravid brud, huslig direktörsfru och sedermera duglig mor i en tid som är besatt av hygien och fyra timmars intervaller mellan amningstillfällena. Att svärmodern (en annan olycklig kvinna), som olämpligt nog bor i samma hus, är högfärdig och otrevlig och att maken dricker lite för mycket måste hon också hantera. Det är en plågsam historia som Sandberg berättar, men hon gör det fantastiskt bra! Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter. Den utspelar sig i samma tid i liknande miljö och handlar också om hur livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Mörka platser på prärien

Gillian Flynn har nog fått inspiration från verkliga fall, som de som beskrivs i "In Cold Blood" och "While They Slept", när hon skrivit sin präriedeckare "Dark Places". Den handlar om Libby Day, som var sju år när hennes mamma och systrar mördades. Libbys bror dömdes för morden till livstids fängelse och Libby har inte haft någon kontakt med honom sedan dess. Som vuxen har Libby svårt att få ordning på sitt liv och när hon blir tillfrågad om att komma och prata på ett konvent för True Crime-fantaster tackar hon ja, eftersom hon är i desperat behov av pengar. Där förstår hon att många tror att hennes bror är oskyldigt dömd och det får henne att för första gången, om än något motvilligt, börja intressera sig för vad som egentligen hände den där natten i det lilla huset på prärien. Det är en skickligt konstruerad deckargåta som Flynn har skapat, hon håller spänningen uppe och jag gillar hennes sätt att skildra trasiga människor och ett lantligt, tröstlöst, fattigt Mellanvästern som påminner om Tawni O'Dells gruvsamhällen. Betyg: EEEE+

P.S. Nu måste jag läsa Flynns första deckare, "Sharp Objects" ("Vass egg")!

Kärlekens pris

I början av 1900-talet träffar Mamah Borthwick Cheney sin själsfrände: arkitekten Frank Lloyd Wright. Trots att de båda är gifta och har barn följer de sin passion och inleder ett förhållande. Priset de får betala är högt: det blir skandal, de förlorar vårdnaden om sina barn och Wright förlorar sina kunder. Om denna verkliga historia har Nancy Horan skrivit en roman: "Loving Frank" ("Kärleken till Frank") där hon berättar historien ur Mamahs perspektiv. Mamah Borthwick Cheney var en välutbildad, intellektuell feminist som bl.a. översatte Ellen Keys texter till engelska. (Om Keys kärlekshistoria med en gift man finns ju också en roman, se här.) Horan har valt en tacksamt dramatisk historia att berätta och jag tycker att hon gör det på ett bra sätt. Mamah och Frank känns som verkliga personer och deras kärlek, tvivel och tillkortakommanden är trovärdigt beskrivna. Jag tycker också mycket om tids- och miljöskildringarna från Chicago, Berlin, Italien m.m. Betyg: EEEE

Ett säkert kort

Efter två misslyckade bokval tog jag ett säkert kort: Patricia Cornwells senaste deckare med Kay Scarpetta: "Port Mortuary" (på engelska). I den är det Scarpetta själva som berättar, vilket hon inte gjort på länge. De två senaste böckerna ("Scarpetta" och "The Scarpetta Factor") har utspelat sig i New York, men nu flyttar Cornwell sitt järngäng ännu längre norrut, till Cambridge utanför Boston. Där har Scarpetta startat ett nytt rättsvetenskapligt center och anställt systerdottern Lucy och den gamla parhästen Pete Marino. När boken börjar har hon dock inte varit där på sex månader, utan har tjänstgjort på en militärbas. Hon kommer tillbaka till ett kaos, som verkar ha sitt ursprung närmare henne själv än hon kan ana. "Port Mortuary" är inte den bästa Scarpetta-deckare som Cornwell skrivit, men den duger fint som tekniktryfferad deckarunderhållning. Betyg: EEE+

För hårdkokt för mig

Jag är inte så förtjust i hårdkokta deckare, men kan till nöds läsa dem om själva deckarhistorien är spännande. Därför gav jag "Det dolda rummet" ("The Cutting Room") av Louise Welsh en chans, men efter 175 sidor tog mitt tålamod slut. Det är bara hårdkokt på det där lite tillkämpat humoristiska sättet och väldigt lite deckargåta, om man säger så... Huvudpersonen Rilke är en medelålders auktionsförrättare i Glasgow. När han får i uppdrag att tömma ett hus där en rik man bott hittar han en bunt gamla, pornografiska fotografier. På några av fotografierna ser det ut som om en kvinna har blivit mördad och Rilke blir besatt av att ta reda på om det verkligen har skett ett mord eller om fotografierna är fejkade. Han tar hjälp av sina kontakter i den undre världen, men efter 175 sidor har man inte fått veta ett dugg mer, bara fått följa med Rilke till en massa mer eller mindre skumma ställen. Not my cup of tea. Betyg: E

Segt om finansmans mystiska död

Den unge Londonjournalisten Matthew Braddock har svårt att tacka nej när han 1909 får ett välbetalt uppdrag av den vackra och karismatiska änkan till en nyliden avliden finansman. Officiellt är uppdraget att skriva Lord Ravenscliffs biografi, men det verkliga uppdraget är ett annat. Ravenscliff hade egenhändigt byggt upp ett företagsimperium och Braddock, som inte kan något om finansvärlden, får söka upp och fråga ut en lång rad personer för att försöka utföra sitt uppdrag. Det är så långt jag orkat läsa (ca 200 sidor) i "Stone's Fall" av Iain Pears. Längre fram i boken (som är på nästan 600 sidor) har jag förstått att man förflyttas bakåt i tiden och att berättarperspektivet skiftar. Nu tänker jag dock inte lägga mer tid på denna bok. Den är seg och inte särskilt spännande, det är många svåra facktermer på engelska och dessutom har jag svårt att hålla isär alla personer som Braddock träffar. Betyg: EE

På fel sida den tunna prettolinjen

Det är en svår konst att skriva koncist, meningsfullt och vackert utan att det blir högtravande och pretentiöst. Några författare som har lyckats, i mina ögon, är Nina Bouraoui i "Innan männen", Clarice Lispector i "Stjärnans ögonblick" och Kristian Lundberg i "Yarden". I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst och diskuterat "Trädgården" av Magnus Florin. Det var mitt val och jag ville läsa den för att jag hade hört att den var så vacker. De andra i bokcirkeln tyckte mycket om den, men för mig var den ointressant och pretentiös. Det är en kort roman som handlar om Carl von Linné och hans trädgårdsmästare. Förutom att jag inte kunde njuta av skönheten i språket på grund av, den av mig upplevda, meningslösheten, störde jag mig på den utstuderade frånvaron av kvinnor i boken. I princip inga kvinnor nämns, inte ens i egenskap av hustrur eller döttrar. Det är bara Linné och en massa andra gubbar. Det jag ändå tyckte om med boken var den fasta förankringen i tid (framför allt årstider) och platser (runt Uppsala!). Och så tyckte jag om beskrivningen av Linnés strävan efter att systematisera och därigenom kontrollera tillvaron. Men det räcker inte för ett högre betyg än: EE

Det man inte vet

Harrison Shepherd i Barbara Kingsolvers "Lacuna" har lärt sig av konstnären Frida Kahlo att det intressantaste med en annan människa är det man inte vet: gapet, tomrummet, lakunen. Shepherd har amerikansk pappa och mexikansk mamma och boken börjar med att han vid tolv års ålder kommer till Mexiko tillsammans med mamman, som lämnat sin man och flyttar in hos sin älskare på en ö utanför Mexikos kust. Lite senare i livet hamnar Shepherd i Mexiko City där han blir anställd som kock hos Frida Kahlo och Diego Rivera. När Trotskij tar sin tillflykt hos dem undan Stalins förföljelse blir Shepherd befordrad till sekreterare. Jag kände inte till Barbara Kingsolver tidigare och hade inga särskilda förväntningar på "The Lacuna" när jag impulslånade den på biblioteket. Men jag blev mycket förtjust! Kingsolver berättar om intressanta tider, platser och människor i Mexiko och USA under 1930- och 1940-talen. Språket flyter och det är lätt att läsa, trots att det är 670 sidor engelsk text. (Boken verkar tyvärr inte vara översatt till svenska.) Betyg: EEEE

P.S. Nu är jag sugen på att läsa den bok som verkar vara Kingsolvers mest kända: "Giftträdets bibel" ("The Poisonwood Bible").

Poetisk pärla

Uppsalaförfattaren Mia Öströms debutroman "Den du söker finns inte här" är en liten pärla på 160 sidor. Öström låter Florence Nightingale berätta om det instängda livet som ung kvinna i det viktorianska England: instängd i korsetten, i huset, i familjen, av förväntningar och konventioner. Språket är vackert, poetiskt och humoristiskt. Boken är lättläst och luftig med korta kapitel och den uppbrutna berättarstilen försvårar inte förståelsen. Betyg: EEEE+

Psykologiskt trovärdig pusseldeckare

I fjärde delen av Shetlandskvartetten, "Blue Lightning" ("Blå gryning"), börjar Ann Cleeves med ett klassiskt pusseldeckarupplägg: ett litet antal personer blir isolerade på en ö, en av dem mördas och någon av de andra måste vara mördaren. Ön är i det här fallet Fair Isle, Shetlandspolisen Jimmy Perez hemö, som han vill visa för sin fästmö Fran. De kommer med det sista planet innan stormen bryter ut, så när mordet sker på fågelskådarstationen i den gamla fyren måste Perez klara sig utan kriminaltekniker och förstärkning. Jag gillar Cleeves sätt att skriva: hennes person- och miljöbeskrivningar. Här lyckas hon faktiskt kombinera pusseldeckarupplägget med (någorlunda) psykologisk trovärdighet utan att det blir alltför konstigt. Betyg: EEEE