Det är en svår konst att skriva koncist, meningsfullt och vackert utan att det blir högtravande och pretentiöst. Några författare som har lyckats, i mina ögon, är Nina Bouraoui i "Innan männen", Clarice Lispector i "Stjärnans ögonblick" och Kristian Lundberg i "Yarden". I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst och diskuterat "Trädgården" av Magnus Florin. Det var mitt val och jag ville läsa den för att jag hade hört att den var så vacker. De andra i bokcirkeln tyckte mycket om den, men för mig var den ointressant och pretentiös. Det är en kort roman som handlar om Carl von Linné och hans trädgårdsmästare. Förutom att jag inte kunde njuta av skönheten i språket på grund av, den av mig upplevda, meningslösheten, störde jag mig på den utstuderade frånvaron av kvinnor i boken. I princip inga kvinnor nämns, inte ens i egenskap av hustrur eller döttrar. Det är bara Linné och en massa andra gubbar. Det jag ändå tyckte om med boken var den fasta förankringen i tid (framför allt årstider) och platser (runt Uppsala!). Och så tyckte jag om beskrivningen av Linnés strävan efter att systematisera och därigenom kontrollera tillvaron. Men det räcker inte för ett högre betyg än: EE
18 januari 2011
På fel sida den tunna prettolinjen
Det är en svår konst att skriva koncist, meningsfullt och vackert utan att det blir högtravande och pretentiöst. Några författare som har lyckats, i mina ögon, är Nina Bouraoui i "Innan männen", Clarice Lispector i "Stjärnans ögonblick" och Kristian Lundberg i "Yarden". I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst och diskuterat "Trädgården" av Magnus Florin. Det var mitt val och jag ville läsa den för att jag hade hört att den var så vacker. De andra i bokcirkeln tyckte mycket om den, men för mig var den ointressant och pretentiös. Det är en kort roman som handlar om Carl von Linné och hans trädgårdsmästare. Förutom att jag inte kunde njuta av skönheten i språket på grund av, den av mig upplevda, meningslösheten, störde jag mig på den utstuderade frånvaron av kvinnor i boken. I princip inga kvinnor nämns, inte ens i egenskap av hustrur eller döttrar. Det är bara Linné och en massa andra gubbar. Det jag ändå tyckte om med boken var den fasta förankringen i tid (framför allt årstider) och platser (runt Uppsala!). Och så tyckte jag om beskrivningen av Linnés strävan efter att systematisera och därigenom kontrollera tillvaron. Men det räcker inte för ett högre betyg än: EE
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår precis vad du menar och tyckte att du fångade fenomenet fint med "på fel sida av den tunna prettolinjen"! Har dock inte läst Florins bok (och vill inte heller ;-)
SvaraRaderaVad bra att jag gör mig förstådd! :-)
SvaraRaderaDen handlar inte om Linné. Den handlar om människans fåfänga försök att systematisera tillvaron, som alltid är dömda att misslyckas. Den handlar om oordningens makt. Den handlar om något som är så mycket större än människorna att det är fullständigt ointressant vilka huvudpersonerna är, Linné eller ej, män eller kvinnor. Meningslös är den minst av allt.
SvaraRaderaVilken bra beskrivning av boken, Johannes! Något sådant hade jag också kunnat tycka (förutom att jag aldrig tycker att det är fullständigt ointressant om personerna i en bok är kvinnor eller män)om boken inte hade hamnat i prettofacket för mig. Jag har försökt vara tydlig med att det jag skriver om är hur JAG uppfattar boken. Det är helt klart väldigt olika för olika personer.
SvaraRadera