PM om Sundsvallsstrejken 1879

av Emma Boman
PM i ekonomisk historia
Handledare: Alf Johansson
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
VT 1991

Inledning

I denna PM har jag för avsikt att behandla den strejk som bröt ut i Sundsvalls sågverksdistrikt i maj 1879. Jag redogör för bakgrunden till strejken, dess förlopp och diskuterar sedan dess viktigaste orsaker och följder. Till sist försöker jag sätta in strejken i ett något större historiskt sammanhang.

Bakgrunden till strejken

År 1879 var Sundsvall en stad med ca 9 000 invånare. Årtiondena närmast före hade inneburit stora förändringar för staden och dess omgivningar. Från att ha varit en jordbruksbygd omvandlades den snabbt till centrum för den framväxande sågverksindustrin, som hade mycket stor betydelse för svenskt näringsliv och export.¹ Förutsättningen för detta var ångsågarna som började tas i bruk på 1850-talet. De sågade mer och snabbare än de gamla vattensågarna och kunde till skillnad från dessa förläggas vid kusten direkt vid utskeppningshamnarna.² Timret flottades ned på älvarna från Jämtland och det inre av Medelpad.³På 1870-talet fanns det trettio ångsågar med omgivande sågverkssamhällen i Sundsvallsområdet.⁴ Sågverksindustrin drog till sig stora mängder arbetare från hela landet. Från 1850 till 1900 ökade Medelpads befolkning med 130 %, jämfört med hela landet som under samma tid ökade med 45 %.⁵ En del av arbetarna var fast anställda och bodde med sina familjer i sågverkets bostäder hela året, men ca två tredjedelar av arbetskraften var säsongsarbetare och daglönare.⁶ Förhållandet mellan arbetare och sågverkspatron byggde på det gamla samhällets patriarkaliska system, där husbonden trots allt måste dra viss försorg om sina arbetare,⁷ men i och med att så stor del av arbetskraften inte var fast anställd var systemet inte särskilt väl fungerande. Arbetarna hade ännu inga egna organisationer, men många var på 1870-talet aktiva i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen.⁸ Viss litteratur anger Sundsvallsstrejken 1879 som den första arbetsnedläggelsen som förekommit inom sågverksindustrin i Västernorrland. Men den uppgiften bygger på en genomgång av dagstidningar och ett antal arbetsnedläggelser har där inte kommit med.⁹ Ett tidigare exempel är en strejk 1875 på Sprängsvikens sågverk vid Ångermanälven. Detta var första gången som den vid Sundsvallsstrejken aktuelle landshövdingen Curry Treffenberg ingrep vid en arbetskonflikt.¹⁰ Det är därmed det första exemplet på att en arbetsgivare tillkallat en statlig myndighet för att lösa en konflikt.¹¹

Strejkens förlopp

År 1879 satte en hård depression in inom sågverksindustrin. Priserna på trävaror sjönk, sågverksägarnas vinster minskade och arbetarnas löner sänktes med 20-25 %. Arbetarna var fullständigt oskyddade. Varken kollektivavtal eller enskilda skriftliga avtal förekom. Det förutsattes att det fanns ett muntligt avtal mellan arbetaren och sågverksägaren, men i praktiken innebar det bara att man fick arbeta för den lön som gavs utan någon diskussion. Särskilt för de sämst avlönade arbetarna fick lönesänkningen följden att det blev nästan omöjligt att försörja sig. Helst skulle man ju under sommaren också spara så man klarade sig över vintern.¹ Sågverksägarna hade, för att motverka lågkonjunkturen, ansökt hos staten om ett stödlån på tre miljoner kronor. När lånet beviljats våren 1879 firade sågverkspatronerna med en stor bankett. Trots stödet höjdes inte arbetarnas löner. När detta stod klart för arbetarna blev det den tändande gnistan till strejken.² Måndagen den 26 maj begärde arbetarna vid Heffners sågverk återgång till 1878 års löner. När deras begäran avslogs lade de ner arbetet. Nästa dag lades arbetet ned vid flera sågverk söder om staden.³ De strejkande vandrade från sågverk till sågverk och stora skaror arbetare följde med. När strejken stod på sin höjdpunkt beräknas ca 6 000 arbetare från 21 verk ha varit berörda.⁴ Mot kvällen upprättades strejkläger på Skarpskytteslätten strax utanför staden.⁵ När sågverksägarna under tisdagen förstod vad som var på gång bad de om myndigheternas hjälp. Magistraten i Sundsvall satte sig i förbindelse med länsstyrelsen i Härnösand. Landshövdingen Curry Treffenberg reste samma dag till Sundsvall tillsammans med 22 man ur Svea artilleriregemente. Han mötte arbetarna på Svartviksvägen där han talade till massan om sågverksindustrins tryckta läge och uppmanade dem att återgå till arbetet. Vid detta tillfälle framträdde den 28-årige eldaren Isak Boström för första gången som talesman för arbetarna. Det var mest tillfälligheter som gjorde honom till en av ledarna för strejken. Han hade lätt för att uttrycka sig och råkade stå nära till så att han kunde äska tystnad och bemöta vissa påståenden om löneförhållanden m m som Treffenberg kom med.⁶ Nästa dag, den 29 maj, träffade Treffenberg en deputation av arbetare med Boström som ordförande. Arbetarna framförde sina krav, formulerade i tre punkter: 1. Att de skulle få behålla fjolårets löner, 2. att sågverksägarna inte skulle vidta några repressalier mor dem som medverkat i strejken och 3. att Sundsvalls krogar skulle hållas stängda. Treffenberg lovade ingenting utan upprepade bara sin uppmaning om återgång till arbetet.⁷ Landshövdingen hade nu helt övertagit ansvaret för att upphäva strejken från sågverksägarna, som höll sig passiva.⁸ Landshövdingen hade rekvirerat ytterligare militär och den 30 maj hade 70 man ur Dalaregementet, 250 man ur huvudstadens gardestrupper och tre kompanier ur Hälsingeregementet anlänt. Dessutom kom sjöstridskrafter i form av ett minfartyg och sex kanonbåtar.⁹
Man hade stor respekt för lag och ordning och de strejkande höll sig hela tiden mycket lugna. Alla uppträdde nyktert och tiden fördrevs med bönemöten och psalmsång.¹⁰ Solidariteten hölls stark och grupper av arbetare skickade ut till de olika sågverken för att se till att arbetet inte återupptogs och in till Sundsvall för att kontrollera att alla krogar och brännvinsbodar hölls stängda.¹¹ Fredagen den 30 maj pågick strejken fortfarande och stod då på sin höjdpunkt. Treffenberg kom till strejklägret och höll ännu ett tal. Han framställde sig som Guds utsände och sa att de strejkande bröt mot Guds lag, S edelagen och Samhällets lag. När han hade gått beslöt arbetarna enhälligt att inte återgå till arbetet för den gamla lönen.¹²
Under pingsthelgen, den 1 och 2 juni, började arbetsgivarna skaffa strejkbrytare från andra delar av landet och från Finland. För att härbärgera dessa ville man vräka de strejkande arbetarna från sågverkens bostäder. Den 2 juni begärde skarpskytteföreningens styrelse att de strejkande skulle vräkas från deras läger. De var antagligen påverkade av motståndare till strejken.¹³ Tisdagen den 3 juni omringades arbetarna i strejklägret av militär på order av landshövdingen, efter rådslag med sågverksägarna och militärbefälet. En del hade redan återgått till arbetet, men enligt Treffenberg fanns där ca 1 400 personer. Treffenberg höll nu sitt sista tal till de strejkande.¹⁴ De fick välja mellan att direkt återgå till arbetet och att enligt försvarslöshetslagen omedelbart häktas och straffas. De valde det förra och arbetet återupptogs alltså utan att arbetarna fått igenom något av sina krav.¹⁵
Under de påföljande två dagarna hölls förhör med alla inblandade arbetare. De som hade fast arbete och egen bostad fick genast återvända hem. En del av de arbetare som hotats med vräkning kunde få sågverksägarnas tillstånd att bo kvar, men de fick då inte lämna sågverksområdet på åtta dagar. 36 personer häktades, misstänkta för att ha varit strejkledare, men alla släpptes några dagar senare. I slutet av juli häktades dock åtta personer igen, bl a Isak Boström, som fick sitta fängslad i sju veckor, men alla släpptes sedan utan rannsakning.¹⁶
Så slutade strejken i nederlag för arbetarna. Sågverksägarna firade med ännu en stor fest på restaurang Tivoli.¹⁷ Trots att Sundsvallsstrejken slutade i nederlag för arbetarna spreds rörelsen söderut längs kusten och under de närmast följande dagarna utbröt en rad mindre strejker i sågverksområdena i Hudiksvall, Söderhamn och Skutskär. Alla dessa slutade dock utan att arbetarna fått igenom sina krav på högre lön.¹⁸

Orsaker och följder till strejken

Jörgen Björklund sammanfattar strejkens karaktär och följder i tre punkter:¹

1. Det var en spontan reaktion för att arbetarna skulle återfå sin gamla lön.
2. Den visade orsakerna till nederlag för en oorganiserad strejk under en depression.Tidigare strejker hade utspelats i tider då sågverksindustrin befunnit sig i ett expansivt skede.
3. Sågverksarbetarna insåg att spontana oorganiserade strejker hade små utsikter till framgång, vilket fick stor betydelse för framtiden.

Orsaker till nederlaget

Eftersom staten före strejken satsat tre miljoner kronor för att hjälpa sågverksindustrin, var det naturligt att man från statens sida, genom sin representant landshövdingen Treffenberg, gjorde gemensam sak med sågverksägarna för att krossa strejken. Det fanns inte någon lag mot strejker och, eftersom de strejkande hela tiden upprätthöll stark disciplin och skötsamhet, kunde inte heller upprorslagen tillämpas. Men mot de lösa arbetarna kunde de föråldrade försvarslöshetsbestämmelserna användas. Enligt dem kunde en person utan fast tjänst och försörjning häktas och tvångsrekryteras till armén. Detta, tillsammans med hot om vräkning, gjorde de strejkandes position utsatt. När landshövdingen dessutom tillkallade militärhjälp medverkade det till att tvinga de strejkande tillbaka till arbetet.²

Var strejken planerad?

Under och efter strejken diskuterades det mycket huruvida den varit planlagd eller ej. De flesta tidningar uttalade åsikten att strejken varit noggrant förberedd och som bevis för det talade den gynnsamma tidpunkten då strejken bröt ut. Just de dagarna låg flera olastade fartyg i Sundsvall och sågverksägarna fick betala dyra liggedagspenningar för varje dag arbetet låg nere.³ Folk inom väckelserörelsen pekades ut som anstiftare. Visserligen var många av arbetarna frireligiösa och flera av dem som kom att fungera som ledare under strejken, t ex Isak Boström, var också framstående frikyrkomän, men en genomgång av polisprotokoll och rättegångshandlingar visar att strejken inte kan ha varit planlagd, vare sig av väckelsefolk eller någon annan. Frikyrkornas styrelser var emot strejken, eftersom de bestod av personer ur överklassen, några av väckelsepredikanterna var närvarande på strejklägret, men förhöll sig neutrala, och statskyrkans präster var helt passiva.⁴ Det finns heller ingenting som tyder på att något socialistiskt inflytande skulle ha påverkat arbetarna.⁵

Orsaker till strejken

Strejken var alltså inte planlagd utan uppkom direkt ur de ekonomiska och sociala förhållandena, d v s lönesänkningarna, borttagandet av vissa sociala förmåner, t ex fri medicin, de dåliga bostadsförhållandena och arbetarnas, särskilt daglönarnas, otrygga ställning. Axel Adlercreutz menar att det inte var någon slump att den första stora strejken bröt ut just inom sågverksindustrin. Där konfronterades arbetsgivarna för första gången med den moderna industrins arbetarproblem: den stora inflyttningen, rotlösheten, de lösa banden till arbetsgivaren, bostadsproblemen osv.⁶ Tidningsmannen Isidor Kjellgren gjorde hösten 1879 en resa till Sundsvallstrakten för att själv bedöma sågverksarbetarnas levnadsförhållanden och orsakerna till strejken. Han står på arbetarnas sida, men ifrågasätter inte det grundläggande patriarkaliska förhållandet mellan arbetarna och sågverkspatronerna. Han kritiserar de senare för att vara dåliga husbönder, inte för att de har husbondeställning.⁷ Som exempel tar han upp Vivsta varv, det enda sågverk som inte drogs med i strejken. Han, och andra, menar att anledningen till att arbetarna där inte strejkade inte var att de hade bättre lön, för det hade de inte, utan för att de stod i en starkare beroendeställning till arbetsgivaren och hade bättre sociala förmåner och bostäder. Andra författare menar dock att Vivsta varvs enskilda läge gjorde att arbetarna där antagligen inte nåddes av strejkagitationen och därför inte gick med.⁸
Kjellberg intervjuar också landshövdingen, som erkänner att sågverksägarna nog skulle haft råd att gå med på en löneförhöjning, men att han bestämt motsatt sig det, då han var rädd för att det bara skulle leda till nya konflikter senare.⁹

Treffenbergs kommitté och rapport

När strejken väl slagits ned inrättades på landshövdingens initiativ en kommitté, bestående av Treffenberg själv och ett antal av sågverksägarna. Typiskt för Treffenbergs konservativa inställning är att inga representanter för arbetarna fanns med. Syftet med kommittén var att undersöka arbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden. Kommitténs betänkande, som kom i april 1880, är helt påverkat av Treffenbergs samhällssyn, som Reinhold Olsson beskriver så här: Den var en kombination av absolut tro på gudomlig och statlig auktoritet, på de 'uppsattes' oinskränkta husbondevälde och de 'fria' ekonomiska lagarnas orubblighet. Detta blir terminologiskt uttryckt ett sammanflöde av konservativ politisk, social och religiös syn med ett inslag av ekonomisk liberalism.¹⁰
Kommittén kom med en mängd förslag för att förbättra arbetarnas förhållanden. I stället för privat detaljhandel ville man införa konsumtions- och hushållsföreningar, som skulle kunna hålla låga priser. Sågverksägarna uppmanades att starta sjukhjälps-, pensions- och änkekassor. Barnen skulle få yrkesutbildning i slöjdskolor och arbetarna skulle få en chans att bilda sig genom bibliotek och föredrag i "lämpliga" ämnen. Barn- och kvinnoarbete skulle regleras. Allt skulle göras på arbetsgivarnas initiativ. Lönefrågan lade sig kommittén dock inte i.¹¹ Kommitténs betänkande är anmärkningsvärt eftersom det utgör den kanske första ansatsen till ett socialt program för arbetarna i Sverige och för att det åtminstone tvingade arbetsgivarna att erkänna att missförhållanden existerade.¹²
Treffenberg skrev också en egen rapport till civildepartementet om händelserna vid strejken. Den kom i december 1879 och är en av de viktigaste källorna till information om strejken. Som försvar för sitt starka motstånd mot löneförhöjningar framhåller han där den starka konjunkturnedgången för sågverksindustrin under slutet av 1870-talet, men nämner inte att exportvärdena 1879 fortfarande var högre än de varit 1871. Han jämför bara med siffrorna från de bästa åren, 1874-75.¹³ Läget var alltså inte så dåligt som han ville framställa det.

Strejken och emigrationen

En fråga som också diskuterats är sambandet mellan Sundsvallsstrejken och emigrationen. Isidor Kjellberg uppger 1879 att över 2 000 personer emigrerat som en följd av strejken, men de siffrorna måste anses som mycket överdrivna.¹⁴ De flesta författare anser dock att det fanns ett samband mellan strejken och utflyttningen och att strejken kan ses som startpunkt för den stora amerikautvandringen. Tidigare hade Sundsvallsområdet varit ett alternativ till Amerika för fattiga jordbrukare i andra delar av landet. Nu gjorde de dåliga konjunkturerna och den misslyckade strejken arbetarna missnöjda. Efter 1879 blev Medelpad ett av de stora utvandringsdistrikten.¹⁵

Avslutning

I litteratur som behandlar fackföreningarnas historia ses Sundsvallsstrejken ofta som den avgörande händelsen som bildar upptakt till 1880-talets fackliga organisering. Man konstaterar att sågverken på Norrlandskusten drabbades av en serie strejker redan tidigare under 1870-talet, men man så dem som enstaka företeelser vid enskilda företag. Alf Johansson vill däremot se dessa strejker som resultatet av en förfacklig rörelse längs kusten. Den skulle ha växt fram ur lågkonjunkturen 1875-79, som framtvingade enighet mellan arbetarna, både mellan olika arbetarkategorier på samma arbetsplats och mellan arbetare på olika orter. Enligt Alf Johansson kan Sundsvallsstrejken alltså ses som kulmen på en omfattande förfacklig rörelse och inte bara som upptakten till den kommande, mer organiserade fackliga mobiliseringen. Senare forskning, där man gått ned och undersökt förhållandena på de enskilda arbetsplatserna och orterna, stöder Alf Johanssons teori.¹ Sundsvallsstrejken slutade alltså i ett stort nederlag för arbetarna, som inte fick igenom något av sina krav. Men den fick ändå en del positiva följder. En del förbättringar av de sociala förhållandena kom till stånd genom den av Treffenberg tillsatta kommittén. De lokala tidningarna fick också upp ögonen för arbetarfrågor och behandlade i fortsättningen dessa och andra sociala ämnen. Men den viktigaste följden var nog arbetarnas ändrade inställning. De blev medvetna om sitt människovärde, insåg sin styrka gentemot arbetsgivarna och förstod vikten av att organisera sig.² John Lindgren beskriver det så här:
Klassmedvetandet började vakna på allvar. Sågverksarbetarna blevo icke längre proletärer enbart till sin livsföring utan också till sin psykologi. Vad en intensiv agitation behöft åratal för att åvägabringa hade 'ordningsmaktens på en gång humana och kraftiga mellankomst' åstadkommit på en vecka.³
Detta anser jag vara den viktigaste följden av Sundsvallsstrejken 1879.

Noter

Bakgrunden till strejken

1. Sundsvallsstrejken 1879 , s 9
2. Björk
3. Sundsvallsstrejken 1879, s 14
4. Ibid, s 9
5. Lundberg, s 12
6. Björk
7. Ibid
8. Ibid
9. Björklund, s 41
10. Olsson-Lindström, s 55 f
11. Björklund, s 42
12. Olsson-Lindström, s 57

Strejkens förlopp

1. Olsson-Lindström, s 57 f
   
2. Björk
   
3. Olsson, s 98
   
4. Olsson-Lindström, s 59
   
5. Olsson, s 99
   
6. Olsson-Lindström, s 59 ff
   
7. Olsson, s 99 f
   
8. Ibid, s 100
   
9. Ibid, s 100
   
10. Ibid, s 101
    
11. Olsson-Lindström, s 66
    
12. Ibid, 62 f
    
13. Ibid, s 63
    
14. Ibid, 63 f
    
15. Björk
    
16. Olsson, s 105 f
    
17. Sundsvallsstrejken 1879, s 84 f
    
18. Olsson-Lindström, s 73 ff

Orsaker och följder till strejken

1. Björklund, s 48
   
2. Ibid, s 47
   
3. Sundsvallsstrejken 1879, s 277
   
4. Larsson, s 119
   
5. Olsson-Lindström, s 69 f
   
6. Adlercreutz, s 153
   
7. Gårdlund, s 409
   
8. Cornell, s 319
   
9. Kjellberg, s 21 f
   
10. Olsson-Lindström, s 82
    
11. Larsson, s 97
    
12. Olsson-Lindström, s 87
    
13. Sundsvallsstrejken 1879, s 258
    
14. Larsson, s 124
    
15. Sundsvallsstrejken 1879, s 275 f

Avslutning

1. Johansson, s 362 ff
   
2. Cornell, s 321 f
   
3. Lindgren (i Sundsvallsstrejken 1879, s 275)

Litteratur

• Adlercreutz, Axel (1954), Kollektivavtalet, Lund
• Björk, Barbro (1974), förord till Sågverksarbetarne i Norrland, Sundsvall
• Björklund, Jörgen (1976), Strejk - Förhandling - Avtal, Umeå
• Cornell, Lasse (1982), Sundsvallsdistriktets sågverksarbetare 1869-1890, Göteborg
• Gårdlund, Torsten (1942), Industrialismens samhälle, Stockholm
• Hildeman, N.G. (1962), "Var Sundsvallsstrejken förberedd?", Historisk tidskrift
• Johansson, Alf (1988), Arbetets delning: Stocka sågverk under omvandling 1856-1900
• Kjellberg, Isidor (1879/nytryck 1974), Sågverksarbetarne i Norrland, Linköping/Sundsvall
• Larsson, Tage (1972), Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879, Motala
• Lindgren, John, Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst 1881-1889
• Lundberg, Harald (1979), Sundsvallsstrejken 1879
• Olsson, Reinhold (1949), Norrländskt sågverksliv under ett sekel, Sundsvall
• Olsson, Reinhold & Lindström, Richard (1953), En krönika om sågverksarbetare, Sundsvall
• Sundsvallsstrejken 1879 (1979), Sundsvall