En far och hennes dotter

Susan Faludi har tidigare bl.a. skrivit de feministiska klassikerna "Backlash" och "Ställd". Nu är hon tillbaka med en mer personlig historia: "In the Darkroom", som handlar om hennes far. Efter att de knappt haft kontakt under flera decennier hörde fadern plötsligt av sig och berättade att han, vid över 70 års ålder, hade bytt kön och nu hette Stéfanie. Han hade flyttat tillbaka till Ungern, som han ursprungligen kom ifrån. Susan Faludi reste dit för att återuppta relationen och försöka förstå fadern. Hennes minnen från barndomen var av en patriarkalisk och våldsam man. Nu träffar hon en äldre, lite prudentlig dam, som inte vill kännas vid vissa saker i det förflutna. Men dottern fortsätter luska och långsamt växer en bild fram av fadern som barn i en rik, men olycklig, högborgerlig familj, som ung, judisk man under andra världskriget, som framgångsrik fotograf och redigerare, som misslyckad familjefar och som transperson och HBTQ-aktivist. Det är ett fascinerande och ömsint porträtt av en oerhört knepig person, tecknat med mycket humor. Faludi skriver konsekvent "min far" och "hon", när hon skriver om fadern efter könskorrigeringen. I början känns det konstigt, men snart vänjer man sig och inser att det är det enda logiska.
Betyg: EEEE+

 

Susan Faludi och hennes far Stéfanie Faludi

Nicola Fuller of Central Africa

Efter att ha skrivit om sin barndom ("the Awful Book" som modern kallar den), men innan hon skrev om sin skilsmässa, skrev Alexandra Fuller en bok om sin excentriska, roliga, starka och sköra mamma: "Cocktail Hour Under the Tree of Forgetfulness". (Den underbara titeln får sin förklaring i boken!) På sin vackra prosa berättar Fuller om mammans aristokratiska skotska bakgrund, barndomen i Kenya, äktenskapet med Tim Fuller, slitet på de olika gårdar dit de flyttar, inbördeskriget, barnen som dog, alkoholismen och den psykiska sjukdomen. Allt beskrivet med mycket humor, kärlek och respekt. Fuller redovisar tydligt sina föräldrars aktiva val att i början av 1970-talet flytta till det rasistiska, minoritetsstyrda Rhodesia, men fördjupar sig inte i motiven till det (mer än att det framgår att de vill ha och arbeta på en egen gård) eller i sina föräldrars ideologiska övertygelser. På slutet framgår att paret Fuller numera driver en framgångsrik fisk- och bananfarm i Zambia och det framstår som om deras kärlek till Afrika i slutändan varit starkare än deras eventuella rasistiska övertygelser. Oavsett är skildringen av Nicola Fullers liv både ett personligt porträtt av en ovanlig kvinna och en bit läsvärd 1900-talshistoria.
Betyg: EEEE

En sagoberättares liv

Det skulle tydligen till en dansk för att få till en riktigt bra biografi över den svenska nationalklenoden Astrid Lindgren: "Denna dagen, ett liv" av Jens Andersen. Det är en välskriven och välresearchad biografi som lägger lagom mycket vikt på de olika delarna av Lindgrens liv. På ett respektfullt och osentimentalt sätt skriver Andersen mycket om det som tidigare inte varit så känt: att Lindgren som 18-åring blev gravid med sin gifte chef, reste till Köpenhamn för att föda sonen Lasse och inte kunde ta honom till sig förrän flera år senare. Ur boken stiger en levande bild av en sympatisk, men mer komplex person, än den helgonförklarade sagotanten som varit den gängse bilden.
Betyg: EEEEE

Flickan som försvann

Dora Bruder i boken med samma namn var en judisk tonårsflicka i Paris. Tillsammans med tusentals andra franska judar deporterades hon till Auschwitz 1942 och dog där. "Dora Bruder" handlar dock mer om Doras liv åren innan deportationen. Hon gick på en katolsk internatskola, men rymde och var borta i flera månader. I en gammal tidning hittade författaren Patrick Modiano Doras föräldrars annons där de efterlyste dottern. Annonsen väckte hans intresse och han började forska i flickans öde. Parallellt berättar han om sin egen bakgrund, om den frånvarande, judiska pappan som ägnade sig åt svartabörshandel under kriget och om sina vandringar i Dora Bruders kvarter. Jag har lyssnat på boken i Björn Granaths uppläsning och är, som vanligt med Modiano, begeistrad.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också dagboken "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr, en annan ung, fransk, judisk kvinna som gick under i Förintelsen. 

En bortglömd kvinna

Christina Lilliestierna (1923-2000) var en uppburen journalist och krigsreporter, som bland annat skrev reportage från krigen i Algeriet och Kongo på 1960-talet. På 1970-talet drog hon sig tillbaka till nordvästra Spanien där hon ägnade sig åt att skriva romaner, som fick fina recensioner. Sedan blev hon bortglömd. Nu har journalisten Chris Forsne skrivit en bok om Lilliestierna: "Jag är skapad för stormen och striden och regnet". Forsne har haft tillgång till dagböcker och brev och har intervjuat människor som stod Lilliestierna nära. Forsne skriver personligt och kopplar då och då ihop sitt eget liv med Lillestiernas. Sådant kan lätt bli lite pinsamt, men Forsne gör det tämligen smakfullt. Lilliestierna levde ett komplicerat och händelserikt liv som förstås är tacksamt att skildra. Som feminist är jag självklart för att framstående kvinnor som glömts bort av historien ska återupptäckas. Under läsningen av Forsnes bok kan jag ändå inte låta bli att då och då undra varför just Lilliestierna ska ägnas en hel bok. Om hennes texter nu var så bra att hon är värd att återupptäckas, borde det inte ske genom en nylansering av det hon själv skrev?  Det här känns som Forsnes privata projekt, som jag inte är helt övertygad om är av så stort allmänintresse.
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre Ester Blenda Nordströms böcker som kommit i nyutgåva.

En svensk stjärna

Jag har läst "Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap" mindre för att jag är intresserad av Gösta Ekman och mer för att jag gillar författaren, Carina Burman. Och så passade det bra att återvända till det tidiga 1900-talets teatervärld, efter att ha läst "Blekingegatan 32". Som alltid skriver Burman bra och jag har nu på ett trevligt och lättsamt sätt lärt mig mycket mer om 1920- och 1930-talets stora stjärna Gösta Ekman. Det blir ibland lite tjatigt med uppräkningar av alla teateruppsättningar han var med i, men eftersom Ekman, förutom kokainist, var arbetsnarkoman är det naturligt att det finns mer att skriva om hans professionella liv än det privata.
Betyg: EEEE

Granne med en kändis

En bok där man är med på bild måste man förstås läsa! Artisten Andreas Lundstedt var min granne och lekkamrat när jag var 6-7 år och vi brukade mima till Abba-låtar tillsammans. Sedan dess har jag bara följt honom via medierna, men genom att läsa hans (själv)biografi "Mitt positiva liv" (skriven tillsammans med Cecilia Blankens) vet jag nu lite mer om vad som hänt honom sedan dess. Boken handlar om artistdrömmarna och succén med gruppen Alcazar, om pojkvänner, festande och knark och så det som alla numera vet om honom: att han har hiv. I övrigt är boken måttligt intressant, men en sak tycker jag han gör bra: berättelsen om hur han fick veta, svårigheterna att acceptera diagnosen och om hur det var att komma ut som Sveriges enda kända person som är öppen med sin hiv.
Betyg: EEE

Jag, min bror Erik och Ante (Andreas Lundstedt) på bild i boken "Mitt positiva liv".

Det skamfyllda arvet

Christina Kellberg, tidigare journalist på DN, har skrivit en bok om sin mormor Chris: "Kupongtjuven - min mormors förlorade heder". Under andra världskriget stal mormodern ransoneringskuponger och dömdes till fängelse för det. Några år senare tog hon sitt liv. Detta var inget man talade om i Kellbergs familj, annat än sent på natten i onyktert tillstånd. Kellberg har nu tagit reda så mycket hon kunnat om sin mormor och hennes liv och skrivit en läsvärd bok om henne och om sin egen uppväxt med två alkoholiserade föräldrar. Det handlar mycket om brustna förhoppningar och drömmar och om att upprepa sina föräldrars misstag. Kellberg skriver bra och har hittat en saklig och osentimental ton, vilket gör att läsaren får dra sina egna slutsatser utan att känna sig manipulerad av författaren. Det tycker jag mycket om.
Betyg: EEEE

Överlevare - och sen då?

För mig är Göran Rosenberg känd som journalist och programledare. Jag visste inte att hans mamma och pappa var polska judar som båda överlevde  Förintelsen. Efter kriget hamnade de i Södertälje, där Göran och hans syster föddes. I Augustprisvinnande "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt och om sina föräldrar, framför allt om pappan David Rosenberg. Han läser gamla brev, reser i pappans spår i Polen och Tyskland, letar i gamla nummer av lokaltidningen i Södertälje och intervjuar många människor i sina försök att kartlägga pappans liv och förstå hans för tidiga död. Det handlar lika mycket om folkhemmets framväxt som om gettonas och koncentrationslägrens fasor och överlevarnas skuldkänslor. Göran Rosenberg skriver sin pappas historia på ett vackert och osentimentalt sätt som är en njutning att läsa. Även om man tycker att man redan har läst överlevarberättelser så många gånger ska man inte missa denna!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också Zenia Larssons trilogi: "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" och "Livet till mötes".

Om att döda djur

Hanna Hellquist sällar sig till författarskaran som skriver om sina excentriska pappor. Om man läser Hellquists krönikor i DN känner man redan till hennes djurtokiga pappa och trygga mamma med den allergiska pojkvännen Göran. I "Karlstad Zoologiska" berättar Hellquist i mycket korta kapitel om sin uppväxt. Hennes stil är lättsam och anekdotisk, men ibland bränner det till, som när hon lakoniskt skriver att hon aldrig känt sig trygg med sin pappa. I övrigt blir jag (som var en sådan som var tvungen att rädda alla daggmaskar på skolvägen när det regnat) lätt illa berörd av alla djur som dör. De trampas ihjäl, kläms ihjäl, torkar ihjäl, drunknar, skjuts, äts upp av ormar och blir påkörda. Hellquist skriver bra och jag gillar egentligen hennes stil, men det känns som om hon haft lite svårt att bestämma sig för vilken slags bok hon vill skriva. Det viktiga försvinner lätt bland alla lustiga djuranekdoter. Betyg: EEE