29 december 2011

2011 års bästa böcker

I år blir det en uppdelad lista:

Romaner
  1. "The Help"("Niceville") av Kathryn Stockett
  2. "Spill - en damroman" av Sigrid Combüchen
  3. "Hjärtblad" av Aino Trosell
  4. "Siri" av Lena Einhorn
  5. "A Visit from the Goon Squad" av Jennifer Egan
Deckare 
  1. "The Assasin’s Prayer" av Ariana Franklin
  2. "Dark Places" av Gillian Flynn
  3. "Fallen" av Karin Slaughter
  4. "The Song is You" av Megan Abbott
  5. "The Naming of the Dead" av Ian Rankin

Grafiska romaner/serie-/bilderböcker
  1. "The Arrival" ("Ankomsten") av Shaun Tan
  2. "Le Chat du Rabbin" ("Rabbinens katt") av Joann Sfar
  3. "Mina vackra ögon" av Nina Hemmingsson
  4. "En cuisine avec Alain Passard" av Christophe Blain
Fackböcker
  1. "Och i Wienervald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink
  2. "Den långa vägen till frihet" av Nelson Mandela
  3. "Leva på gränsen - berättelser från det nya Sydafrika" av Leif Norrman
  4. "Sagans förtrollade värld" av Bruno Bettelheim
  5. "Lotsa barn – att fostra barn med känsla och sunt förnuft" av Lars Gustafsson


Gott Nytt Läsår!


P.S. Här kan du se min lista över 2010 års bästa böcker.

26 december 2011

Tidens obevekliga gång

Långt före Facebook var jag med i ett nätverk som hette SixDegrees. Det byggde på idén att alla människor på jorden är relaterade till varandra genom högst sex led, t.ex. jag har en vän, vars barndomskamrat har en kollega, vars frisör är din syssling. Jag kom att tänka på den teorin när jag läste "A Visit from the Goon Squad" av Jennifer Egan. I likhet med "The Imperfectionists" är "A Visit from the Goon Squad" mer en novellsamling än en roman, men där personerna i "The Imperfectionists" alla var förenade genom att de arbetade på samma tidningsredaktion är länkarna mellan personerna i Egans bok mer komplicerade. De olika avsnitten berättas i olika stil och i omväxlande första, andra och tredje person singular. De utspelar sig på olika platser vid olika tider. Musiken går dock som en röd tråd genom boken från skildringen av okända punkband i San Fransisco under sent 1970-tal till en omtalad utomhuskonsert i New York på 2020-talet. Jag tycker mycket om Egans bitterljuva skildringar av hur ungdomsdrömmar går i kras och hur livet omärkligt tar oväntade vändningar. Betyg: EEEE+
P.S. I lexikonet ser jag att "goon" kan betyda både "idiot" och "torped/hejduk" och att den senare betydelsen är amerikansk. Goon squad skulle alltså vara något slags maffiagäng. "Time is a goon" säger en person i boken och det är nog så man får tolka titeln: tiden är en torped som skjuter liv och drömmar i sank. 
P.S. 2 Läs också "Musikens betydelse för flickor" av Lavinia Greenlaw.
2012-06-09: Finns nu på svenska: "Huliganerna kommer på besök".

21 december 2011

Dalziels återkomst

Finns det något trevligare än att oväntat springa på en gammal, kär vän som man inte träffat på länge? Det hände mig på bibblan häromsistens: när jag planlöst stod och tittade igenom snurran med engelska pocketböcker hittade jag "Midnight Fugue" ("Dödsmässa") av Reginald Hill. Jag har läst ett stort antal av hans Dalziel och Pascoe-deckare, men tydligen har jag inte haft koll på ett tag för denna kom redan 2009. Den börjar lite långsamt med att Dalziel ska försöka börja jobba igen efter sin konvalescens (se "The Death of Dalziel" och "A Cure for All Diseases"). Han blir kontaktad av en kvinna, vars man försvann sju år tidigare. Hon har förlikat sig med tanken på att maken är död när något händer som får henne att tro att han lever och finns i Yorkshire. Denna historia vävs ihop med flera andra och det tar ett tag innan alla personer och intriger är introducerade, men när allt är på plats blir det mer fart och spänning. Dalziel och Pascoe är sig lika, men deras relation har förändrats under Dalziels frånvaro och de måste på nytt hitta sina roller. Betyg: EEEE

13 december 2011

De imperfekta

Tom Rachmans "The Imperfectionists" ("De imperfekta") fick lyriska recensioner när den kom men jag minns att jag lite misstänksamt tänkte att kritiken nog var så positiv på grund av att boken handlade om en tidningsredaktion, dvs. samma miljö där recensenterna jobbar. Boken är en sorts novellsamling (fast det står roman på omslaget) där huvudpersonerna har det gemensamt att de arbetar på en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom. Parallellt berättas själva tidningens historia från grundandet och framåt. Människorna som skildras är intressanta i sin ofullkomlighet och deras historier är ofta hjärtskärande. Att jag blir berörd talar förstår för att det är bra skrivet och konstruerat, men riktigt så bra som recensenterna tyckte är det inte. Betyg: EEE+

Tvärstopp efter 100 sidor

Alla i Det namnlösa sällskapet verkade sugna på att läsa "Aliide, Aliide" av Mare Kandre, men när vi väl träffades hade ingen läst ut den! Jag tyckte att den första delen var bra och intressant, men ungefär på sidan 115 tog det tvärstopp för mig och jag orkade inte läsa vidare. Jag bläddrade framåt lite och läste sen sista sidan och kände mig nöjd så. Boken handlar om 8-åriga Aliide, som bor i en icke namngiven stad i ett land som kan vara Sverige. Tiden är inte heller angiven, men jag tänker mig 1960-tal. Jag tycker att Kandre är bra på att skildra de mindre idylliska sidorna av barndomen:  rädslorna och misslyckandena, bristen på kontroll och förutsägbarhet. Aliide är dock ett ovanligt känsligt och sårbart barn, som verkar gå in i en psykos eller i vart fall lida av svår ångest som hon lindrar genom tvångsbeteende. Språket är mustigt och spännande i början och så länge det förekom handling tyckte jag om boken. Det var när Aliide blev allt mer instängd i sitt eget huvud som det blev för tråkigt och tungläst för mig. Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Jättehemligt" och "Världshemligt" av Barbro Lindgren. De ger också en mindre gullig skildring av barndomen, men med mer humor och läsvänlighet.

04 december 2011

Välförtjänt vinnare

När "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink kom ut i höstas tyckte jag att diskussionen mest handlade om hur svenska kyrkan valde ut de barn som fick komma till Sverige från Wien strax före kriget och om Ingvar Kamprads otydliga minnesbilder av sitt engagemang i naziströrelsen. Men egentligen handlar boken om en person: Otto Ullmann, som kom till Sverige som 13-åring. Han var ett av de 100 judiska barn som svenska kyrkan fick ut. Elisabeth Åsbrink har tagit del av de 500 brev som Ottos föräldrar skrev till honom från hemmet i Wien innan förintelsens maskineri tystade dem. Parallellt med berättelsen om Otto och hans familj beskriver Åsbrink den svenska invandringspolitiken under den här tiden och debatten kring den. Där finns förstås också historien om den svenska nazistiska rörelsen och dess företrädare. Det mest paradoxala i hela historien är hur den organiserade nazisten Ingvar Kamprad kunde bli bästa vän med den judiske Otto Ullmann. Åsbrink beskriver allt på ett personligt språk och med ett tonfall som träffar precis rätt. Det är mycket välförtjänt att hon fick Augustpriset i fackboksklassen för denna bok! Betyg: EEEEE

30 november 2011

Mandelas minnen

"Jag hade ingen uppenbarelse, ingen drömsyn, upplevde ingen sanningens minut. I stället var det de ständiga tusentals förolämpningarna, tusentals förödmjukelserna, tusentals glömda incidenterna som framkallade min ilska och en upproriskhet, en längtan efter att få bekämpa det system som höll mitt folk fånget. Det fanns ingen speciell dag då jag sade att hädanefter kommer jag att ägna mitt liv åt arbetet med att befria mitt folk. Jag upptäckte helt enkelt att det var vad jag gjorde och att jag inte kunde göra något annat." 
Så skriver Nelson Mandela på sidan 99 i sina 600 sidor långa memoarer "Den långa vägen till frihet" från 1995. Den har tagit lite tid att läsa, men det har varit värt varenda minut! Nu har jag ju ett särskilt intresse för Sydafrika på grund av att min son kommer därifrån, men Mandelas bok bör läsas av alla med det minsta intresse för 1900-talshistoria och för en av seklets mest betydelsefulla och beundransvärda personer. Mandela berättar om barndomen i Transkei, studietiden, åren som jurist i Johannesburg, det allt större engagemanget i ANC, rättegångarna och fängelsetiden, befrielsen och vägen mot att bli det demokratiska Sydafrikas första president. Det är välskrivet, välöversatt och oavbrutet fascinerande och lärorikt! Betyg: EEEE+

P.S. I somras när jag var i Sydafrika fick jag chansen att vara med och fira Nelson Mandelas födelsedag den 18 juli. Han fyllde 93 och hyllades över hela landet. Så här såg tidningarna ut den dagen. 

24 november 2011

Lyckliga skilsmässor

I antologin "Happy, happy - en bok om skilsmässa" (red. Maria Sveland och Katarina Wennstam) berättar tio kända, svenska kvinnor om sina upplevelser av skilsmässa. Som titeln antyder är dessa upplevelser inte bara negativa utan de berättar också om känslor av frihet, lycka och lättnad. Om man tycker att detta är oerhört provocerande tycker jag inte att man ska läsa denna bok. Jag, som själv skilt mig utan att jag upplevde det som ett misslyckande och som nu ser mig som "lyckligt skild", är det bara roligt och stärkande att läsa om andras upplevelser. Betyg: EEEE

16 november 2011

Dödens retorik

För att komma ur den tomhetskänsla som uppstod när jag hade läst ut Ariana Franklins sista deckare och insåg att det inte skulle bli några fler beställde jag en annan historisk deckare, enbart för att den hade en blurb av Franklin. Det var "The Rethoric of Death" av Judith Rock. Den utspelar sig i Frankrike under 1600-talet och handlar om ex-soldaten och blivande jesuitprästen Charles du Luc. Charles kommer till Paris där han ska arbeta som lärare i retorik och dans i en pojkskola driven av jesuiter. På skolan inträffar det förstås ett mord som Charles blir indragen i. Det är inte så många överraskningar i deckarhistorien utan författaren har lagt sitt krut på skildringarna av skolan och Paris, ibland på bekostnad av den för en deckare nödvändiga spänningen. En lite fånig kärlekshistoria känns också överflödig. Trots longörerna kommer jag nog att vilja läsa uppföljaren "The Eloquence of Blood". Paris är ju alltid Paris och Charles var en trevlig bekantskap! Betyg: EEE+

06 november 2011

Mer av Megan Abbott

Jag blev så förtjust i Megan Abbotts "The Song is You" att jag fortsatte med "Bury Me Deep". Den är också i noir-stil, men är ingen riktig deckare. Däremot bygger den på ett verkligt mordfall i USA på 1930-talet. I "Bury Me Deep" kommer den unga Marion Seeley till Phoenix, där hon måste klara sig ensam i några månader då hennes man ska jobba i Mexico. Hon blir bekant med två unga kvinnor, som lever ett spännande liv med vilda fester, olaglig sprit och mäktiga män. Marion blir snart indragen i något som bara kan sluta illa. Abbotts miljö- och personskildringar är utmärkta och historien oavbrutet spännande och oförutsägbar. Mitt i all underhållningen ger hon också en knivskarp skildring av ett patriarkaliskt samhälle, där man (!) kan komma undan med det mesta om man är av rätt kön och har pengar. Betyg: EEEE

Faran med att gräva i det förflutna

Steven Lamb är 12 år och försöker få ordning på sin dysfunktionella familj, som vändes upp och ned när Stevens morbror föll offer för en seriemördare 19 år tidigare. Morbroderns kropp hittades aldrig och Steven ägnar all sin lediga tid åt att gräva efter den uppe på heden. När det känns tröstlöst kommer han på att han ska skriva till mördaren i fängelset och fråga var han ska leta. Belinda Bauers omtalade debut "Blacklands" ("Mörk jord") levde upp till mina högt ställda förväntningar. Den är originell, spännande, gripande och välskriven. Betyg: EEEE

Relationstrassel på Södermalm

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst  "Tusen skärvor tillit" av Helena von Zweigbergk. Den handlar om Jessica och Tom, som är i 25-årsåldern och bor på Södermalm i Stockholm. De träffas,  flyttar ihop, får ett barn och kämpar för att hålla ihop förhållandet. Jag, som gillar böcker som handlar om kön, klass och relationer, borde gilla detta, men blir inte särskilt berörd. Det är lättläst och lättillgängligt, men ganska ointressant. Betyg: EE

31 oktober 2011

Synd på en bra historia

Henning Mankell har i "Minnet av en smutsig ängel" hittat en jättespännande historia att berätta: om en ung, fattig svensk kvinna från Norrlands inland som i början av 1900-talet hamnar i Portugisiska Östafrika (nuvarande Moçambique) och konfronteras med kolonialismen och rasismen där. Tydligen blir hon så småningom bordellmamma, men så långt orkade jag inte läsa. Efter ca 100 sidor fick jag nog av stolpigheten i både berättandet och språket. Synd! Betyg: EE

Underdog blir outsider

I "Outsider" fortsätter Torbjörn Flygt där "Underdog" tog slut. Jag kom inte ihåg så mycket av den boken, mer än att jag tyckte om den, men det gör inget, för de viktigaste personerna presenteras igen. Det är 1980-tal och huvudpersonen Johan har lämnat miljonprogrammet i Malmö där han växt upp och pluggar nu juridik i Lund. Han gör därigenom en klassresa och boken handlar mycket om vad det innebär. I likhet med i "En dag" är huvudpersonerna i boken några år äldre än jag, men inte mer än att jag känner igen mig i mycket från min egen studietid. Jag gillar Flygts sätt att skriva, även när han drar i väg över flera sidor utan punkt i sin ilska över borgerliga regeringar och annat. Betyg: EEEE

25 oktober 2011

Franska passioner

I den franska boken "En cuisine avec Alain Passard" förenas två av fransmännens största passioner: mat och tecknade serier. Tecknaren Christophe Blain följde under flera år kocken Alain Passard och skildrar i serieboksform hans matlagning och matfilosofi. Man får också recept på ett antal rätter, nästan alla med enbart grönsaker (inklusive rotsaker och frukt). Ett antal sidor upptas också av skildringar av Passards trädgårdsodlingar ute på landet varifrån de perfekta råvarorna levereras till finkrogen i Paris. Allt är skildrat med stor humor och mycket kärlek, men det känns inte som om det är någon idé att pröva något av recepten hemma. Utan de perfekta råvarorna, restaurangköksutrustningen och Passards geni blir det nog bara pannkaka... Det räcker så bra att läsa om godsakerna och drömma om besök på stjärnkrog! Betyg: EEEE+

Otäcka mödrar i sinnenas rike

"Blueeyedboy" ("Kärt barn") av Joanne Harris har inte mycket gemensamt med feelgoodboken "Choklad", som är det enda som jag läst av henne tidigare (se under fliken Emmas bokrecensioner 2000-2002 ovan). "Blueeyedboy" är en slags thriller skriven i form av webbinlägg där det också anges vad skribenten är på för humör och lyssnar på för musik vid skrivtillfället. Huvudpersonen B.B. är 42 år och bor fortfarande hemma hos sin mamma i en liten stad i Yorkshire. Han lever sitt liv mestadels på nätet där han styr över webbcommunityn Badguysrock. Så mycket mer ska jag inte avslöja om handlingen för boken bygger på att man långsamt får veta mer och mer och att man aldrig vet om det man läser är "sanning" eller "fiktion" i fiktionen. Det handlar dock mycket om sinnesintryck: dofter, färger, smaker och ljud och om hemska mödrar. Jag tyckte inte att den konstlade formen fungerade särskilt bra. Allt hemlighetsmakeri och tvära kast i historien gjorde att jag kände mig förvirrad och tappade intresset för personerna. Betyg: EE+

18 oktober 2011

Mord och kärlek i Atlanta

Amerikanska deckarförfattaren Karin Slaughter gör mig aldrig besviken! Nu har jag läst "Fallen" med GBI*-agenterna Will Trent och Faith Mitchell i huvudrollerna. Slaughters tidigare huvudperson barn- och rättsläkaren Sara Linton har också en stor roll. Deckarhistorien, som rör Faith Mitchells egen familj, utspelar sig i Atlanta och är som vanligt så spännande, fartfylld och blodig att alla eventuella invändningar bleknar. Det som får det att kännas riktigt tomt när boken tar slut är dock de intressanta och sympatiska personerna och den spirande kärlekshistorien. Betyg: EEEE+
*GBI= Georgia Bureau of Investigation

17 oktober 2011

Medioker Mina

"The End of the Wasp Season" är andra delen i Denise Minas deckarserie om den kvinnliga polisen Alex Morrow i Glasgow. Fallet Morrow får att utreda gäller en ung kvinna som hittas mördad i ett stort hus. Ungefär samtidigt tar en finansman livet av sig och lämnar efter sig ruinerade klienter och en söndertrasad familj. Själva deckarhistorien är välskriven och underhållande, men i övrigt är boken inte en av Minas bästa. Här får man inte särskilt mycket av den fina skildringen av Glasgows slitna och skitiga sidor som hon gjort så bra i Garnethill- och Paddy Meehan-trilogierna. Huvudpersonen Alex Morrow är inte heller lika intressant skildrad som i "Still Midnight". Men eftersom Minas lägstanivå ändå är bättre än mycket annat blir betyget: EEE+.

12 oktober 2011

Ger upp om Nesser

På senare år har jag börjat få lite svårt för Håkan Nesser, men jag bestämde mig för att ge honom en sista chans efter att ha läst recensionerna av nya "Himmel över London". Nu har jag läst ca 100 sidor och nu ger jag upp. Det är ett evigt rabblande av adresser i London, nesserismer (som "det var som det var"), en konstlad och konstruerad historia och ett språk utan magi. Det är inte helt outhärdligt att läsa, men jag har annat jag hellre lägger min tid på. Betyg: EE

10 oktober 2011

Sagornas psykologi

Efter att ha läst tillrättalagda, färgglatt illustrerade versioner av flera klassiska folksagor, som Askungen, Rödluvan och Hans och Greta, för min son påminde jag mig att min mamma för länge sedan pratat om en bok med psykoanalytiska tolkningar av sagor. Det var "Sagans förtrollade värld" av Bruno Bettelheim (utgiven 1975) som hon menade och den har jag nu läst. Bettelheims tes är att äkta folksagor, t.ex. de som bröderna Grimm sammanställde, innehåller element som är av så grundläggande betydelse för det mänskliga psykets utveckling i barn- och ungdomen att sagorna har behållit sin tjuskraft i århundraden och ibland årtusenden. Han ger många exempel och ibland kan man tycka att det han säger är lite långsökt och ibland känns hans beskrivning av könsrollerna något förlegad, men för det mesta är det jätteintressant och tankeväckande. Enligt Bettelheim måste dock sagorna läsas (eller helst berättas) i sina ursprungliga versioner och helst ska det vara utan illustrationer, så att barnet får skapa sina egna bilder i huvudet. Hm, jag har i alla fall införskaffat en samling av bröderna Grimms sagor från ett antikvariat och ser fram emot att läsa dem för min son! Betyg: EEEE+

02 oktober 2011

Mer medeltida mord

Fjärde delen i Ariana Franklins medeltidsdeckarserie om den kvinnliga rättsläkaren Adelia Aguilar heter "The Assassin's Prayer" (också publicerad med titeln "A Murderous Procession"). I den blir Adelia beordrad av kung Henrik II att följa med hans tioåriga dotter Joanna, som ska föras till Sicilien för att bli bortgift med kungen där. Adelia skulle bara vara glad åt att få återvända till sitt hemland om hon inte hade varit tvungen att lämna kvar sin sexåriga dotter i England. Den strapatsfyllda resan genom Frankrike och Italien blir inte enklare av att någon i det stora följet verkar vara ute efter att mörda Adelia. Jag älskar den här deckarserien och Franklin håller samma höga klass även i denna del. Betyg: EEEE+
P.S. Klicka på etiketten Franklin för att se vad jag skrivit om de tidigare delarna i serien.
P.S.2 Tyvärr lär det inte bli någon mer bok om Adelia Aguilar, för jag såg att Franklin (som egentligen hette Diana Norman) gick bort tidigare i år.

28 september 2011

Släktforskning i novellform

Av en slump hittade jag novellsamlingen "The View from Castle Rock" av Alice Munro på biblioteket. Den är lite annorlunda än de två andra novellsamlingar av henne som jag läst ("Too Much Happiness" och "Nära hem"), eftersom den handlar om hennes släkt och om hennes eget liv. Munro har spårat sin släkts skotska rötter och i bokens första del berättar hon om det hårda livet i Skottland, om resan över Atlanten i början av 1800-talet och om den första nybyggartiden i Kanada. I början är berättandet mer faktabetonat och inte i Munros vanliga stil, men sen börjar hon fantisera om sina släktingar och då känns stilen igen. Jag som gillar historia och att läsa om vanliga människors liv förr i världen gillar detta. I den andra delen av boken skildrar Munro sin egen uppväxt under 1940- och 1950-talen. Det är lika skickligt skrivet och berättat som i de ovan nämnda novellsamlingarna. På grund av de stora sprången i stil, tid och plats känns "The View from Castle Hill" dock lite mindre helgjuten än framför allt "Too Much Happiness". Betyg: EEEE

21 september 2011

Adoptionsbibel om ankytning

"Attaching in Adoption" av Deborah D. Gray verkar vara något av en bibel inom adoptionslitteraturen och jag har sett den rekommenderad på många håll. Boken handlar om den viktiga anknytningen som ska skapas mellan föräldrar och barn. Innehållet känns gediget och korrekt, samtidigt som boken är lättläst och inriktad på praktik mer än teori. En hel del teori får man förstås ändå och det är jätteintressant att läsa om hur barn sörjer och om anknytningens utveckling. Stora delar av boken riktar sig till familjer med barn med väldigt svår bakgrund och därpå följande problem. Trots detta ger den även den "vanliga" adoptivföräldern massor av nyttig kunskap, som förhoppningsvis kommer att komma ens barn till godo. Betyg: EEEE

14 september 2011

Artikel om "Drömmar om röda gemak"

I Svenska Dagbladet idag (14/9-11) skriver Göran Malmqvist, prof. em. i sinologi, en understreckare om "Drömmar av röda gemak" av Cao Xueqin och om Pär Bergmans storartade översättningsinsats: "Översättarens bragd gav oss litterär skatt".
P.S. Klicka på etiketten Cao Xueqin för att se vad jag skrivit om de fem delarna i den kinesiska klassikerserien.

12 september 2011

Hårdkokt och bra!

Jag, som inte brukar gilla hårdkokta deckare, har gett genren en ny chans genom att läsa "The Song Is You" av Megan Abbott (som jag hittade efter att ha läst en positiv recension av hennes senaste bok). Redan det underbart kitschiga omslaget visar att Abbott ansluter sig till noir-traditionen och boken innehåller många klassiska ingredienser: den utspelar sig ca 1950 i Los Angeles, huvudpersonen är en något sliten deckare (i det här fallet skvallerjournalist/pr-man) som dricker för mycket, en vacker kvinna söker upp honom och ber honom om hjälp men försvinner sedan, han gör nattliga besök på diverse skumma ställen och pratar med gangsters och prostituerade för att försöka lösa gåtan, osv. Jag har svårt att sätta fingret på vad som gör att jag gillar den här boken så mycket, men en del har nog att göra med det som tas upp i den ovan nämnda recensionen: Abbott vrider och vänder på de traditionella könsrollerna i den här typen av historia vilket gör att den inte känns så klichéartad som den annars skulle göra. Dessutom skriver Abbott bra och håller spänningen uppe. Nu vill jag läsa mer av henne! Betyg: EEEE+
P.S. Här är en länk till titelsången: Frank Sinatra – The Song Is You.

06 september 2011

Sträckläst om Siri

"Siri" av Lena Einhorn är en sådan där bok som skapar tomhet när den är slut för att den var så bra. Vad man än plockar upp för bok efteråt kommer den att vara sämre. Suck! Men det är förstås inget skäl att avstå från att läsa denna underbara roman om Siri von Essen, August Strindbergs första fru. Jag flöt motståndslöst genom hela romanen och tyckte om språket, personskildringarna, ja, allt. Einhorn gör Siri och August till verkliga och levande personer för mig och deras skandalomgärdade kärleks- och skilsmässohistoria känns oavbrutet angelägen. Betyg: EEEEE

04 september 2011

Sista delen i kinesisk klassikerserie

Som jag har skrivit förut (klicka på etiketten Cao Xueqin nedan för att läsa mina tidigare recensioner) förstår jag inte varför jag har blivit så fascinerad av den kinesiska klassiska romanserien "Drömmar om röda gemak", av Cao Xueqin men jag har sett fram emot varje del som har kommit på svenska (i översättning av Pär Bergman). Nu har jag sträckläst de 550 sidorna i den sista delen, "Stenåldern". I den går det verkligen utför för den aristokratiska familjen Jia och tragiska öden drabbar ett antal personer. Det jag gillar mest i böckerna är skildringen av det dagliga livet i 1700-talets Kina, både bland herrskap och tjänstefolk. Det jag tycker minst om är de övernaturliga eller andliga inslag som berättelsen har, men de förekommer främst i början av första delen och i slutet av denna sista del. Den stora fascinationen för klassisk kinesisk poesi är också svår att förstå för en okunnig västerlänning. Utöver själva berättelsen och dess litterära värden har jag uppskattat böckerna eftersom de har gett mig en liten inblick i en kultur som jag inte har så mycket kunskap om. Det är också spännande att läsa översättarens kommentarer och hans redogörelse för den ofantliga mängd forskning som finns om denna romanserie. Betyg: EEEE

18 augusti 2011

McEwans debut

Ian McEwan är en ojämn författare, tycker jag. Efter att ha älskat "Försoning", "Lördag" och "På Chesil Beach" blev jag besviken på "Hetta" och läste inte ens ut den. Nu har jag läst hans debutroman "Cementträdgården" från 1978 (finns i ny svensk pocket). Jämfört med de senare romanerna är den kort och lättläst. Den handlar om fyra syskon i en brittisk familj i början av 1960-talet (antar jag). Berättaren är den 15-årige Jack, som har komplicerade relationer till sina föräldrar och syskon. För den som är uppväxt med Virginia C. Andrews "Vindsträdgården" känns inte innehållet i "Cementträdgården" alltför chockerande, men det kanske det var när den kom ut? Lite lustigt också att båda böckerna (som kom ut ungefär samtidigt) har trädgårdar i sin titel! Litterärt är i vart fall "Cementträdgården" klart bättre. Sammantaget tyckte jag att det var intressant att läsa McEwans debut, men den lämnade mig ganska likgiltig. Betyg: EEE

17 augusti 2011

Nyttiga påminnelser för adoptivföräldrar

"Beyond good intentions - a mother reflects on raising internationally adopted children" av Cheri Register är en liten bok bestående av tio kapitel. I dessa kapitel diskuterar Register tio fällor som adoptivföräldrar lätt kan falla i. Det gäller sådant som att inte vilja låtsas om att barnet är annorlunda eller, tvärtom, exotisera barnet och inte låta det känna sig som andra barn. Mycket av det som boken innehåller är sådant som är bekant för en modern, påläst adoptivförälder, men det kändes nyttigt att få läsa det igen. Register skriver trevligt och lagom personligt. Hon hänvisar till sina egna erfarenheter som mor till två numera vuxna döttrar födda i Korea men även till forskning och till vuxna adopterades erfarenheter från olika länder, bl.a. de nordiska länderna. (Register har danskt påbrå och kan uppenbarligen danska, vilket gjort det möjligt för henne att ta del av material på nordiska språk.) Betyg: EEEE

Om flerspråkighet

Eftersom min son under sitt 4-åriga liv redan lärt sig två språk (afrikaans och engelska) och har börjat lära sig ett tredje, svenska, har jag läst en bok om flerspråkighet för att få mer kunskap om detta fenomen: "Barn med flera språk" av Gunilla Ladberg. Den är lättillgänglig och gav mig mycket intressant information, även om den till största delen fokuserar på barn i invandrarfamiljer och barn med föräldrar som talar olika språk. Jag lärde mig sådant som att alla barn kan lära sig flera språk, men att små barn bara gör det om de känner behov av det, vilket de kan känna om de behöver det för att prata med någon som betyder mycket för dem. Betyg: EEE+

14 augusti 2011

Vackert och vemodigt om utvandrare

"The Arrival" ("Ankomsten") av Alma-pristagaren Shaun Tan är något så ovanligt som en berättande bilderbok/grafisk roman utan någon text alls. I utsökta, detaljerade, fantasifyllda, sepiatonade teckningar berättas historien om en man som lämnar sin fru och dotter för att resa över havet till ett främmande land, där han försöker bygga upp ett nytt liv. Boken innehåller otroligt mycket och det känns som om den kan "läsas" i alla åldrar, om och om igen. Betyg: EEEEE

Konsten att säga nej till barn (och andra människor)

Jesper Juul är en dansk familjeterapeut, som förespråkar en tämligen "fri" uppfostran. Ibland går han kanske lite väl långt, men jag tyckte att han hade många kloka tankar i "Ditt kompetenta barn". Nu har jag läst den tunna boken "Konsten att säga nej med gott samvete" som ger bra tips till dagens föräldrar som inte behöver säga nej till sina barn av ekonomiska skäl och inte heller vill riskera att kränka sina barn genom en gammeldags auktoritär uppfostran. Hans tips är detsamma som jag känner igen från parrådgivningsspalter och UGL-kurs: använd jag-budskap, dvs. i stället för att tala om vad den andre gör för fel, bara säga "nej" eller säga nej på ett vagt sätt, var tydlig och tala om varför DU vill att den andre ska göra eller inte göra på ett visst sätt och hur hans/hennes beteende får DIG att känna dig. Det funkar förvånansvärt bra, enligt min erfarenhet (både på barn och vuxna)! Således en klok liten bok, som kanske kan öppna ögonen på en del föräldrar. Betyg: EEEE

09 augusti 2011

En sån där bok som "alla" läst

Jag tog med och läste "Vi måste prata om Kevin" av Lionel Shriver under en semestervecka därför att det är en sån där bok som jag sett att många andra, kanske framför allt bokbloggare, hela tiden hänvisar till. Nu vet jag vad det är de pratar om! Bokens berättare är en medelålders amerikansk kvinna, Eva, som är mor till en massmördare. Sonen Kevin har dödat ett antal skolkamrater och skolpersonal i ett dåd som liknar det i Columbine. I långa brev till sin make försöker Eva beskriva sin syn på deras familj och på sonen, som hon haft svårt att förstå sig på ända sedan han föddes. Historien är skickligt konstruerad och mot slutet väldigt spännande, men jag tycker det är lite för mycket text i mitten. Översättningen av Cajsa Mitchell är utmärkt! Betyg: EEE+

Sydafrikansk semesterdeckare

Jag är glad att min Sydafrikaresa fick mig att ge Deon Meyer en ny chans (se här). "Devils Peak" utspelar sig före "Thirteen hours" och den handlar både om Tobela "Tiny" Mpayipheli (från "Död i gryningen" och "Jägarens hjärta") och polisen Benny Griessel. Tobela har lämnat sitt gamla liv bakom sig och bosatt sig på en bondgård med sin son, men när sonen faller offer för meningslöst våld påbörjar han en privat hämndturné. Benny Griessel utreder en serie mord på ensamstående kvinnor, men får svårt att hålla ihop sitt liv när han blir utsparkad av sin fru, som inte längre står ut med hans alkoholism. Klassisk deckare i modern stil - utmärkt som semesterläsning! Betyg: EEEE

31 juli 2011

Kärlek och sunt förnuft

Innan man själv har barn är det lätt att ha åsikter om barnuppfostran, men som nybliven mamma till en 4-åring inser jag att det inte är så lätt i praktiken. Därför tycker jag att Lars H. Gustafssons bok "Lotsa barn - att fostra med känsla och sunt förnuft" är en mycket sympatisk bok. Gustafsson, som är barnläkare och åttabarnsfar, går i genom de områden han tycker är viktiga: känslor, förnuft, vilja och etik. Han ger många exempel, både från sin egen familj och från annat håll, diskuterar olika typer av barnuppfostran och ger läsaren goda verktyg att själv ta ställning och tillämpa det som känns rätt. Hela tiden är han mycket ödmjuk och han skriver bra och personligt. Jag kommer att bära med mig många tankar från den här boken! Betyg: EEEEE

28 juli 2011

Kort och franskt om kärlek

Nina Bouraouis "Innan männen" gjorde ett jättestort intryck på mig när jag läste den, så jag hade höga förväntningar på hennes senaste bok "Kärlekens geografi". Det är en kortroman (95 s), skriven i jagform, om ett kärleksförhållande mellan författaren och en 16 år yngre man. Som nybliven mamma var jag ganska splittrad när jag läste boken och gjorde den kanske inte rättvisa, men jag tycker att den är ganska ointressant. Språket är förstås lysande, men det är synd att Bouraoui använder sin fantastiska stil till ett ämne som känns lite banalt. Men mycket franskt är det... Betyg: EEE

17 juli 2011

Sagoskimrande med realistisk kärna

"Det broderade hjärtat" ("Le coeur cousu") av Carole Martinez är en märklig bok. På baksidan står det att den bygger på författarens spanska farmors berättelser. Kärnan i historien känns realistisk, men den är invävd i en mycket intrikat sagoskimrande väv. Berättaren heter Soledad och hon berättar om sin mor, sömmerskan Frasquita Carasco som kan göra underverk med sin nål, och om sina systrar som alla är speciella på olika sätt. Berättelsen börjar i Spanien och fortsätter i Nordafrika och den är även ganska politisk bakom det personliga och drömlika. Det sagoaktiga gör att boken ibland hamnar nära min toleransgräns för tillgjordhet och konstighet, men den håller sig hela tiden på rätt sida, tack vare den realistiska kärnan och författarens stilistiska skicklighet, och den håller mitt intresse uppe igenom alla de 400 sidorna. Betyg: EEEE
P.S. Den här boken påminner i stilen om "The wasted vigil" av Nadeem Aslam, som jag också tyckte mycket om.

11 juli 2011

Meyer tillbaka i Connelly-klass

Jag gillade "Död i gryningen" av sydafrikanska Deon Meyer, som jag tyckte påminde om min LA-favoritdeckarförfattare Michael Connelly. Därefter började jag läsa "Jägarens hjärta", men den passade inte mig och jag la den ifrån mig efter 250 sidor. Nu, när jag är på plats i Sydafrika, har jag gett Meyer en ny chans med "Thirteen hours" och denna gång blev jag inte besviken. Som titeln antyder utspelar den sig under en koncentrerad tidsrymd och det är rejält tempo hela tiden. Boken börjar vid femtiden på morgonen med att en ung amerikansk kvinnlig turist blir jagad upp på Taffelberget av fem män som vill döda henne. Strax därefter får polisen Benny Griessel ett samtal och så sätter hans dag igång. Både person- och miljöskildringar är bra och tempot och spänningen gör att alla eventuella invändningar bleknar! Betyg: EEEE

04 juli 2011

Mer av Alice Munro

För ett tag sen upptäckte jag den kanadensiska novellförfattaren Alice Munro (se här) och blev mycket förtjust. Nu har jag läst en översatt novellsamling, "Nära hem". Den består av tolv noveller ur tre olika samlingar ("Äpplen eller apelsiner", "Kärlekens vägar" och "Jupiters månar"). Alla utspelar sig i Kanada och handlar om vanliga kvinnors liv: barndomsminnen, relationer, otrohet och reflektioner kring hur livet blev. Det är lysande och funkade även bra för den lite uppsplittrade läsning som jag ägnat mig åt den senaste veckan. Betyg: EEEE+

23 juni 2011

Med hunden Molly i Afrika

Efter att ha läst Leif Norrmans välskrivna och seriösa bok om Afrika känns Vincent Dahlbäcks "Med Molly i ett hörn av Afrika" lite mer lättviktig. Annars är det samma typ av bok: en svensk utrikeskorrespodent med bas i Sydafrika berättar om händelser och personer. Men Dahlbäck blandar in sin hund Molly i alla sammanhang och antar oftare en lättsam, kåserande stil. Jag tyckte bättre om hans berättelser när jag hörde dem på radio. Betyg: EEE
P.S. Nu ska jag sluta läsa om Sydafrika och åka dit och uppleva det på riktigt i stället!

19 juni 2011

Bästa Afrikaboken hittills

Jag antar att det berodde på fotbolls-VM i Sydafrika att det kom ut så många böcker om Sydafrika i Sverige 2010. Jag har redan läst ett par (klicka på etiketten Sydafrika så kommer recensionerna upp), men nu har jag hittat min favorit: "Leva på gränsen" av Leif Norrman. Norrman var DN:s korrespondent i Afrika mellan 1990 och 2002. I boken berättar han om människor han mött och händelser han varit med om på ett reflekterande och intresseväckande sätt och på ett språk som är vackrare och mer litterärt än den vanliga journalistprosan. Här och var glimrar också små humoristiska guldkorn till. Norrman hade Sydafrika som bas och de flesta historierna utspelar sig där, men man får också några glimtar från andra afrikanska länder som Kongo, Angola och Etiopien. Betyg: EEEEE

18 juni 2011

En orakad kvinna

Genom åren har jag läst Nina Hemmingssons serier i Bang och Aftonbladet med stort nöje och nu har jag även läst hennes senaste seriebok "Mina vackra ögon". Hennes huvudperson är sig lik: en kvinna med oseende knappögon, orakade ben och inga hämningar. Boken består av enrutingar, fyrrutingserien "Prinsessan och gemålen" (inspirerad av ett uppmärksammat bröllop) och teckningar. Jag tycker att det är uppfriskande, träffande och mycket roligt! Betyg: EEEE+





17 juni 2011

Kokosnötter

Jag har hört uttrycket kokosnötter användas av vuxna adopterade om sig själva: de är bruna på utsidan men vita på insidan. I boken "Coconut" av Kopano Matlwa används termen om svarta sydafrikaner som agerar, tänker och talar som vita. Enligt insidesfliken är det en nedsättande term. Berättare i boken är två tonårsflickor som båda bor i Johannesburg. Ofilwe kommer från en rik familj och Fikile från en kåkstad. Jag tycker att bokens tema är jätteintressant och jag gillar att huvudpersonerna beskrivs som mångfasetterade, inte odelat sympatiska personer, men jag är inte så förtjust i formen. Jag tycker att den är onödigt tillkrånglad och gör boken mer svårtillgänglig att den hade behövt vara. Ungefär vartannat avsnitt är i kursiv stil utan att man förstår varför. Betyg: EEE

14 juni 2011

Modern deckare eller irländsk folksaga?

Jag har lyssnat på "Darling Jim" av Christian Mörk och är lite villrådig över hur jag ska beskriva denna bok. Jag visste inget om den innan och valde den bara för att den verkade vara den enda mp3-boken på biblioteket som inte var en svensk deckare. (Det fanns inte särskilt stort urval över huvud taget.) Av baksidestexten fick jag intrycket att det var någon slags sagoaktig berättelse som utspelade sig i en liten stad på Irland och jag antog att den utspelade sig i förgången tid. När jag började lyssna började det dock som en modern deckare i en förort till Dublin. Först efter ett tag kommer man till den lilla staden där tre föräldralösa systrar blir bekanta med en charmig, kringresande sagoberättare, vilket leder till katastrof. Boken är alltså en mycket originell blandning av saga och modern deckare i irländsk miljö. Det var ganska spännande, men jag blev inte helt övertygad. Betyg: EEE

Inte så sotsvart i Sundsvall

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst "De sotarna! De sotarna!" av Lars Ahlin, från 1990. Jag hade inte läst något av Ahlin tidigare, så det var en intressant bekantskap. Berättare i boken, som till formen mest liknar en novellsamling, är den 13-åriga pojken Zackarias. På baksidan står det att boken utspelar sig i slutet av 1920-talet i Sundsvall, men det står faktiskt inte uttryckligen i boken var och när den utspelar sig. Den som känner till Sundsvall lär dock känna igen sig. Zackarias jobbar som springpojke och berättar om olika intressanta personer som han träffar på. Ahlin gör det inte lätt för sin läsare eftersom den första berättelsen i boken är den mest svårtillgängliga. Kämpar man sig bara igenom den blir det bättre och bättre (eller i vart fall mer lättläst). Jag gillade Ahlins språk som är poetiskt, måleriskt och humoristiskt. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite för tunna, vilket väl också beror på novellformatet. Personerna känns mer som siluetter än som verkliga personer för mig. Men det var trots allt en positiv och givande läsupplevelse! Betyg: EEEE

11 juni 2011

Passionerad polis löser pojkmord

Håkan Östlundh är en av få nutida, svenska deckarförfattare som jag klarar av att läsa. (Åsa Larsson är en annan.) Vid en ytlig betraktelse är hans böcker kanske rätt lika andra svenska deckare, men i stället för att lägga dem i från mig efter 50 sidor på grund av dåligt språk, faktafel och styltiga dialoger sträckläser jag dem! Det finns inget i dem som jag hakar upp mig på och de ger mig god underhållning, vilket är precis vad man vill ha av en deckare.

"Jag ska fånga en ängel" utspelar sig inte på Gotland (som "Släke", "Dykaren", "Terror" och "Blot") utan i Stockholmsförorten Sollentuna. I höghusområdet Malmvägen bor den nyskilde kriminalpolisen Paul med sin dotter. Hans liv kompliceras av att han har ett passionerat förhållande med en gift förlagschef, Ylva. Parallellt med Pauls och Ylvas historia får läsaren följa två tonårskillar: en från höghusområdet och en från det välbärgade villaområdet. När gänget från höghusområdet våldgästar en fest i en villa blir det början till något som slutar med mord. "Jag ska fånga en ängel" är inte i första hand en deckare, även om det byggs upp en viss spänning kring vad som egentligen hände när en tonårspojke knivhöggs till döds, utan handlar mer om förortens hierarki, sociala skillnader, det sociala arvet och så om svårigheterna att ha en älskare när man är gift och har barn. Skildringarna från kultur- och förlagsvärlden är elaka och roliga och känns som om de ligger rätt nära verkligheten... Betyg: EEEE

03 juni 2011

Amerikanska mästarinnor på dysfunktionella familjer

Av en slump har jag parallellt läst två böcker som påminner en hel del om varandra: "Fragile Beasts" av Tawni O'Dell och "Vilda Gröna Ögon" av Joyce Carol Oates.

Tawni O'Dells böcker utspelar sig i eländiga, nedläggningshotade gruvstäder i Pennsylvania och handlar om mer eller mindre olyckliga människor och dysfunktionella familjer. Trots detta är de flesta av hennes böcker "feel good-böcker", som man blir på gott humör av. I "Fragile Beasts" ("Sköra bestar") sammanför hon två truliga tonårsbröder från en fattig familj med en rik, excentrisk gammal dam. Det är inte ett särskilt trovärdigt scenario och upplägget känns rätt förutsägbart, men det gör inget för jag blir ändå helt betagen av O'Dells historia och personskildringar. Betyg: EEEE



I min Stockholmsbokcirkel har vi läst en ungdomsbok av den extremt produktiva Joyce Carol Oates. Hon är en ojämn författare och jag har egentligen bara gillat "Blonde" och "Dödgrävarens dotter" av de böcker av henne som jag läst. "Vilda Gröna Ögon" ("Freaky Green Eyes") handlar om 14-åriga Franky som börjar få upp ögonen för att allt inte står rätt till mellan hennes föräldrar. Pappan är en uppburen f.d. fotbollsstjärna som numera jobbar som sportkommentator. Han är snygg och charmig, men har ett häftigt humör och bestämda åsikter om hur livet i familjen ska levas. När Frankys mamma inte längre ställer upp på detta brakar familjen samman och katastrofen närmar sig. Boken är fint skriven och spännande som en deckare. Betyg: EEEE