Alla i Det namnlösa sällskapet verkade sugna på att läsa "Aliide, Aliide" av Mare Kandre, men när vi väl träffades hade ingen läst ut den! Jag tyckte att den första delen var bra och intressant, men ungefär på sidan 115 tog det tvärstopp för mig och jag orkade inte läsa vidare. Jag bläddrade framåt lite och läste sen sista sidan och kände mig nöjd så. Boken handlar om 8-åriga Aliide, som bor i en icke namngiven stad i ett land som kan vara Sverige. Tiden är inte heller angiven, men jag tänker mig 1960-tal. Jag tycker att Kandre är bra på att skildra de mindre idylliska sidorna av barndomen: rädslorna och misslyckandena, bristen på kontroll och förutsägbarhet. Aliide är dock ett ovanligt känsligt och sårbart barn, som verkar gå in i en psykos eller i vart fall lida av svår ångest som hon lindrar genom tvångsbeteende. Språket är mustigt och spännande i början och så länge det förekom handling tyckte jag om boken. Det var när Aliide blev allt mer instängd i sitt eget huvud som det blev för tråkigt och tungläst för mig.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Jättehemligt" och "Världshemligt" av Barbro Lindgren. De ger också en mindre gullig skildring av barndomen, men med mer humor och läsvänlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar