När "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink kom ut i höstas tyckte jag att diskussionen mest handlade om hur svenska kyrkan valde ut de barn som fick komma till Sverige från Wien strax före kriget och om Ingvar Kamprads otydliga minnesbilder av sitt engagemang i naziströrelsen. Men egentligen handlar boken om en person: Otto Ullmann, som kom till Sverige som 13-åring. Han var ett av de 100 judiska barn som svenska kyrkan fick ut. Elisabeth Åsbrink har tagit del av de 500 brev som Ottos föräldrar skrev till honom från hemmet i Wien innan förintelsens maskineri tystade dem. Parallellt med berättelsen om Otto och hans familj beskriver Åsbrink den svenska invandringspolitiken under den här tiden och debatten kring den. Där finns förstås också historien om den svenska nazistiska rörelsen och dess företrädare. Det mest paradoxala i hela historien är hur den organiserade nazisten Ingvar Kamprad kunde bli bästa vän med den judiske Otto Ullmann. Åsbrink beskriver allt på ett personligt språk och med ett tonfall som träffar precis rätt. Det är mycket välförtjänt att hon fick Augustpriset i fackboksklassen för denna bok!
Betyg: EEEEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar