29 april 2012

Ordrik obducent

Som jag skrivit tidigare tycker jag att Patricia Cornwell de senaste åren har återfunnit lite av det som gjorde henne så suverän i början. Efter att ha varit i New York och Boston har Cornwell i "Red Mist" placerat rättsläkaren Kay Scarpetta i ett sommarhett Georgia. Det börjar med att Scarpetta ska besöka en intagen på ett kvinnofängelse men utvecklas snart till något som också involverar de andra i Scarpettas gäng: Lucy, Marino och Benton. Det är habilt utfört, men en aning segt och ordrikt.
Betyg: EEE

25 april 2012

Vad benen kan berätta

I "Janusstenen" av Elly Griffiths kallas rättsarkeologen Ruth Galloway till en byggarbetsplats där man har hittat ett barnskelett utan huvud. Kroppen verkar ha begravts under en vägg, vilket för tankarna till romerska offerriter. Men frågan är om benen är så gamla eller om det rör sig om ett nyare dödsfall. Trots ett ganska konventionellt deckarupplägg med alltför lättgissad upplösning gillar jag den här boken. Det beror nog på att huvudpersonerna är så sympatiska och att jag blir ovanligt engagerad i deras privata relationer och problem. Miljöskildringarna från det platta, vindpinade Norfolk är också fina.
Betyg: EEEE
P.S. Jag tyckte också om första delen, "Flickan under jorden".

21 april 2012

Minnen av en död poet

Sommaren 1913. Daphne Sawle är en oskuldsfull 16-åring när hennes äldre bror bjuder hem sin studentkamrat Cecil Valance på besök över en helg. Cecil är en charmig, aristokratisk, uppburen, ung poet och Daphne blir förstås fascinerad och förälskad. Under besöket skriver Cecil en romantisk dikt i Daphnes autografbok, en dikt som kommer att ingå i den engelska litteraturhistorien. Vad Daphne inte vet är att Cecil också är hennes brors älskare. Detta är upptakten till den härligt tjocka, urengelska romanen "The Stranger's Child" av Alan Hollinghurst. Romanen gör nedslag vid fyra tidpunkter under de kommande hundra åren och Daphne och Cecil är länkarna som sammanbinder de olika episoderna med varandra. Under läsningen av de första delarna av boken far bilder från "Brideshead Revisited" ("En förlorad värld"), "Downton Abbey" och "Ett rum med utsikt" genom mitt huvud. Senare kompletteras de med funderingar kring författarens makt, minnets irrvägar, engelska klasskillnader, de båda världskrigens inverkan på brittiskt samhällsliv och hur levnadsvillkoren för homosexuella män har förändrats under 1900-talet. Romanen är skriven på en vacker engelska, som är lite svårare än jag är van vid, vilket är en trevlig utmaning. Det är inga svårigheter att förstå sammanhangen, men då och då slår jag upp ett ord för att kunna ta till mig så många nyanser som möjligt.
Betyg: EEEE+
P.S. Romanen kommer ut på svenska hösten 2012 under titeln "Främlingens barn".

17 april 2012

Isländsk pusseldeckare

Isländska Yrsa Sigurðardóttir är en ny deckarbekantskap för mig. Boken jag fick tag i, "Den som gräver en grav", visade sig vara hennes andra deckare med advokaten Þora Guðmundsdóttir i huvudrollen. Historien utspelar sig huvudsakligen på ett nybyggt hotell med nyandlig inriktning utanför Reykjavik. Hotellets ägare kontaktar Þora för att få hjälp att kräva skadestånd av säljarna till fastigheten på grund av ett dolt fel: det spökar! Detta problem överskuggas dock snart av ett mord, som visar sig ha kopplingar till något som hände på 1940-talet. Intrigen är komplex och intrikat konstruerad, om än inte alltför originell. Trots vissa ansatser till modern realism är "Den som gräver en grav" en klassisk pusseldeckare med en nyfiken amatördetektiv som pratar med alla vittnen och misstänkta, hittar ledtrådar och som till och med har en traditionsenlig side-kick (i form av en tysk älskare). Tempot är tyvärr lite segt ibland, men annars är det rolig läsning, inte minst för den som gillar Island och dess landskap. Yrsa Sigurðardóttir är i vart fall ett klart bättre val än Arnaldur Indriðasson för den som vill läsa isländska deckare. 
Betyg: EEEE

15 april 2012

Kloka tankar

Jag hade beställt Lena Anderssons textsamling "Förnuft och högmod" på biblioteket, men när den kom hade jag så mycket annat att läsa att jag tänkte lämna tillbaka den oläst. Dock blev jag lite nyfiken när jag såg att texten från Anderssons omtalade sommarprogram om Jesus fanns med, så jag bestämde mig för att läsa det avsnittet i alla fall. Det var så intressant att jag började läsa från början och trots att boken är ganska tjock (450 s) läste jag den på en eftermiddag. (Måste dock erkänna att jag hoppade över teaterpjäserna.) De flesta texterna är krönikor eller artiklar som varit publicerade i olika tidningar och de handlar  om sådant som  förnuft, postkolonialism, religion/ateism och yttrandefrihet. Även om jag inte håller med om allt tycker jag att Andersson för det mesta är väldigt klok, genomtänkt och välformulerad. Och riktigt rolig! Betyg: EEEE+

Kvinnan bakom de odödliga cellerna

"The Immortal Life of Henrietta Lacks" ("Den odödliga Henrietta Lacks") av Rebecca Skloot är något så ovanligt som en populärvetenskaplig bok som fick mig att gråta. Henrietta Lacks var en svart amerikansk kvinna som 1951 dog i cancer. Innan hon dog tog läkarna ett cellprov från hennes cancer och dessa celler visade sig vara väldigt speciella: de gick att odla och slutade aldrig att dela sig. HeLa-cellerna, som de kallas, har använts i medicinsk forskning över hela världen och har bidragit till en mängd viktiga upptäckter, som poliovaccinet och HPV-vaccinet. Henrietta Lacks och hennes familj informerades dock inte ens om att cellprovet hade tagits och det dröjde tjugo år innan de efterlevande fick höra talas om HeLa-cellerna. Vid det laget tjänade biomedicinska företag massor av pengar på HeLa-cellerna medan familjen Lacks varken hade råd med sjukvård eller utbildning. I slutet av 1990-talet sökte Skloot upp familjen och lyckades vinna deras förtroende. I boken berättar Skloot på ett föredömligt engagerande och respektfullt sätt om Henrietta Lacks och hennes familj. Hon skriver också lättfattligt om HeLa-cellerna och den medicinska forskningen där de använts. Betyg: EEEE+

Rapsodisk Dickensdebut

När mina medhavda böcker tog slut under påsklovet gjorde jag en räd i min mammas bibliotek och kom ut med "Pickwickklubben" av Charles Dickens i fin utgåva från 1927. Jag fick bara med mig första bandet, så denna recension gäller enbart de första 430 sidorna av denna tegelstensdebut. "Pickwickklubben" utspelar sig på 1820-talet och handlar om ungkarlen Samuel Pickwick och hans tre vänner som ger sig ut på små turer i Londons närhet i syfte att till sin klubb rapportera om dessa upptäcktsfärder, som vore de på de mest avlägsna och exotiska  platser. Som många av Dickens romaner skrevs Pickwickklubben som följetong och det märks: den är ganska rapsodisk och  fragmentarisk. I den humoristiska och satiriska huvudberättelsen finns ett antal sentimentala bihistorier fyllda med moralkakor insprängda. "Pickwickklubben" blir därför inte någon Dickensfavorit för mig, men den är så pass underhållande att jag ändå kommer att läsa andra bandet när jag får tag på det.
Betyg: EEE+
P.S. Klicka på etiketten Dickens nedan för att se vad jag skrivit om några andra romaner av samma författare.

08 april 2012

Sorgeliga saker hända

Med stor förväntan kastade jag mig över andra delen i Vibeke Olssons sågverksserie, "Bricken på Svartvik". (Första delen heter "Sågverksungen".) Bricken har hunnit bli 14 år och arbetar som ribbkaperska, men annars är det mesta sig likt. Så pass likt att jag ett tag undrade om hela boken inte skulle ge något mer än den första delen. Men sen tog handlingen fart och jag blev uppslukad av Brickens liv och hennes små och stora bekymmer, sorger och glädjeämnen. Även om hennes liv i 1880-talets Sundsvall var mycket olikt en nutida svensk tonårings är tonårstidens funderingar och våndor sig också lika. Olsson skildrar allt på sitt tonsäkra sätt och jag läser med stort nöje och engagemang. Betyg: EEEE+

06 april 2012

De första kändisarna på Mallorca

Inför en resa till Mallorca senare i vår ville jag läsa den kanske mest kända boken om denna ö: "En vinter på Mallorca" av George Sand (pseudonym för Aurore Dudevant). Hon tillbringade vintern 1838-39 på Mallorca tillsammans med sina två barn och sin älskare Frédéric Chopin. Bilden hon ger av den för henne exotiska ön är inte så ljus, men underhållande. De har svårt att hitta någonstans att bo, men till sist får de hyra in sig på klostret Valldemosa. Insprängt mellan skildringar av det dåliga vädret, den konstiga maten, de otrevliga människorna och de ofarbara vägarna, får man fina beskrivningar av arkitekturen och naturen. Ibland blir det lite långrandigt, men boken är bara på 150 sidor, så den går fort att läsa.
Betyg: EEE
P.S. Den som vill läsa mer om George Sand rekommenderas "Paris på de älskandes tid" av Knut Ståhlberg. (Kortrecension finns under fliken Emmas bokrecensioner 2000 - 2002 ovan.)

03 april 2012

Palestinsk släktkrönika

I "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa får man följa den palestinska familjen Abulheja från 1940-talet och framåt. Familjen fördrivs från sin gård och tvingas flytta till ett med tiden alltmer permanent flyktingläger i Jenin. Genom skildringen av enskilda personers livsöden får läsaren mer kunskap om Israel-Palestina-konflikten. Den skildras förstås ur ett palestinskt perspektiv, men författaren låter även några israeler framträda som goda och mänskliga. Den här boken påminner mig om "Flyga drake" på så sätt att den ger intressant information om ett land och en konflikt, men jag tycker inte så mycket om sättet den gör det på. Historien känns i vissa delar alltför konstruerad, relationerna mellan människorna orealistiska och språket, som försöker vara poetiskt, snubblar farligt nära att vara patetiskt. Jag blir förstås berörd av hemskheterna jag får läsa om, men på samma sätt som i "Sarahs nyckel" känner jag mig lite känslomässigt manipulerad, vilket jag inte tycker om.
Betyg: EEE