Drömlik actiondeckare med doft av Paris

Först blir jag irriterad på Anne Rambachs andra deckare "Doft av ondska" för att den är så orealistisk. Sedan börjar jag se den som en dröm eller saga och då blir det lite bättre. Vissa har haft invändningar mot att mordoffret är en verklig person (Angelina Jolie) men det tycker jag måste ingå i den konstnärliga friheten. Det yttras inte ett ont ord om Jolie i boken, utan hon tillägnas en närmast devot hyllning. (Är det bara jag, eller låter Rambach en viss ironi anas i denna hyllning?) I vart fall, Angelina Jolie blir skjuten på Rodinmuseet i Paris i samband med att parfymen "Enfer" (helvete) ska lanseras och journalisten Diane Harpmann nästlar sig in på kosmetikföretaget Aube för att ta reda på vem mördaren är. Deckarhistorien är egentligen en ganska klassisk whodunnit-historia och Rambach, som verkar inspirerad av Stieg Larssons Millenium-trilogi (som hon också nämner i boken), skapar en slags drömlik sagoactionthriller i hans anda. Hon får kanske inte upp spänningen riktigt på hans nivå, men miljöskildringarna från Paris kompenserar! Betyg: EEE+

P.S. Första delen om Diane Harpmann heter "Bombyx".

Actionthriller i Södermalmsmiljö

Någon har kallat Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" (del två i Milleniumserien) för actionlitteratur och det tycker jag är en bra beskrivning. Den är ingen klassisk deckare, eftersom den handlar mindre om att lösa ett mysterium än om hur man genom list och våld tar sig ur en mardrömslik situation. Det är lättläst och mycket spännande underhållning i realistisk miljö (t.ex. noggrant beskrivna gatuadresser på Södermalm) men utan några anspråk på psykologisk eller annan trovärdighet i övrigt. Den osannolika Lisbeth Salander har en större roll än i "Män som hatar kvinnor". Här blir hon misstänkt för mord och får använda alla sina övermänskliga förmågor för att hålla sig undan polisen och själv hitta mördaren. Betyg: EEE

Inga uppdateringar!

Jag har inte uppdaterat sedan före jul. Det beror på att jag håller på med "The mysteries of Udolpho", som är 620 sidor kompakt, engelsk skräckromantik från 1790-talet. Den är inte direkt dålig, bara gammeldags och trögläst, så jag kämpar på och gör små avbrott för att läsa om gamla favoriter. Jag har t.ex. läst om "En sky av vittnen", "De nio målarna", "Mördande reklam", "Kamratfesten" och "Lord Peters smekmånad", av Dorothy Sayers. (De två sista är de allra bästa.) Jag har också gått med i en bokcirkel och vi skulle diskutera "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, så då läste jag om den också. Men nu har jag gjort en lista på en massa nya böcker som jag vill läsa, så snart hoppas jag kunna återkomma med lite mer färska boktips.

"Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson

Stieg Larssons Millenium-trilogi har blivit mycket omtalad eftersom författaren dog innan den första delen, "Män som hatar kvinnor", kom ut förra året. Det är en tjock, spännande och ovanligt bra svenska deckare. Huvudpersonen, journalisten Mikael Blomkvist, har blivit dömd för förtal och tar en time out från tidningen han är med och driver. Han kommer till en liten stad vid Norrlandskusten där en rik, gammal industriledare vill ha hjälp att lösa ett mysterium från 1960-talet, då en ung flicka försvann spårlöst. Mikael Blomkvist får hjälp av det unga datageniet Lisbeth Salander. Det är välskrivet och, som sagt, spännande. Samtidigt gör småstadsskildringen och återblickarna till 1960-talet att det känns lite som i gammeldags svenska pusseldeckare av Maria Lang och H.K. Rönblom. Min enda invändning är att personerna inte är särskilt psykologiskt trovärdiga. Man förstår t.ex. inte varför alla kvinnor så gärna vill hoppa i säng med Blomkvist, men det är väl författarens önskedröm som hans alter ego får leva ut! Det är i alla fall inget stort problem, eftersom man effektivt dras in i historien. Betyg: EEEE