"Drömmaren och sorgen" av Eva-Marie Liffner handlar om en arkitekt som 1952 ser tillbaka på sitt liv och underliga saker som hände när han reste i Skottland som ung och när han fick uppdraget att rita Tjolöholms slott på västkusten. Den börjar bra: som en lovande blandning av "Jonathan Strange och Mr Norrell" och "Agnes Cecilia". Men sedan blir det för mycket av allt: för många personer, för många perspektiv, för upphackad kronologi, för många drömmar och övernaturliga inslag och alldeles för rörigt! Jag blir också irriterad på det tvångsmässiga användandet av engelska ord och uttryck. Betyg: EE
Läs hellre Liffners tidigare böcker "Camera" och "Imago".
