Kärlek och krig

Jag tröttnar aldrig på välskrivna romaner om andra världskriget. "The Invisible Bridge" ("Den osynliga bron") av Julie Orringer handlar om Andras Lévi. Han är en ung judisk man från Ungern som 1937 kommer till Paris för att studera arkitektur. Med tanke på årtalet förstår man direkt att inget kommer att bli som han har tänkt sig, men innan kriget bryter ut hinner han träffa sina stora kärlek. När jag läser romaner som utspelar sig under andra världskriget undrar jag ibland hur författaren bestämmer vilka romanfigurer som ska få dö och vilka som ska få leva. I verkligheten var det ju så fruktansvärt många som dog och så mycket slumpen som bestämde vem som skulle överleva. I det här fallet förstår jag av efterordet att berättelsen bygger på författarens morföräldrars verkliga upplevelser, vilket gör att jag inte kan klaga på att att det som händer är osannolikt. Orringer ligger ibland farligt nära det alltför sentimentala och patetiska, men jag tycker att hon klarar balansgången och levererar en utsökt beskriven kärlekshistoria och en realistisk skildring av andra världskriget ur ett framför allt ungerskt judiskt perspektiv.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr och "Hemligheten" av Philippe Grimbert, men hoppa över "Sarahs nyckel".

Palestinsk släktkrönika

I "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa får man följa den palestinska familjen Abulheja från 1940-talet och framåt. Familjen fördrivs från sin gård och tvingas flytta till ett med tiden alltmer permanent flyktingläger i Jenin. Genom skildringen av enskilda personers livsöden får läsaren mer kunskap om Israel-Palestina-konflikten. Den skildras förstås ur ett palestinskt perspektiv, men författaren låter även några israeler framträda som goda och mänskliga. Den här boken påminner mig om "Flyga drake" på så sätt att den ger intressant information om ett land och en konflikt, men jag tycker inte så mycket om sättet den gör det på. Historien känns i vissa delar alltför konstruerad, relationerna mellan människorna orealistiska och språket, som försöker vara poetiskt, snubblar farligt nära att vara patetiskt. Jag blir förstås berörd av hemskheterna jag får läsa om, men på samma sätt som i "Sarahs nyckel" känner jag mig lite känslomässigt manipulerad, vilket jag inte tycker om.
Betyg: EEE

Bättre än inget

Om någon som inte vet något om vad som hände judarna i Frankrike under andra världskriget läser "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay och får upp ögonen är det förstås bra. Annars tycker jag inte att det finns några skäl att läsa denna bok. Historien om den tioåriga Sarah, som den 16 juli 1942 tillsammans med sina föräldrar förs till stadion Vélodrome d'Hiver, är förstås gripande. Sarah och hennes föräldrar får vänta tillsammans med tusentals andra i flera dagar utan mat och vatten. Därefter förs de i boskapsvagnar till ett läger på landsbygden och därifrån går vagnarna vidare till Auschwitz. Ramhistorien i nutid om den amerikanska journalisten Julia, som grips av Sarahs öde, tycker jag mest är tramsig. Boken är rätt illa skriven, ödesmättad i tonfallet och sentimental på ett sätt som får mig att känna mig manipulerad. Det tycker jag inte om. Läs hellre "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr och "Hemligheten" av Philippe Grimbert. Betyg: EE

P.S. Andra bra böcker som bl.a. handlar om överlevares skuldkänslor är "Himlen i Bay City" av Catherine Mavrikakis och "Fugitive Pieces" av Anne Michaels.