Häxorna i Lancashire

Jag tycker mycket om Jeanette Wintersons böcker, men har ibland lite svårt för sagoinslagen i dem. "The Daylight Gate" ("Skymningsporten") bygger på verkliga händelser: häxprocesser i Lancashire i norra England på 1600-talet. Winterson skriver som alltid fantastiskt vackert och det är en fascinerande historia, men jag kan inte låta bli att tycka att det är fel att lägga in övernaturliga inslag i en berättelse om häxprocesser. Det blir lite som att säga att det var de anklagade personernas eget fel att de blev avrättade eftersom de faktiskt var häxor. Oavsett vad man tycker om detta är det en fin bok.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Vägen mot Bålberget" om en svensk häxprocess.

Knivmord och klichéer

Jag är en mycket oregelbunden läsare av Val McDermid och har knappt läst henne alls sedan jag började med den här bloggen. Men av någon anledning hade jag pocketboken "Ett fjärran eko" ("The Distant Echo") från 2003 hemma och nu har jag läst den. Den ingår inte i någon serie och utspelar sig i Skottland, framför allt i St Andrews. Vintern 1979 hittar fyra berusade studenter på hemväg en knivhuggen kvinna som dör inför deras ögon. De blir misstänkta för mordet, men varken de eller någon annan åtalas någonsin för brottet, vilket gör att de får leva med misstankarna. Tjugofem år senare tas utredningen upp igen när DNA-tekniken gör att man kanske kan hitta gärningsmannen. Som vanligt i den här typen av deckare river det upp gamla sår och fler människor dör. McDermid skriver bra och det är spännande, om än lite för långt. Jag är dock rejält trött på klichéingrediensen  "den traumatiska adoptionen", som jag tycker att (deckar)författare tar till alldeles för ofta. (Ett annat exempel är "Slutet på kedjan", där adoptionen dessutom är helt onödig för berättelsen.) Som adoptivmamma är jag förstås extra känslig på den punkten, men jag ogillar även andra klichéer, som personen som blivit föräldralös efter att båda föräldrarna dött i en bilolycka och kvinnan som blir gravid efter bara ett samlag. Hur ofta händer det i verkligheten?
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre en verklig, traumatisk adoptionshistoria utan klichéer: Jeanette Wintersons "Varför vara lycklig när du kan vara normal?".

Fattigdom i Sverige

I min ena bokcirkel har vi läst Susanna Alakoskis senaste bok: "Oktober i Fattigsverige". Det är en slags dagbok som blandar reflektioner över vädret med diskussioner om fattigdom och hemlöshet i Sverige idag och utdrag ur socialtjänstens och psykiatrins anteckningar om familjen Alakoski på 1960- och 1970-talen. Långsamt och cirklande närmar sig Alakoski sina egna minnen av barndomen och ungdomen. Hur hon blev hemskickad från ett barnkalas för att det var "ett barn för mycket". Hur hon flyttade hemifrån "frivilligt" som femtonåring. Liksom hos Jeanette Winterson förstår man att den fiktiva versionen ("Svinalängorna") är feel-goodversionen av författarens barndom. Vissa i bokcirkeln tyckte inte om det upphackade berättarsättet, men jag har inga problem med det. Jag tycker också mycket om Alakoskis språk.
Betyg: EEEE

2012 års bästa böcker

I år blir det en lista för deckare och en för övriga böcker:

2012 års bästa böcker, som inte är deckare

1. ”Försvunnen värld” av Maja Hagerman
2. ”Springa med åror” av Cilla Naumann
3. ”Vinterträdet” av Ellen Mattson  
4. ”How to be a woman” (”Konsten att vara kvinna”) av Caitlin Moran
5. ”Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken” av Jonas Gardell
6. ”The Immortal Life of Henrietta Lacks” (“Den odödliga Henrietta Lacks”) av Rebecca Skloot
7. “Artighetsreglerna” (“Rules of civility”) av Amor Towles
8. ”The Stranger’s Child” (”Främlingens barn”) av Alan Hollinghurst
9. ”Why be happy when you could be normal?”("Varför vara lycklig när du kan vara normal?" av Jeanette Winterson
10. ”Vi kom över havet” (”The Buddha in the Attic”) av Julie Otsuka

2012 års bästa deckare

1. ”Gone girl” av Gillian Flynn
2. ”Criminal” av Karin Slaughter
3. ”I tystnaden begravd” av Tove Alsterdal
4. ”Gods and beasts” (”Gudar och odjur”) av Denise Mina
5. ”The Woodcutter” ("Hämnden") av Reginald Hill
6. ”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson
7. “The Gods of Gotham” (“New Yorks gudar”) av Lyndsay Faye
8. “Blood Safari” (“Den sista safarin”) av Deon Meyer
9. ”A room full of bones” av Elly Griffiths
10. ”Mullvaden” (”Tinker Tailor Soldier Spy”) av John le Carré

Gott Nytt Läsår!

 P.S. Här kan du läsa om 2011 års bästa böcker.

Ett eget monster

I "Oranges are not the only fruit" ("Det finns annan frukt än apelsiner") berättade Jeanette Winterson i fiktionens form om flickan Jeanettes uppväxt som adoptivbarn i en fanatiskt religiös nordengelsk familj. Det var en fruktansvärd historia, men nu menar Winterson att det var den tillrättalagda "feel good"-versionen. I "Why be happy when you could be normal?" ("Varför vara lycklig när du kan vara normal?") berättar hon om sig själv och sin uppväxt, utan fiktionens försonande drag. Hon berättar om den dominanta mamman som låser dottern ute eller stänger in henne i kolkällaren, som kontrollerar varje del av hennes liv, men aldrig visar någon kärlek. Den undfallande pappan är inte till någon hjälp. Vid 16 års ålder lämnar Jeanette hemmet och försöker på egen hand förstå sig på livet och kärleken. Winterson skildrar sin rotlöshet och sitt sökande på ett fantastiskt sätt och hon ger inga enkla svar, för livet är inte enkelt utan ofta motsägelsefullt och svåranalyserat. Som när hon i slutet av boken försvarar sin adoptivmamma mot den biologiska mammans kritik: "Hon må ha varit ett monster, men hon var mitt monster." Jag tycker också mycket om hur Winterson sätter in sitt liv i ett geografiskt och socialt sammanhang. Hennes torra, engelska humor är ett sympatiskt inslag i boken, som lättar upp det tunga ämnet.
Betyg: EEEE+

Sagoskimrande berättelse om kärlek

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst "Fyrväktaren" av Jeanette Winterson och de flesta av oss tyckte mycket bra om den. I boken berättar Silver om sin barndom i den lilla skotska kuststaden Salt. Hon blir tidigt föräldralös och får växa upp hos fyrvaktaren Pew. Parallellt med historien om Silver berättas om prästen Babel Dark som bodde i samma stad på 1800-talet. Det är svårt och meningslöst att berätta handlingen i "Fyrväktaren", för det är det poetiska, sagoskimrande språket och berättandet som är det genialiska med den här boken. Den handlar framför allt om kärlek, men är långt ifrån någon typisk kärleksroman. Även teman som barndom, minnen, mörker, ljus och tillhörighet finns med. Ibland är Winterson snubblande nära den tunna prettolinjen, men hon vet vad hon gör och styr upp sin bok med säker hand. Dessutom har hon en underbar, absurd och lågmäld humor. Betyg: EEEE+

P.S. Jag har också skrivit om Wintersons "Det finns annan frukt än apelsiner", som vi läste i min Stockholmsbokcirkel för några år sedan.

Om uppväxt i frireligiöst hem

I min bokcirkel läste vi senast "Det finns annan frukt än apelsiner" av Jeanette Winterson. Det är en (vad man förstår) i rätt hög grad självbiografisk barndomsskildring om en engelsk flicka som växer upp i ett fanatiskt frireligiöst hem med en ganska knasig mamma och en tämligen osynlig pappa. När hon i tonåren inleder ett förhållande med en annan flicka blir det förstås stora problem och till slut blir hon utesluten ur församlingen. Betygen i bokcirkeln gick från 1 till 4, och jag var den som tyckte bäst om boken. Jag gillar den torra humorn och den sakliga beskrivningen av de udda människorna i engelsk arbetarmiljö. Språket är också njutbart och man flyter lätt igenom berättelsen. Ämnet är obehagligt, men det blir aldrig outhärdligt att läsa. Det jag tyckte minst om var de sagoaktiga inslag som dyker upp här och där. Betyg: EEEE