Jag är en mycket oregelbunden läsare av Val McDermid och har knappt läst henne alls sedan jag började med den här bloggen. Men av någon anledning hade jag pocketboken "Ett fjärran eko" ("The Distant Echo") från 2003 hemma och nu har jag läst den. Den ingår inte i någon serie och utspelar sig i Skottland, framför allt i St Andrews. Vintern 1979 hittar fyra berusade studenter på hemväg en knivhuggen kvinna som dör inför deras ögon. De blir misstänkta för mordet, men varken de eller någon annan åtalas någonsin för brottet, vilket gör att de får leva med misstankarna. Tjugofem år senare tas utredningen upp igen när DNA-tekniken gör att man kanske kan hitta gärningsmannen. Som vanligt i den här typen av deckare river det upp gamla sår och fler människor dör. McDermid skriver bra och det är spännande, om än lite för långt. Jag är dock rejält trött på klichéingrediensen "den traumatiska adoptionen", som jag tycker att (deckar)författare tar till alldeles för ofta. (Ett annat exempel är "
Slutet på kedjan", där adoptionen dessutom är helt onödig för berättelsen.) Som adoptivmamma är jag förstås extra känslig på den punkten, men jag ogillar även andra klichéer, som personen som blivit föräldralös efter att båda föräldrarna dött i en bilolycka och kvinnan som blir gravid efter bara ett samlag. Hur ofta händer det i verkligheten?
Betyg: EEE
P.S. Läs hellre en verklig, traumatisk adoptionshistoria utan klichéer: Jeanette Wintersons "Varför vara lycklig när du kan vara normal?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar