Sommar i Paris

Rose Tremain är en, i vart fall i Sverige, oförtjänt okänd författare. Jag upptäckte henne av en slump och har tyckt om det mesta av henne som jag läst (se etiketten Tremain nedan och under fliken "Emmas bokrecensioner 2000-2002" ovan). Nu föll valet på en 1990-talsbok: "The Way I Found Her". Den utspelar sig sommaren 1994, då 13-åriga Lewis Little kommer till Paris tillsammans med sin vackra, skotska mamma. Alice Little ska översätta den franskryska bästsäljarförfattaren Valentina Gavrils senaste romantiska roman samtidigt som den skrivs och får för det ändamålet flytta in i Valentinas tjusiga lägenhet i 8:e arrondissementet. Lewis får (till sin stora förtjusning) bo i hembiträdesrummet på vinden och lämnas att till stor del roa sig själv i den heta sommarstaden. Att ha en överintelligent och lillgammal, men naiv, ung pojke som berättare är tacksamt (se "The Goldfinch" och "Extremely loud & incredibly close"), men kanske lite konstlat? Jag gillar boken för att Tremain är en gudanådad berättare och för att hon skriver om en stad som jag älskar och som jag levde i vid ungefär samma tid som boken utspelar sig. (Jag har också bott i ett hembiträdesrummet på vinden, fast det låg i 17:e arrondissementet, och gått på promenader till Parc Monceau, fast med barn och inte med hund, som Lewis gör.) Själva innehållet i historien är alltså inte den största behållningen i boken, även om jag uppskattar att den inte är helt förutsägbar.
Betyg: EEE+

Om att vara autistisk

Christopher är 15 år och autistisk. Han är väldigt logisk och intelligent, men kan inte läsa av och förstå andra människors känslor. "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon är skriven i jagform och är Christophers egen berättelse om vad som hände när grannens hund dödades och han försökte ta reda på vad som hände. Det är lättläst, roligt, rörande och tankeväckande. Eftersom det är Christopher själv som berättar förklaras logiken bakom hans reaktioner och de blir begripliga. Man inser dock hur svårt det måste vara att leva med ett sådant stort, men osynligt, funktionshinder, och även hur jobbigt det måste vara för de anhöriga. Betyg: EEE

P.S. Efter att ha sett ett gammalt kommissarie Morse-avsnitt på DVD häromkvällen har jag nu också förstått att bokens titel är ett citat från en Sherlock Holmes-bok!

P.S. 2 Den här boken fick mig att tänka både på "Glennkill" av Leoni Swann och "Extremly loud & incredibly close" av Jonathan Safran Foer.

Roligt och sorgligt om pojke i New York

"Extremely loud & incredibly close" ("Extremt högt och otroligt nära") av Jonathan Safran Foer påminner mycket om "Kärlekens historia" av Nicole Krauss som jag läste i våras. Båda utspelar sig i New York och båda har parallellhistorier med en gammal man från Europa som minns sin ungdoms kärlek från före andra världskriget och en ung, lite kufisk kille i nutid. I Safran Foers bok är det den nioårige Oskar som är huvudperson. Hans pappa dog i 11 september-attackerna och Oskar försöker hitta ett sätt att förstå vad som hänt och komma vidare. Oskar hittar en nyckel bland pappans saker och blir besatt av att försöka hitta låset som nyckeln passar till bland New Yorks 162 miljoner lås. Boken är skickligt ihopkommen, både rolig och sorglig och underhållande att läsa. Jag tycker bäst om de delar som handlar om Oskar och mindre om de delar som skildrar det konstiga förhållandet mellan hans farmor och farfar. Men boken är rätt tjock och det dyker upp så många konstiga bihistorier och tokiga infall att man nästan blir matt. Boken hade varit bättre om Safran Foer hade slutat innan man blir trött på stilen och upplägget, för i början är det mycket underhållande. Betyg: EEEE