Klaustrofobisk kollektivroman

Eftersom jag tyckte att "Theres" av Steve Sem-Sandberg var världens tråkigaste bok har jag undvikit att läsa hans hyllade "De fattiga i Lodz" tills nu. Det var det faktum att den fanns som ljudbok i MP3-format på mitt bibliotek som fick mig att ge den en chans och för det är jag tacksam. Genom Irene Lindhs fina uppläsning har jag tagit del av Sem-Sandbergs utförliga skildring av det judiska gettot i den polska staden Lodz (uttalas "Woodsch") under andra världskriget. Som mest bodde där 250 000 personer, instängda och vaktade. De utnyttjades som arbetskraft och de knappa matransonerna höll dem bara knappt vid liv. Det mest genialt djävulska av tyskarnas drag var att låta judarna göra det smutsiga arbetet själva. Därför inrättade man en judisk poliskår och lät gettots förvaltning, med judeäldsten Rumkowski i spetsen, hålla ordning i gettot och att sortera ut dem som skulle deporteras till förintelselägren. Rumkowski är bokens centralgestalt, och han har funnits på riktigt, men Sem-Sandberg ger också röst åt flera fiktiva gettoinvånare. Känslan i boken är tidvis klaustrofobisk, eftersom man som läsare inte får veta mer om omvärlden än gettoinvånarna själva. Samtidigt har man förstås sin kunskap om att de flesta av människorna i lägret till slut mördades i koncentrationslägren hela tiden i bakhuvudet. Sem-Sandbergs hemska och vackra skildring av människornas liv i gettot väcker många tankar, frågor och känslor.
Betyg: EEEE+
P.S. Nu vill jag läsa om Zenia Larssons "Skuggorna vid träbron" som också utspelar sig i gettot i Lodz.

Det bortglömda folkmordet

Så här på dagen 70 år sedan Auschwitz befriades känns det bra att få skriva om "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Den handlar om Miriam som firar sin 85-årsdag i det vackra hemmet i Nässjö. Omgiven av sin närmaste familj säger hon till slut de otänkbara orden "Jag heter inte Miriam". För hon är egentligen den romska flickan Malika, som misstogs för judinna vid ankomsten till Ravensbrück och tack vare det fick chansen att börja ett nytt liv i Sverige efter kriget. (För romer rådde inreseförbud fram till 1954.) Axelsson skriver engagerat och medryckande, både om liv och död i koncentrationslägren, om de s.k. tattarkravallerna i Jönköping 1948, om flyktingarnas PTSD och svenskarnas ovilja att prata om det obehagliga som förevarit. Detta är en bok som måste läsas!
Betyg: EEEEE 

P.S. Jag rekommenderar också: 

• "Begrav mig stående" av Isabel Fonseca (Kort recension finns under fliken Emmas bokrecensioner 2000-2002.)
• "Den dag jag blir fri - En bok om Katarina Taikon" av Lawen Mohtadi 
• "Ninas resa" av Lena Einhorn
• "Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg
• "Maus - en överlevandes historia" av Art Spiegelman
•  "Herr Isakowitz skatt" av Danny Wattin
• "Boktjuven" av Markus Zusak 
• "Den osynliga bron" av Julie Orringer 
• "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr
• "Bränt barn söker sig till elden" av Cordelia Edvardsson
• "Sophies val" av William Styron
• "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" och "Livet till mötes" av Zenia Larsson. 

Missa inte heller att Katarina Taikons barnböcker om Katitzi snart kommer i nytryck!

Överlevare - och sen då?

För mig är Göran Rosenberg känd som journalist och programledare. Jag visste inte att hans mamma och pappa var polska judar som båda överlevde  Förintelsen. Efter kriget hamnade de i Södertälje, där Göran och hans syster föddes. I Augustprisvinnande "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt och om sina föräldrar, framför allt om pappan David Rosenberg. Han läser gamla brev, reser i pappans spår i Polen och Tyskland, letar i gamla nummer av lokaltidningen i Södertälje och intervjuar många människor i sina försök att kartlägga pappans liv och förstå hans för tidiga död. Det handlar lika mycket om folkhemmets framväxt som om gettonas och koncentrationslägrens fasor och överlevarnas skuldkänslor. Göran Rosenberg skriver sin pappas historia på ett vackert och osentimentalt sätt som är en njutning att läsa. Även om man tycker att man redan har läst överlevarberättelser så många gånger ska man inte missa denna!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också Zenia Larssons trilogi: "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" och "Livet till mötes".

En boktjuv att älska

"Boktjuven" av Markus Zusak är klassificerad som ungdomsbok, men ingen vuxen får låta sig avskräckas av det! Boken är inte ens kort eller särskilt lättläst. Däremot är den otroligt bra! Boktjuven heter Liesel Meminger och hon kommer till sina fosterföräldrar Hans och Rosa Hubermann på Himmel Strasse strax före andra världskrigets utbrott. Hon är då en mager, smutsig, avog, nioårig analfabet, som just mist sin bror och lämnats bort av sin mor. Hos Hans och Rosa får hon ett nytt hem, visserligen fattigt, men inte kärlekslöst. Hennes fosterfar lär henne att läsa och det väcker en stor kärlek till böcker hos henne. En kärlek så stark att hon blir tvungen att stjäla... Berättare i boken är döden själv, som med en lätt galghumor beklagar sig över att han hade så mycket att göra de där åren. Boken är sorglig utan att bli outhärdlig och rolig utan att bli smaklös och den berättar på ett lysande språk om några svarta år i mänsklighetens historia. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "Sophie Scholls korta liv" av Hermann Vinke och Zenia Larssons trilogi "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" och "Livet till mötes". De hörde till mina favoritböcker redan i tonåren.

Läs Ninas resa!

Jag missade Lena Einhorns film, men nu har jag läst den fantastiska boken "Ninas resa", där Lena Einhorn skriver om sin mammas, Nina Einhorns, upplevelser under andra världskriget. Nina var en av de få judar som kom ut ur Warsawas getto levande. Lena Einhorn låter Nina berätta själv på ett lågmält och mycket gripande sätt. Betyg: EEEEE

Läs också Zenia Larssons oförtjänt okända trilogi "Skuggorna över träbron" (utspelar sig i Lodz getto), "Lång är gryningen" och "Livet till mötes". Går att hitta antikvariskt på t.ex. Bokbörsen.