Svulstigt om sinnliga njutningar

Jag läste aldrig ut "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery, utan la den irriterat ifrån mig när jag kommit ungefär halvvägs. Bokcirkelns val av Barberys "Smaken" ("La Gourmandise") möttes därför inte av någon större entusiasm från min sida... Men jag tog mig i alla fall igenom den boken, vilket underlättades av att den är kort och lättläst. Jag blev nämligen inte mer förtjust i den än i "Igelkotten". "Smaken" handlar om en osympatisk restaurangkritiker som ligger för döden i sin tjusiga Parislägenhet. Runt honom tassar den hunsade hustrun, de vuxna barnen som hatar honom, hemhjälpen med flera. Vartannat kapitel består av kritikerns tillbakablick på sitt liv och hans kamp för att minnas den där speciella smaken som han längtar efter nu på sin dödsbädd. I vartannat kapitel berättar personer i hans omgivning (inklusive katten och en Venus-statyett) om sin syn på den odräglige karlen. Beskrivningarna av mat är många och så utförliga och svulstiga att jag blir mer äcklad än sugen. Inte min typ av bok, helt enkelt!
Betyg: EE

Sex, religion och politik i egyptiskt hyreshus

Böcker som handlar om människor som bor i samma hyreshus verkar inte vara något för mig. Indiska "Vishnus död" och franska "Igelkottens elegans" är två exempel på sådana böcker som jag inte läst ut. Nu är det egyptiska "Yacoubians hus" av Alaa al-Aswany som jag läst 120 sidor i och sedan lagt ifrån mig. Yacoubians hus är ett gammalt hus i europeisk stil i centrala Kairo. Där bor rika människor i de stora paradvåningarna och fattiga människor i skjulen på taket. Till att börja med beskriver al-Aswany dessa människors sexliv med mer detaljer, gubbsjuka och manschauvinism än jag uppskattar. Jag tror författaren försöker vara frigjord och rolig och det betyder kanske att jag är pryd och humorbefriad, men det fungerar inte på mig. (Eller är jag etnocentrisk?) Sedan börjar boken handla om den korrumperade politiken och fanatiska muslimer. Där tappade jag ohjälpligt intresset. Betyg: E

Rejält besviken på "Igelkottens elegans"

Jag hade sett fram emot att läsa "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery och blev glad när förlaget Sekwa erbjöd sig att skicka den till mig. Tyvärr blev jag väldigt besviken när jag började läsa. Boken handlar om två personer som bor i samma hus i ett tjusigt Pariskvarter: den 12-åriga Paloma och den medelålders portvaktstanten Renée. Paloma är överintelligent och brådmogen och tänker ta livet av sig på sin 13-årsdag. Renée är självlärd inom filosofi, konst, litteratur m.m. och gör allt för att dölja sin bildning för omgivningen. Båda är totalt osannolika personligheter. Jag har nu läst 128 sidor och de två huvudpersonerna har ännu inte mötts och eftersom jag nu tänker sluta läsa vet jag inte vad som händer när de väl gör. Jag hoppas något händer för hittills har det mest varit djupa tankar (författaren är filosofilärare och det märks) och överklassförakt. Jag är ingen överklasskramare men den här boken får mig att tänka "Ja, men de är ju människor de också!!". Alla de rika och tjusiga invånarna i husets paradvåningar framställs som karikatyrer och schabloner. Enligt Tidningen Vi skildras människorna i huset med "en underbar humor", men den går mig spårlöst förbi. Betyg: E