2 x McDermid

Det är några veckor sedan jag läste "Dödsdomen" och "Mörka domäner" av Val McDermid och de börjar blekna lite i mitt minne. Men att de var spännande och underhållande minns jag i alla fall!

"Dödsdomen" ("A Place of Execution") utspelar sig i en liten, avskild by i Derbyshire. På 1960-talet försvann en 13-årig flicka härifrån och den unga polismannen George Bennett misslyckades med att hitta henne. Flera decennier senare börjar en journalist att skriva om historien och nya upptäckter görs förstås.
Betyg: EEE+

"Mörka domäner" ("A Darker Domain") utspelar sig i Skottland och Italien. 2006 kommer en ung kvinna in på polisstationen i Fife och anmäler att hennes pappa försvann under den stora gruvstrejken 1984. Alla trodde att han var en svikare som stuckit till England, men tydligen var det inte så. Journalisten Bel Richmond är på semester i Italien när hon hittar något som verkar höra ihop med en kidnappning och ett mord som också utspelade sig i Skottland 1984. Allt hänger givetvis ihop!
Betyg: EEE+

Ferrantes flickor ger mersmak

Så kom den då äntligen: "Min fantastiska väninna" ("Mi amica geniale") av Elena Ferrante. Det är den första delen i den s.k. Neapelkvartettten om väninnorna Lila och Elena. Till hajpen hör att serien redan blivit en succé i Storbritannien och USA och att författaren är en pseudonym. Själva boken då? Den börjar på 1950-talet. Flickorna bor grannar i en fattig del av Neapel, börjar skolan tillsammans och blir vänner. De är båda intelligenta, men det är bara Elena som får möjlighet att studera vidare. Runt flickorna finns kvarterets andra invånare: arbetare, affärsinnehavare, hemmafruar, änkor, kommunister, folkskollärare. Maffians närvaro anas, men så länge flickorna själva är oskuldsfullt ovetande sätts inget uttryckligt på pränt. Det tog ett tag för mig att komma in i boken, men när jag väl gjorde det blev jag förtjust och precis så förtrollad som många andra blivit. Skildringen av flickorna, deras vänskap och deras omgivning är originell och engagerande. Översättningen av Johanna Hedenberg flyter mycket bra. Tyvärr måste vi svenskar nu vänta till november på nästa del!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Stål" av Silvia Avallone, om Elenas och Lilas sentida efterföljare Anna och Francesca.

Fucking Piombino

I min ena bokcirkeln har vi läst "Stål" av italienska Silvia Avallone. Jag började på boken för länge sedan men kom av någon anledning inte in i den då. Nu sträckläste jag historien om Anna och Francesca på Via Stalingrado i Piombino. Det är sommaren 2001, de är tretton år och bästisar sedan småbarnsåren. De bor i samma kvarter: ett slitet hyreshus vid stranden med utsikt mot Elba. Husen byggdes som bostäder åt arbetarna på stålverket med tanken att även arbetare har rätt till vacker utsikt. Stålverket är den lilla stadens hjärta, men det är ett hjärta som har börjat hacka. Verksamheten skärs ned och flyttas utomlands och männen riskerar arbetslöshet. Men än så länge sliter de på sina hårda skiftjobb, där de tar kokain och amfetamin för att orka med. Anna och Francesca utforskar sorglöst sin nya kvinnlighet och dess effekt på männen och pojkarna runtomkring dem. Vad de inte räknat med är hur det påverkar förhållandet mellan dem. Avallone har skrivit en helt fantastisk skildring av kvinnoblivande i ett sexfixerat och samtidigt patriarkalt samhälle där hederstänkandet fortfarande lever kvar. På ett vackert och precist språk beskriver Avallone miljöerna så att man känner julisolen bränna på den spruckna betongen, hör det öronbedövande bullret på stålverket och ser stranden, havet och Elbas siluett framför sig. Personerna är levande och mänskliga. Avallone berättar sin gripande historia på ett befriande osentimentalt sätt och gör den njutbar, angelägen och mycket trovärdig.
Betyg: EEEEE

Utsökt med utsikt

För att täppa igen min bildningslucka fortsätter jag, efter "Maurice", att läsa E.M. Forsters böcker. Jag började med "A Room With a View" ("Ett rum med utsikt"). Jag har sett filmen så många gånger att jag kan historien utantill och efter att ha läst romanen kan jag konstatera att filmen följer boken väldigt väl, till och med i enstaka repliker. Historien om den unga engelskan Lucy som kommer till Florens, upptäcker kärleken och skaffar sig modet att bryta mot konventionerna kunde ha varit sötsliskig om inte Forster hade skrivit den med så mycket knivskarp ironi och avslöjande betraktelser över dubbelmoral, sociala skrankor och människors tillkortakommanden. Där påminner han mycket om en annan av mina favoriter: Jane Austen. De rör sig i samma engelska överklassvärld, men med hundra års skillnad. Forster är lika rolig och lättläst som Austen och jag ska givetvis läsa fler av hans romaner.
Betyg: EEEEE

Bland slavar och migranter

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti verkar ha gjort det till sin specialitet att wallraffa som invandrare i Italien, för att kunna beskriva de omänskliga förhållandena och brotten mot mänskliga rättigheter. En del av hans bok "Bilal. På slavrutten till Europa" (som kom ut på italienska 2007) handlar om hur han hoppar i vattnet från en klippa på den italienska ön Lampedusa, ropar på hjälp, blir uppdragen och säger sig vara kurden Bilal som kommit med båt. Han blir då satt i den ökända "buren" och kan initierat skildra hur illa människorna där blir behandlade. Senare reser han till Syditalien och tar jobb som tomatplockare, vilket gör att han kan skildra de slavliknande förhållanden som råder för arbetarna där. Men innan Gatti blir Bilal har han genomkorsat Sahara på samma sätt om hundratusentals (miljoner?) afrikaner har gjort: på en överlastad lastbil i 40-gradig hetta. Ingen har någonsin förut sett en vit person på denna rutt. Längs vägen träffar han och lär känna människor, frågar om deras bakgrund och deras drömmar. Han försöker också hjälpa några av dem som blivit strandade i små ökenstäder när militär, polis eller andra rånare har tagit deras sista pengar och de inte kan ta sig varken vidare eller tillbaka hem. Längs hela vägen blir människor misshandlade och utnyttjade, sexuellt eller som gratis arbetskraft, och det verkar vara turen eller slumpen som avgör vem som kommer fram till Libyen och slutligen Europa och vem som slutar som slav i en oas, som skelett i öknen eller som fiskmat på Medelhavets botten. Gatti döljer inte sitt engagemang och sin frustration över att bara kunna hjälpa en liten bråkdel av alla dessa utsatta människor. Gatti tar sig också till Tunisien och träffar människosmugglare som för stora pengar sätter folk i skruttiga båtar och skickar iväg dem mot Lampedusa. Gatti sitter själv i en sådan båt, men i sista stund kliver han av och gör aldrig den farliga resan över havet. En del av boken består av de mejl Gatti får från två bröder som flytt från Liberia och vill ta sig till Europa eller Kanada för att slutföra sina universitetsutbildningar, men som fastnar i Libyen. Allra sist i boken återvänder Gatti till öknen och söker efter de människor som han träffade där och sedan aldrig hörde av igen. Det är en oerhört välskriven, angelägen och drabbande bok som Gatti har skrivit.
Betyg: EEEE+

Maffia och manschauvinister

Jag har inte sett sicilianska kommissarie Montalbano på teve och inte tidigare läst någon av Andrea Camilleris deckare om honom, men nu har jag småputtrat igenom "Utflykten till Tindari". Den utspelar sig på slutet av 1990-talet, så jag antar att den skrevs då också, men den har inte funnits översatt till svenska förut. Boken börjar med att en ung man blir skjuten utanför porten till huset där han bor. Ungefär samtidigt rapporteras ett äldre par som försvunna. Det visar sig att de bor på samma adress som mordoffret, men kommissarien och hans kollegor kan till en början inte hitta någon annan koppling mellan dem. Den egentligen ganska hårdkokta historien puttrar på i ett långsamt tempo och håller en småtrevlig ton, trots att otrevliga kopplingar till maffian dyker upp. Kommissarien äter god mat, tänker kloka tankar under ett olivträd och försöker hålla korkade chefer borta från utredningen. Alla viktiga personer i boken är män och deras relationer till kvinnor och sex uppfyller alla ens fördomar om italienare. Det är inte min typ av deckare och jag blir inte särskilt road.
Betyg: EE

De imperfekta

Tom Rachmans "The Imperfectionists" ("De imperfekta") fick lyriska recensioner när den kom men jag minns att jag lite misstänksamt tänkte att kritiken nog var så positiv på grund av att boken handlade om en tidningsredaktion, dvs. samma miljö där recensenterna jobbar. Boken är en sorts novellsamling (fast det står roman på omslaget) där huvudpersonerna har det gemensamt att de arbetar på en engelskspråkig tidningsredaktion i Rom. Parallellt berättas själva tidningens historia från grundandet och framåt. Människorna som skildras är intressanta i sin ofullkomlighet och deras historier är ofta hjärtskärande. Att jag blir berörd talar förstår för att det är bra skrivet och konstruerat, men riktigt så bra som recensenterna tyckte är det inte. Betyg: EEE+

Löskokt italienare

"På sannolika skäl" av Gianrico Carofiglio är första delen i en italiensk deckarserie om advokaten Guido Guerrieri. Den börjar klassiskt: till den neddekade deckarens kontor kommer en vacker kvinna, som lyckas övertala deckaren att åta sig ett fall som verkar omöjligt. I detta fall gäller det en senegalesisk man som misstänks för mord på en liten pojke. Det är ingen whosdunnit-historia utan en rättegångsroman och den är som tur är inte i den hårdkokta stilen. Jag gillar särskilt första halvan - då har boken ett humoristiskt flyt och huvudpersonen är charmig och sympatisk. Under den andra halvan, som i första hand skildrar rättegången, störs jag av att historien känns så juridiskt osannolik (fast författaren är åklagare, så han borde veta hur det går till inom det italienska rättsväsendet) och av att jag får så blandade känslor för huvudpersonen (vilket i och för sig inte behöver vara negativt). Men framför allt blir det lite tråkigt. Men det är ändå lättläst och underhållande och roligt med något så ovanligt som en italiensk deckare. Betyg: EEE+

Italiensk centrifug

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano. Den handlar om två udda människor: Mattia och Alice. Vi får följa dem från barndomen, då båda är med om traumatiska händelser, genom skoltiden, då de lär känna varandra, och upp i vuxen ålder. Jag sögs direkt in i den här boken, sträckläste den och kom ut på andra sidan alldeles omtumlad. Jag gillade att den är så lättläst utan att författaren gör avkall på språket. Personerna är oavbrutet intressanta, men jag funderade lite på om de egentligen är trovärdiga. Om de inte var det, gjorde det mig inget, eftersom jag uppskattade boken så mycket i övrigt. Omdömena i bokcirkeln var blandade och medelbetyget blev 3,33. Några tyckte att boken var alltför obehaglig för att vara bra. Jag blev också upprörd över många saker, men det gjorde inte boken sämre i mina ögon! Mitt betyg: EEEE

Vackert men högtravande om hämnd

Jag älskar romaner med riktigt vackert språk, men har svårt för när det blir för högtravande. Alessandro Bariccos kortroman "Utan blod" handlar om hur en liten flicka blir vittne till hur hennes far och bror dödas i efterdyningarna till ett krig och om hur hon som gammal konfronterar en av mördarna. Språket är precist och mycket njutbart, men jag grips inte av berättelsen. Jag tycker att den känns för konstruerad och ödesmättad. Betyg: EEE

P.S. Läs hellre "Innan männen" av Nina Bouraoui. Också en kortroman med fantastiskt språk, men berörande och inte alls konstlad.

PK-polis i vintrigt Venedig

Det verkar vara svårt för deckarförfattare när de ska vara PK och predika mot rasism. Isländska Arnaldur Indriðason misslyckades i "Vinterstaden" och Donna Leon gör också platt fall i "Blood from a Stone". För första gången blir jag riktigt irriterad på den sympatiske kommissarie Brunetti. Han är så osannolikt reko i en stad där alla verkar vara korrumperade. Mordet på en svart gatuförsäljare i juletid ger Brunetti en möjlighet att påpeka alla människors lika värde för tonårsdottern. Brunetti har problem att lösa mordgåtan eftersom ingen har sett något och han inte ens lyckas ta reda på vem offret var. När polischefen förbjuder Brunetti att fortsätta utredningen med hänvisning till att inrikesministeriet ska ta över förstår han dock att han kommit något stort på spåren. Själva mordhistorien är OK; det är Brunettis funderingar över sina egna och familjemedlemmarnas fördomar som känns konstlade. Det är jättebra att vara mot rasism, men det måste finnas något bättre sätt att skriva om det. Betyg: EE

Plus och minus för Steven Saylor

Först läste jag ytterligare en del i Steven Saylors Sub Rosa-serie, som utspelar sig i antikens Rom. Jag tror det är femte delen och den heter "A Murder on the Appian Way". Förut har jag tyckt att det varit för mycket undervisning och för lite spänning i Saylors deckare, men nu har övergått till att tycka att det är ett utmärkt sätt att på ett underhållande sätt lära sig lite romersk historia! "A Murder on the Appian Way" handlar om mordet på Publius Clodius år 52 f.Kr. och den följande rättegången mot hans politiske motståndare Milo. Att de haft en skärmytsling ute på Via Appia står klart, men hur dog Clodius egentligen? Gordianus Hittaren får börja utreda och på vägen träffar han kändisar som Cicero, Marcus Antonius och Julius Caesar. De båda sistnämnda har än så länge små roller, men jag räknar med att de kommer att kliva fram i rampljuset i senare böcker i serien. Betyg: EEEE

Sedan började jag läsa Steven Saylors tjocka roman ”Roma”, som inte är en deckare utan en berättelse om staden Roms historia. Jag hade läst att den var bättre än Gordianus-deckarna, men det tycker inte jag. Saylor iscensätter de gamla myterna om Roms grundande på ett träigt och fånigt sätt. Jag tänkte att det skulle bli bättre när det blev mer historia och mindre myter, men det blev det inte, så efter ca 150 sidor gav jag upp. (Då hade Saylor kommit fram till 500-talet f.Kr.) Jag skulle hellre läsa en faktabok om Roms historia. Betyg: E