Komma hem

Jag älskade Cilla Naumanns förra roman, "Springa med åror", så jag hade höga förväntningar på hennes senaste, "Bära barnet hem". Den handlar om adoption, vilket också borde göra den särskilt angelägen för mig, som har adopterat. I boken berättar Naumann om sin egen (antar jag) första adoptionsresa till Colombia för att hämta sonen Adam och om Adams och hennes återresa när sonen blivit vuxen. Parallellt berättar Naumann om en fiktiv kvinna, Ana, som också blev övergiven som barn, men som inte blev adopterad. Hon växte upp på ett katolskt barnhem och i vuxen ålder arbetar hon som hemhjälp och barnflicka i en rik familj. Hur det är att resa till ett främmande land för att hämta sitt barn, känslan när man möter sitt barn för första gången, tankarna på den första mamman och på barnets ursprung har jag redan läst många skildringar av. Naumann skriver förstås bra, men för mig kändes den delen av boken inte så intressant. Då tyckte jag bättre om Anas historia, som är gripande och med stor tydlighet visar varför barnhem inte är något hem för barn, inte ens när barnen blir väl omhändertagna där. Tänk dig att vid 18 års ålder ensam slängas ut i världen för att klara dig själv och att då inte veta vad ett hem egentligen är eller hur en familjemiddag går till!
Betyg: EEE+

Åren i djungeln

Ingrid Betancourt är en fransk-colombiansk politiker som blev kidnappad av Farc-gerillan i Colombia 2002. I över sex år hölls hon fången i djungeln och sedan hon blivit fri skrev hon en bok om tiden i fångenskap: "Även tystnaden har ett slut". Det är en tjock bok (ca 600 sidor) och trots att vissa inslag borde kännas tjatiga (som t.ex. de evighetslånga marscherna genom djungeln) blev jag ohjälpligt fascinerad av hennes berättelse och sträckläste den. Hon skriver nyanserat och reflekterande om sina egna reaktioner, om dynamiken i gruppen av fångar, om påtvingad gemenskap och lika påtvingad ensamhet, om relationen till sina fångvaktare och mycket annat. Jag la boken i från mig med en känsla av att jag har mycket lite att klaga över i mitt liv...
Betyg: EEEE+

Trilogi om adoption

Finlandssvenska Marianne Peltomaa har skrivit en mycket läsvärd romantrilogi om en adoptivfamilj:

I "Resan" skildras hur 38-åriga Anna kommer fram till att hon vill adoptera ett barn, hur adoptionsprocessen går till och hennes resa till Colombia för att hämta femåriga dottern Nora. Det är bra skildrat och intressant, men det jag gillar allra mest med den här boken är att Peltomaa också berättar om Noras liv före adoptionen och hur hon upplever det som händer. Betyg: EEEE

I andra delen, "En riktig familj", har Nora hunnit bli nio år och hon vill ha en lillasyster. Men det blir en lillebror! Anna och Nora reser tillbaka till Colombia för att hämta fyraåriga Pablo, som visar sig ha en helt annan personlighet än storasyster Nora. Det blir inte lätt för Anna, men nu har hon i alla fall fyra års mammaerfarenhet att luta sig mot. Betyg: EEEE

I tredje delen, "Färgen under huden", är Nora 14 år och Pablo nio. Ytterligare en huvudperson introduceras: Noras bästis Maria, som är adopterad från Indien. Maria har mycket funderingar om vem hon egentligen är, hon mår dåligt men kan inte prata med sina föräldrar om det. Peltomaa skildrar på ett mycket trovärdigt och gripande sätt hur jobbigt det kan vara i tonåren och ännu mer så om man är adopterad. Betyg: EEEE+

Över huvud taget gillade jag den här trilogin därför att det känns som om Peltomaa skildrar verkliga människor med både goda och dåliga sidor och med olika personligheter och förutsättningar. Det blir mycket nyanserat och inte svart-vitt, som det lätt blir när en författare har ett budskap.