Nyöversatt Dostojevskij

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet ger vi oss då och då på klassiker och nu föll valet på nyöversättningen av Fjodor Dostojevskijs första bok, "En underjordisk dagbok" (förut hette den "Anteckningar från ett källarhål"). Den är mycket mindre till formatet än hans senare romaner, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle läsa ut den. Och då hoppade jag ändå över ett antal sidor i den första delen, som är en lång filosofisk utläggning utan någon handling. Den andra delen är en tragikomisk berättelse där den (relativt) fattige, socialt kantige huvudpersonen tvingar sig på gamla skolkamrater, gör ett avigt försök att "rädda" en prostituerad kvinna och för en märklig kamp mot sin egen tjänare. Det är läsbart och lite underhållande, men inte så mycket mer. Bäst i hela boken tycker jag om efterordet, som sätter in boken och författaren i ett historiskt sammanhang. Dostojevskij hör nog till de klassikerförfattare som man gör bäst att läsa i tonåren (då jag läste "Bröderna Karamazov" och "Idioten"). Mitt försök för några år sedan att läsa "Brott och straff" lyckades ju inte heller.
Betyg: EE

Franskt pretto

Det är säkrast jag klargör från början att jag verkligen gillar Frankrike, den franska kulturen och de franska vänsterintellektuella. Däremot gillar jag inte "Den röda soffan" av Michèle Lesbre. Jag tycker att boken är pretentiös, sentimental och tillgjord. Bokens berättare är den medelålders, vänsterintellektuella parisiskan Anne som åker transibiriska järnvägen för att leta rätt på en gammal älskare. På vägen läser hon "Brott och straff", filosoferar lite över den enformiga utsikten och tänker på andra resor hon gjort. Hon tänker också på sin granne Clémence, den gamla damen som sitter på sin röda sammetssoffa och som börjar glömma sin ungdomskärlek Paul. Det är ungefär som i en av alla dessa franska filmer där alla beter sig helt obegripligt och man aldrig förstår sig på folks relationer. Det mest försonande med den här boken var att den var kort och mycket snabbläst. Betyg: EE

Jag ger upp om Raskolnikov

Mycket ambitiöst började jag lyssna på de 22 CD-skivorna som megaklassikern "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij är inlästa på (av Per Myrberg). Under de två första skivorna tyckte jag det var bra och intressant, men en bit in på den tredje skivan, innan Raskolnikov ens kommit sig för med att mörda pantlånerskan, tröttnar jag på hans rantande och ältande och självömkande. Efter en koll med en kompis som läst hela fick jag bekräftat att boken fortsätter i samma stil och bestämde mig för att lägga ned detta klassikerprojekt. Min kompis teori är att "Brott och straff" hör till de böcker man bör läsa i tonåren för att riktigt uppskatta. (Det gäller t.ex. "On the road" och kanske "Sagan om ringen" också? Fast den senare kom jag inte igenom ens då.) Jag läste i alla fall både "Bröderna Karamazov" och "Idioten" som ung och uppskattade dem, så jag har kanske fyllt min Dostojevskijkvot? Betyg: E