Barn som mördar

När jag hörde om "The Wicked Boy - the Mystery of a Victorian Child Murderer" av Kate Summerscale på podden Inside the New York Times Book Review kopplade jag inte på en gång att det var samma författare som har skrivit "The Suspicions of Mr Witcher". Men det är det och här är Summerscale tillbaka med ännu en viktoriansk true crime-historia. Den handlar om den 13-åriga Robert Coombes som en varm sommardag 1895 mördar sin mor och sedan går på cricketmatch med sin lillebror Nattie. Bröderna fortsätter att bo i familjens hus i en respektabel arbetarstadsdel i London i tio dagar, innan lukten till slut påkallar omgivningens uppmärksamhet och brottet avslöjas. Summerscale beskriver hela historien mycket detaljerat och följer sedan Roberts liv fram till hans död. Summerscale skriver sansat och balanserat och verkar drivas av en önskan att förstå vad det var som hände. Det ger en mycket intressant och läsvärd bok.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Wicked girls" ("Onda flickor") av Alex Marwood.

En far och hennes dotter

Susan Faludi har tidigare bl.a. skrivit de feministiska klassikerna "Backlash" och "Ställd". Nu är hon tillbaka med en mer personlig historia: "In the Darkroom", som handlar om hennes far. Efter att de knappt haft kontakt under flera decennier hörde fadern plötsligt av sig och berättade att han, vid över 70 års ålder, hade bytt kön och nu hette Stéfanie. Han hade flyttat tillbaka till Ungern, som han ursprungligen kom ifrån. Susan Faludi reste dit för att återuppta relationen och försöka förstå fadern. Hennes minnen från barndomen var av en patriarkalisk och våldsam man. Nu träffar hon en äldre, lite prudentlig dam, som inte vill kännas vid vissa saker i det förflutna. Men dottern fortsätter luska och långsamt växer en bild fram av fadern som barn i en rik, men olycklig, högborgerlig familj, som ung, judisk man under andra världskriget, som framgångsrik fotograf och redigerare, som misslyckad familjefar och som transperson och HBTQ-aktivist. Det är ett fascinerande och ömsint porträtt av en oerhört knepig person, tecknat med mycket humor. Faludi skriver konsekvent "min far" och "hon", när hon skriver om fadern efter könskorrigeringen. I början känns det konstigt, men snart vänjer man sig och inser att det är det enda logiska.
Betyg: EEEE+

 

Susan Faludi och hennes far Stéfanie Faludi

Seriös släktforskning

När jag var liten tyckte jag att det var tråkigt att vara svensk och önskade att jag åtminstone hade haft några valloner i släkten. Jag fantiserade om att mina förfäder på järnåldern hade kommit som trälar från något främmande land. Det mest spännande som min släktforskande farfar hade hittat var dock några invandrade tyska soldater på 1600-talet... Jag borde kanske göra som Karin Bojs och spåra min släkt tusentals år bakåt i tiden genom DNA i stället! Då kommer jag garanterat att hitta mer exotiska förfäder.  I "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren" spårar Karin Bojs sina (och förstås många andras) anmödrar och -fäder tillbaka till Mellanöstern för ca 54 000 år sedan, då de första människorna kom dit från Afrika. De senaste decennierna har forskningen gjort jättesprång på det här området och det är mycket intressant att läsa om hur först jägare-samlare och senare jordbrukare i olika invandringsvågor kom till Europa och till slut även till vårt kalla lilla hörn av världen. Karin Bojs skriver bra och mycket pedagogiskt. Jag älskar den här typen av faktaböcker!
Betyg: EEEEE

1700-talsskvaller

Kärlekshistorien mellan Frankrikes drottning Marie Antoinette och den svenske adelsmannen Axel von Fersen måste vara en av de mest omskvallrade och genomtröskade i världshistorien. Mitt intresse för historien väcktes på gymnasiet när jag skrev specialarbete om Fersenska mordet. Margareta Beckman försöker i "Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette" ge en lite ny bild av relationen genom att återge innehållet i vissa brev, som tidigare tydligen inte varit tillgängliga. Visst, det är en romantisk och dramatisk historia, men jag måste erkänna att mitt intresse för huruvida konceptionen av Marie Antoinettes yngste son tidsmässigt sammanföll med Ludvig XVI:s besök i hennes sovrum eller inte är minimalt. Historien berättas här också med alldeles för många utropstecken och insinuanta punkter (...). Det roligaste med boken var att min 8-årige son blev intresserad och lät mig läsa hela kapitlet om flykten till Varennes högt. Sen tappade han intresset när kungaparet tillfångatogs och fördes tillbaka till Paris. Halshuggningarna var förstås också lite spännande, men jag gick inte in på några detaljer där.
Betyg: EE

Krigets barn får röst

En annan radioföljetong som finns att lyssna på just nu (förutom "Lärkan") är "De sista vittnena" av 2015 års Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj. Sveriges Radio har gjort ett urval av de cirka 100 berättelser som ingår i boken och låtit Evabritt Strandberg läsa in dem. Berättelserna bygger på intervjuer med vuxna som var barn i Sovjetunionen under andra världskriget. Det är skiftande öden som skildras, men gemensamt för berättelserna är att de är fruktansvärda och att det oftast är helt ofattbart att dessa barn faktiskt kunnat överleva (och leva vidare med) det som de upplevt. Det är stor konst att kunna göra litteratur av dessa röster och Eva-Britt Strandbergs inläsning gör dem verkligen rättvisa.
Betyg: EEEE+

H som i hök

I "H is for Hawk" berättar engelska författaren och historikern Helen Macdonald om hur hon hanterar sorgen efter sin hastigt bortgångne far genom att träna upp en duvhök. Det är inte fullt så vansinnigt som det låter för Macdonald är en van falkenerare, men hon har aldrig tidigare tränat en duvhök, som är en art som anses särskilt svår att hantera. Höken Mabel flyttar in i vardagsrummet i Macdonalds lilla hus i Cambridge, Helen fyller frysen med döda kaniner och de går tillsammans in i en bubbla där människa och djur flyter samman. Detta är en helt fantastisk skildring av sorgebearbetning och av förhållandet mellan människa och djur. Parallellt med sin egen historia berättar Macdonald om den olycklige författaren T.H. White (Han skrev bl.a. "Svärdet i stenen") och hans misslyckade försök att träna en duvhök på 1930-talet. Macdonald har humor och många kloka tankar och hon skriver på en utsökt engelska som är en njutning att läsa. Läsningen väcker många tankar hos mig. Är det verkligen rätt av människor att hålla så vilda djur som rovfåglar i fångenskap? Men jag har själv gerbiler (ökenråttor) hemma - är det mer moraliskt försvarbart?
Betyg: EEEEE
P.S. Falkenering är förbjudet i Sverige sedan 1969.

Alla dessa döda

Jag plockade upp och började läsa "9,3 på Richterskalan" av Andreas Norman kl 21 på kvällen och kunde sedan inte lägga ned den förrän den var utläst kl 2 på natten. Norman var nyanställd aspirant på Utrikesdepartementet när tsunamin slog in över stränderna vid Indiska Oceanen på annandag jul 2004. Några dagar senare skickades han till Krabi, där han utan utbildning,  vägledning eller stöd förväntades hjälpa till med att bringa reda i det kaos som rådde. Han mötte bland annat förtvivlade, desperata anhöriga, erfarna räddningsarbetare som bröt ihop, karriäristiska UD-chefer som smet från sitt ansvar och volontärer som gjorde myndigheternas jobb. Normans uppgift var att hitta döda svenskar på en uppsamlingsplats för döda kroppar och ordna transport av dem. På ett fantastiskt språk beskriver Norman sina upplevelser och känslor i den mardrömslika situationen. Sorgen och vreden mot den urdåliga krisberedskapen och organisationen på UD lyser stark som en lysraket.
Betyg: EEEEE
P.S. Missa inte Normans spännande deckare/thriller "En rasande eld".

En återvändares berättelse

Journalisten Patrik Lundberg är adopterad från Sydkorea och i sin bok "Gul utanpå" berättar han om när han i 25-årsåldern reste till Sydkorea för att studera. Han gjorde det för att få möjlighet att lära känna sitt födelseland och söka upp sin biologiska familj. Han hittar dem, men det visar sig att uppgifterna i hans adoptionspapper inte stämmer. Lundberg berättar på ett befriande självironiskt och osentimentalt sätt om sin resa, om kulturkrockar och svåra känslor.
Betyg: EEEE

Lycklig och olycklig kärlek

För ett tag sedan läste jag "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation" av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge. Det är en självhjälpsbok om hur man inleder och får kärleksrelationer att hålla. Enligt författarna hör problem på detta område i vuxen ålder ihop med den anknytning man formade till sina föräldrar som barn. Anknytningens betydelse diskuteras ju annars oftast i adoptionssammanhang, så jag tyckte att det här var en intressant vinkel. Boken ger KBT-baserade tips, inklusive mindfulness, på hur man kan förändra sitt anknytningsmönster och skapa långvariga kärleksrelationer. Det var underhållande och kanske nyttig läsning, men det störde mig lite att det framställdes som onormalt att inte vilja ha en (lång) kärleksrelation.
Betyg: EEE

Därför blev jag lite uppiggad av att läsa sociologen Eva Illouz bok "Därför gör kärlek ont - en sociologisk förklaring". Det är en bok skriven på ibland svårtillgänglig akademisk prosa, men om man inte läser den för att förstå alla detaljer och kunna redogöra för dem på en tenta, kan man hoppa över det mest svårbegripliga och ändå få ut mycket. Illouz tes är att det inte är en psykisk defekt om man inte lyckas få till ett långt, lyckligt kärleksförhållande utan att det beror på vårt samhälle och vår kultur. En synnerligen revolutionerande tanke i vår genompsykologiserade värld! För att visa hur samhället har utvecklats på kärlekens och parbildningens område sedan slutet av 1800-talet ger hon många exempel från litteraturen (t.ex. Jane Austens romaner), men även från autentiska dagböcker och brev.

I epilogen skriver hon bl.a. så här:
"Jag har försökt visa att kärleken är föremål för en paradoxal process. Idag är den enskilda individen oändligt mycket bättre rustad för att gång på gång hantera sådant som att bli lämnad, sviken eller att bryta upp för att han eller hon kan reagera på upplevelsen med likgiltighet, autonomi, hedonism, cynism eller ironi. De flesta människor räknar faktiskt redan från unga år med att vägen till den stora kärleken kommer att vara allt annat än rak. Min poäng är emellertid att just för att vi har utvecklat en rad strategier för att hantera det faktum att våra förhållanden är bräckliga och utbytbara, så finns det flera aspekter av dagens kultur som gör att vi inte helt och fullt förmår satsa på och uppleva erfarenheten av passion - liksom vi inte heller förmår värja oss mot tvivlen och osäkerheten som uppstår när vi blir förälskade och bestämmer oss för att satsa på någon." (s. 325)

Hon har ett feministiskt perspektiv och påpekar bl.a. att den sexuella friheten gett männen känslomässig makt över kvinnorna. "På samma sätt som frihet på ekonomins område både ger upphov till och osynliggör ojämlikhet, har friheten på det sexuella området skymt de sociala förhållanden som möjliggör männens känslomässiga makt över kvinnorna. Därför är en av bokens viktigaste slutsatser egentligen ganska enkel: under dagens förhållanden har män betydligt fler sexuella och känslomässiga valmöjligheter än kvinnor, och det är denna obalans som ger dem ett känslomässigt övertag." (s. 326)

I vissa delar känns boken väldigt amerikansk, men mitt intryck är att det snarare är en gradskillnad än en artskillnad mellan kärlekens kultur där och här. Vi är ju också oerhört influerade av den bild av kärleksförhållanden som ges i amerikansk populärkultur.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs mer om "Hemligheten" här (artikel i SvD) och om "Därför gör kärlek ont" (Malin Ullgrens krönika i DN) här.

I ingenjör Andrés fotspår

Jag trodde att Bea Uusmas tjocka bok "Expeditionen. Min kärlekshistoria" skulle ta lång tid att läsa, men det gick på en kväll. I den vackert formgivna boken (den illustrerade utgåvan) är det gott om bilder, kartor och andra illustrationer och texten i sig är inte svår. Den berättar om hur Uusma blev besatt av Andrés försök att nå Nordpolen med luftballong 1897. Ballongen störtade efter några dagar och de tre expeditionsmedlemmarnas kroppar hittades inte förrän 1930. Man vet dock fortfarande inte säkert vad de dog av. Uusma berättar personligt, både om expeditionen och om sin egen besatthet av den, och det är underhållande läsning, men kanske inte så omtumlande som jag förväntade mig av denna omtalade bok.
Betyg: EEE+

Flickan som försvann

Dora Bruder i boken med samma namn var en judisk tonårsflicka i Paris. Tillsammans med tusentals andra franska judar deporterades hon till Auschwitz 1942 och dog där. "Dora Bruder" handlar dock mer om Doras liv åren innan deportationen. Hon gick på en katolsk internatskola, men rymde och var borta i flera månader. I en gammal tidning hittade författaren Patrick Modiano Doras föräldrars annons där de efterlyste dottern. Annonsen väckte hans intresse och han började forska i flickans öde. Parallellt berättar han om sin egen bakgrund, om den frånvarande, judiska pappan som ägnade sig åt svartabörshandel under kriget och om sina vandringar i Dora Bruders kvarter. Jag har lyssnat på boken i Björn Granaths uppläsning och är, som vanligt med Modiano, begeistrad.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också dagboken "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr, en annan ung, fransk, judisk kvinna som gick under i Förintelsen. 

Sött till de söta

I "Det sötaste vi har" fortsätter vetenskapsjournalisten Ann Fernholm sitt sakliga korståg mot sockret. Hon började med den utmärkta "Ett sötare blod". Nu är hon inriktad på barnen och vad allt sockret gör med deras kroppar. På ett pedagogisk och lättläst sätt berättar hon varför socker (och vitt mjöl) är så skadligt för oss människor och då särskilt för de som växer. I boken får man också en hel del recept och tips på hur man skär ned på sockret i sin egen familj.
Betyg: EEEE

2 x Nordkorea

Av en slump har vi läst böcker om Nordkorea i båda min bokcirklar i september! Båda är skrivna av amerikanska journalister.

 Först läste jag "Inget av avundas - Vardagsliv i Nordkorea" av Barbara Demick. Hon har intervjuat nordkoreanska avhoppare som nu bor i Sydkorea. Hon låter läsarna följa de olika personerna genom hela livet, från barn- och ungdomen i det hjärntvättade angivarsamhället, genom svälten på 90-talet som bröt ned en del av den stenhårda kontrollen, fram till flykten och livet efteråt, som inte är så lätt det heller. Det är fascinerande läsning och berättat på ett lättillgängligt sätt, eftersom det tar sin utgångspunkt i människors upplevelser.
Betyg: EEEE

Blaine Harden berättar i sin "Flykten från Läger 14" om en nordkoreansk mans liv. Shin Dong-hyuk föddes i ett fångläger och undgick därigenom den ideologiska hjärntvätt som andra nordkoreaner utsätts för. På alla andra sätt var dock hans liv hårdare och i jämförelse känns "Inget att avundas" som feel good-versionen av livet i Nordkorea. Shin lyckades fly ur lägret och ur Nordkorea och kom till slut till USA, där han arbetar för en mänskliga rättigheters-organisation. Det framgår dock att han är så skadad av sina upplevelser att han har mycket svårt att leva ett normalt liv.
Betyg: EEEE

Värdelöst vetande eller musikalisk allmänbildning?

Det är kul med faktaböcker som är så välskrivna att man slukar dem fast man inte ens visste att man var intresserad av ämnet. "Girls like us. Carole King, Joni Mitchell, Carly Simon - and the Journey of a Generation" av Sheila Weller är en sådan bok! Den enda av de tre sångerskorna och låtskrivarna som jag egentligen lyssnat på är Joni Mitchell. (Några favoritlåtar är "Both sides now", "Chelsea morning" och "Carey".) Carly Simon förknippade jag bara med 80-talshitten "Coming around again" tills jag hörde Kate Hudson misshandla "You're so vain" i en romantisk komedi för några år sedan. Carole King var bara ett namn som jag kände igen. Men nu vet jag desto mer och har dessutom lyssnat på många av de låtar som nämns i boken på Spotify. Weller sätter in de tre artisternas liv och verk i ett politiskt och socialt sammanhang och trycker på att alla tre slog igenom i en tid när kvinnorollen var stadd i stark förändring, från begränsad hemmafru till självförverkligande människa. Weller menar att King, Mitchell och Simon bidrog till den utvecklingen. I efterhand kan jag tycka att boken består av väldigt många, väldigt långtgående tolkningar av till synes väldigt enkla poplåtar (Då syftar jag inte på Joni Mitchells låtar.), men det är så bra skrivet att när jag läste det hade jag inga invändningar. Jag väljer att se det som att jag har ökat min musikaliska allmänbildning (och inte mitt värdelösa vetande)!
Betyg: EEEE
P.S. Visste ni att det är Mick Jagger som körar på "You're so vain"? Och att den handlar om Warren Beatty (och Jack Nicholson och eventuellt några till)?
P.S. 2 Vem är James Taylor? Han var tydligen den tidens stora rockstjärna som alla var kära i, men jag hade aldrig hört talas om karln.

Fåfänga killar?

Tre generationer på skattjakt

"Herr Isakowitz skatt" av Danny Wattin är ingen roman utan en skildring av en resa Wattin gjorde med sin far och sin son för några år sedan. Resans mål var en liten, tidigare tysk stad, numera belägen i Polen, där Wattins farfar växte upp.  När nazisterna kom till makten på 1930-talet och förföljelsen av judar tog fart kunde familjen inte bo kvar och i släkten berättades att farfarsfar hade gömt en skatt i trädgården innan han flydde. Wattins farfar ville aldrig berätta om vad han varit med om, men han hamnade till slut i Sverige. Till Sverige från Tyskland kom också Wattins likaledes judiska farmor, mormor och morfar. Wattin hann intervjua några släktingar och vänner till dem innan de gick bort och annan information har han hittat på nätet och i arkiv. Med både humor och allvar berättar han om släktens historia, resan och om relationen till fadern och sonen. Boken är utsedd till Uppsala läser-bok 2014.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern och "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg.

En vit apartheidmotståndares tankar

"My traitor's heart" av Rian Malan är en självbiografi, släkthistoria och reportagebok. Malan, född 1954, är en vit sydafrikan som blev apartheidmotståndare i tonåren. I 20-årsåldern flyttade han utomlands för att slippa militärtjänsten och när han kom tillbaka åtta år senare såg han sitt land med delvis nya ögon. Med lätt hand och mycket självironi berättar Malan om sin släkt och sin egen bakgrund. Med större allvar vrider och vänder han på sina tankar om det motsägelsefulla Sydafrika och frågar sig om vita och svarta någonsin ska kunna leva fredligt tillsammans där. Boken är skriven under det våldsamma 1980-talet, innan apartheid avskaffades, och den senare delen innehåller fruktansvärda historier/reportage om mord, hämnd och konflikter. Man kan tycka att det är sorgligt att så många problem finns kvar i Sydafrika, men när jag läser Malans bok tänker jag att det är otroligt att det inte är ändå mycket värre än det är idag.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Leva på gränsen" av Leif Norrman.

Mer om gifter i vår vardag

Efter att ha blivit uppskrämd och informerad av "Förgiftad" ville jag läsa något mer aktuellt som berörde svenska förhållanden. Jag hittade "Makt, plast, gift och våra barn" av Ethel Forsberg. Den kom ut tidigare i år och författaren har varit generaldirektör för Kemikalieinspektionen, så hon kan verkligen sitt ämne. Boken är delvis en debattbok som beskriver kemikalieindustrins upprörande agerande och förespråkar att det införs krav på innehållsdeklarationer för leksaker och kläder på samma sätt som redan finns för livsmedel och kosmetika. Boken är också en handbok som ger kunskap om olika kemikalier och vad man kan göra för att undvika dem. Tyvärr tycker jag att boken inte är tillräckligt sammanhållen och välskriven för att bli riktigt njutbar läsning. Det är synd, eftersom budskapet verkligen är intressant och viktigt.
Betyg: EEE

Inspiration till ett köpstopp

Ann-Christin Gramming hade köpstopp 2007 och bloggade om det. 2008 gavs blogginläggen ut som en bok: "Köp inte den här boken!". Jag läste om boken då den kom ut, men inte förrän nu, när jag har inlett ett eget köpstopp, har jag läst den. Och jag har givetvis lånat den på biblioteket! Boken är lättläst och trevlig, men tillför inte så mycket nytt till mina egna tankar om konsumtion och miljö. Gramming var nog en föregångare för sju år sedan och det är ju positivt om hennes tankar känns vedertagna nu!
Betyg: EEE
P.S. Gramming bloggar fortfarande på Köpstoppsbloggen.

Otäckt på riktigt

Jag brukar inte läsa skräcklitteratur, men nu har jag läst en bok som gjort mig rädd och det är en faktabok: "Förgiftad - om kemikalierna i vardagen och det osynliga hotet mot vår hälsa" ("Slow Death by Rubber Duck") av kanadensarna Rick Smith och Bruce Lourie. Boken kom ut 2009 (på svenska 2010) men är fortfarande tillräckligt aktuell för att vara mycket läsvärd. På ett lättillgängligt sätt går Smith och Lourie igenom några av de vanligaste farliga kemikalierna, var de finns och hur man kan undvika dem. De utsätter sig själva för olika saker, som att äta tonfisk (kvicksilver) och använda parfymerade, bakteriedödande hygienprodukter (ftalater och triklosan) och mäter sedan halterna av gifter i blodet. Vad gäller vissa av ämnena verkar det som om EU har legat före USA och Kanada med förbud och det har också hänt en del under åren sedan boken skrevs, men annat känns fortfarande skrämmande aktuellt. Visste du t.ex. att en kanariefågel dör om den är i samma rum som en överhettad teflonpanna och att det finns massor av barnleksaker som är gjorda av hormonstörande och cancerogena plaster? Mitt kök är nu rensat på det mesta av plast, jag steker min mat i en gammal, hederlig gjutjärnspanna och sonens mjuka plastleksaker har åkt ut. På mitt kylskåp sitter en lista ur boken på vilka plaster som är förhållandevis ofarliga (förpackningar som är märkta 1 PET, 2 HDPE, 4 LDPE och 5 PP) och de som bör undvikas (övriga).
Betyg: EEEE
P.S. För den som vill ha mer aktuell kunskap om svenska förhållanden kom Naturskyddsföreningen nyligen med en intressant rapport: Allt du (inte) vill veta om plast

Sveriges första wallraffare

Ester Blenda Nordström var journalist och den första i Sverige som wallraffade. Sommaren 1914 tog hon jobb som piga på en bondgård i en månad och skrev sedan den intressanta reportageboken "En piga bland pigor". Vi läste den i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet i september 2013, men jag har tydligen glömt att skriva en recension här på bloggen. Nordström skriver fantastiska person- och miljöskildringar med mycket humor och respekt, som inte känns ett dugg daterade (förutom i vissa ordval, förstås). Det gäller även hennes andra bok, "Kåtornas folk", som jag nu har läst. Där berättar hon om hur hon sommaren 1915 tog arbete som nomadlärarinna för barnen i en sameby i Lappland.
Betyg: EEEE (gäller båda)