En välskriven "feel bad"-bok

I min bokcirkel har vi läst "Gräset sjunger" av nobelpristagaren Doris Lessing. Det är hennes debutroman och den utspelar sig i Sydrhodesia under 1930- och 40-talen. Huvudpersonen Mary är i 30-årsåldern och lever ett begränsat, men inte olyckligt liv, som yrkeskvinna i en liten stad. Tyvärr får hon för sig att hon måste gifta sig och det blir med den snälle, men misslyckade farmaren Dick. De bosätter sig på hans isolerade farm och ett plågsamt kammarspel börjar. Man får redan i början av boken veta att Mary blir mördad av den svarte houseboyen Moses och man sugs genom boken för att få veta vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Det är en mycket välskriven (och välöversatt) bok, men den är otroligt obehaglig. Alla personer är osympatiska och det finns inget hopp eller försoning i den. Skildringen av den karga farmen, det heta klimatet, det stenhårt rassegregerade samhället och Marys sönderfallande psyke är lysande. Diskussionerna i bokcirkeln blev livligare än någonsin förut! Betyget borde nog egentligen bli högre, men eftersom läsningen ger en så hemsk känsla blir det så här. Betyg: EEE

Om Lessing som kattskildrare

Jag är vare sig Lessingexpert eller -fantast, men jag tycker det är jätteroligt att hon får Nobelpriset i litteratur! Jag har bara läst två av hennes böcker: "Martha" (första delen i serien Våldets barn) och "Rufus" (som handlar om en katt). Så här skrev Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet igår (12/10-07):

"Direkt sur på Akademien kan man bli av att den inte alls nämner en av Doris Lessings främsta förmågor - den som skildrar relationen till djur, en vansklig litteratär syssla där många misslyckats. Hennes texter om katter är suveräna, de har mystikens klarhet och intuition, de underordnar sig, är enkla, sökande, iakttagande men ibland nästan mirakulösa där de når skikt hos läsaren utan försvar."

Om "Rufus" skriver han: "Rufus må vara liten till omfånget medan den innehållsligt är en stor berättelse - om tillit, hjälplöshet, ansvar, skuld." Så djupa tankar tänkte inte jag när jag läste den, men jag tyckte om den!

"Martha" läste jag för några år sedan. Den gjorde ganska starkt intryck på mig, inser jag i efterhand, men jag blev just då inte så förtjust att jag fortsatte med de andra i serien. Tydligen ska den sista delen, "Staden med fyra portar", vara bäst. Jag blir också nyfiken på "Den femte sanningen" som verkar ha betytt så mycket för min mammas generation.

P.S. Katten ovan är inte Rufus utan min katt Signe.