Det bortglömda folkmordet

Så här på dagen 70 år sedan Auschwitz befriades känns det bra att få skriva om "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Den handlar om Miriam som firar sin 85-årsdag i det vackra hemmet i Nässjö. Omgiven av sin närmaste familj säger hon till slut de otänkbara orden "Jag heter inte Miriam". För hon är egentligen den romska flickan Malika, som misstogs för judinna vid ankomsten till Ravensbrück och tack vare det fick chansen att börja ett nytt liv i Sverige efter kriget. (För romer rådde inreseförbud fram till 1954.) Axelsson skriver engagerat och medryckande, både om liv och död i koncentrationslägren, om de s.k. tattarkravallerna i Jönköping 1948, om flyktingarnas PTSD och svenskarnas ovilja att prata om det obehagliga som förevarit. Detta är en bok som måste läsas!
Betyg: EEEEE 

P.S. Jag rekommenderar också: 

• "Begrav mig stående" av Isabel Fonseca (Kort recension finns under fliken Emmas bokrecensioner 2000-2002.)
• "Den dag jag blir fri - En bok om Katarina Taikon" av Lawen Mohtadi 
• "Ninas resa" av Lena Einhorn
• "Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg
• "Maus - en överlevandes historia" av Art Spiegelman
•  "Herr Isakowitz skatt" av Danny Wattin
• "Boktjuven" av Markus Zusak 
• "Den osynliga bron" av Julie Orringer 
• "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr
• "Bränt barn söker sig till elden" av Cordelia Edvardsson
• "Sophies val" av William Styron
• "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" och "Livet till mötes" av Zenia Larsson. 

Missa inte heller att Katarina Taikons barnböcker om Katitzi snart kommer i nytryck!

Kärlek och krig

Jag tröttnar aldrig på välskrivna romaner om andra världskriget. "The Invisible Bridge" ("Den osynliga bron") av Julie Orringer handlar om Andras Lévi. Han är en ung judisk man från Ungern som 1937 kommer till Paris för att studera arkitektur. Med tanke på årtalet förstår man direkt att inget kommer att bli som han har tänkt sig, men innan kriget bryter ut hinner han träffa sina stora kärlek. När jag läser romaner som utspelar sig under andra världskriget undrar jag ibland hur författaren bestämmer vilka romanfigurer som ska få dö och vilka som ska få leva. I verkligheten var det ju så fruktansvärt många som dog och så mycket slumpen som bestämde vem som skulle överleva. I det här fallet förstår jag av efterordet att berättelsen bygger på författarens morföräldrars verkliga upplevelser, vilket gör att jag inte kan klaga på att att det som händer är osannolikt. Orringer ligger ibland farligt nära det alltför sentimentala och patetiska, men jag tycker att hon klarar balansgången och levererar en utsökt beskriven kärlekshistoria och en realistisk skildring av andra världskriget ur ett framför allt ungerskt judiskt perspektiv.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr och "Hemligheten" av Philippe Grimbert, men hoppa över "Sarahs nyckel".