De melankoliska minnenas mästare

Jag är glad att Patrick Modiano fick Nobelpriset, så att jag fick en anledning att återvända till hans böcker. För några år sedan lyssnade jag på "Rue des Boutiques Obscures" ("De dunkla butikernas gata") som ljudbok och tyckte mycket om den. Sedan dess har "Villa Triste" stått oläst i min hylla och nu fick jag som tur var anledning att plocka ned den. Den utspelar sig i början av 1960-talet i en liten stad i franska Alperna. (Jag antar att det är Annecy.) Dit kommer en ung man som kallar sig Victor Chmara, på flykt undan Algerietkriget. Han träffar den vackra och glamorösa Yvonne och hennes homosexuelle vän dr Meinthe. De tre fördriver sommaren tillsammans på stranden, på fina restauranger och chica nattklubbar. Tolv år senare ser huvudpersonen tillbaka och berättar vad han minns från den sommaren. Den franska semesterorten, tidsperioden och berättarens ålder får mig att tänka på "Bonjour Tristesse", men en stor skillnad är att den här historien berättas med distans, nostalgi och vemod (samt viss lågmäld humor). Jag älskar den melankoliska stämning som Modiano bygger upp och som han är mästare på! Jag gillar också att han skriver korta böcker på god, men konkret och lättbegriplig franska. Det här var en stor läsupplevelse för mig och nu vill jag läsa mer av årets nobelpristagare.
Betyg: EEEE+
P.S. Modiano verkar ha varit stor i Uppsala på 1980-talet, för alla som jag hittills hört säga att de kände till honom innan han fick priset har pluggat här på den tiden. "Villa Triste" var kurslitteratur på Franska A, men intresset verkar ha spritt sig till vidare kretsar. Även Peter Englund hör väl för övrigt till de som pluggade i Uppsala på den tiden? Själv pluggade jag franska på Sorbonne 1992 och där läste vi inget modernare än "Thérèse Desqueyroux" av François Mauriac (En annan nobelpristagare!) från 1927. Jag fick upp ögonen för Modiano 2009 genom hans förord till Hélène Berrs dagbok från andra världskriget.

Spänning och romantik i 50-talets Provence

När jag pluggade kvinnolitteratur på universitetet på 90-talet fick vi läsa Mary Stewarts "De nio karosserna" ("Nine coaches waiting") som ett typiskt exempel på gotisk roman. Nu har jag läst Stewarts "Madam, will you talk" ("Sanningen, Madame") skriven 1955. Den handlar om engelska Charity Selborne som kommer till Provence på semester och dras in i en mystisk och spännande historia. Miljöskildringarna är underbara och man ser Avignon, Nîmes, Marseille och kustvägen längs franska rivieran framför sig. Historien är inte särskilt märkvärdig, men den är tryfferad med så mycket humor, ironi, spänning, romantik och underbara skildringar av kläder, bilar, mat och drinkar att man bara smälter. Charity är en intelligent och handlingskraftig kvinna som kör sin bil som den värsta racerförare, men som också vet att man inte bara ser piggare ut utan faktiskt också blir piggare i en snygg sommarklänning och med lite smink! Mina associationer när jag läste den här boken gick till Astrid Lindgrens Katy-böcker, "Bonjour tristesse", "Snobbar som jobbar"-serien och filmen "Ta fast tjuven" med Grace Kelly. Sämre underhållning kan man ha en sjukdag! Betyg: EEEE

Två 50-talsklassiker

Vi har varit ambitiösa i min bokcirkel och gett oss i kast med två kultböcker: "Bonjour tristesse" (Tidigare publicerad med titeln "Ett moln på min himmel") av Françoise Sagan och "På drift" (”On the road”) av Jack Kerouac.

Det är fascinerande att Sagan bara var 19 år gammal när hon skrev den bitterljuva ”Bonjour tristesse”. Den utspelar sig under en sommar vid franska rivieran och har den 17-åriga Cécile i huvudrollen. Céciles och hennes pappas bekymmerslösa jetsetliv störs när pappan förlovar sig med den intelligenta och seriösa Anne. Cécile blir besatt av tanken på att spräcka pappans och Annes förhållande. Boken är skriven i jagform och skildrar Céciles hänsynslöshet, förvirring och motstridiga känslor. Jag läste boken flera gånger (som kurslitteratur) när jag var runt tjugo. Det som slår mig nu är att Cécile överdriver sin egen betydelse – pappans och Annes förhållande är uppenbart dödsdömt helt oavsett Céciles intriger. Betyg: EEE (Snittet i bokcirkeln: 3,75.)

Jag hade inte läst ”På drift” förut och hade således inga nostalgiska minnen av den från tonåren. Att ha läst boken i tonåren verkar dock vara en förutsättning för att man ska gilla den. Och så ska man nog helst vara man, för kvinnoskildringarna är förskräckliga. Männen är inte så charmiga heller: huvudpersonen Sal är egoistisk och osympatisk, hans kompis Dean är uppenbart psykiskt sjuk och de ägnar sig åt totalt meningslösa långresor över den amerikanska kontinenten. Det är väldigt tråkig läsning och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag lagt boken ifrån mig. Betyg: E (Snittet i bokcirkeln blev 2,0.)

P.S. "On the road" har nyligen kommit ut i nyutgåva där personerna har sina riktiga namn (Sal är alltså Jack själv.) och tidigare bortcensurerade delar har lagts in igen, se artikel i DN. Framsidesbilden ovan är från den nya utgåvan.