De melankoliska minnenas mästare

Jag är glad att Patrick Modiano fick Nobelpriset, så att jag fick en anledning att återvända till hans böcker. För några år sedan lyssnade jag på "Rue des Boutiques Obscures" ("De dunkla butikernas gata") som ljudbok och tyckte mycket om den. Sedan dess har "Villa Triste" stått oläst i min hylla och nu fick jag som tur var anledning att plocka ned den. Den utspelar sig i början av 1960-talet i en liten stad i franska Alperna. (Jag antar att det är Annecy.) Dit kommer en ung man som kallar sig Victor Chmara, på flykt undan Algerietkriget. Han träffar den vackra och glamorösa Yvonne och hennes homosexuelle vän dr Meinthe. De tre fördriver sommaren tillsammans på stranden, på fina restauranger och chica nattklubbar. Tolv år senare ser huvudpersonen tillbaka och berättar vad han minns från den sommaren. Den franska semesterorten, tidsperioden och berättarens ålder får mig att tänka på "Bonjour Tristesse", men en stor skillnad är att den här historien berättas med distans, nostalgi och vemod (samt viss lågmäld humor). Jag älskar den melankoliska stämning som Modiano bygger upp och som han är mästare på! Jag gillar också att han skriver korta böcker på god, men konkret och lättbegriplig franska. Det här var en stor läsupplevelse för mig och nu vill jag läsa mer av årets nobelpristagare.
Betyg: EEEE+
P.S. Modiano verkar ha varit stor i Uppsala på 1980-talet, för alla som jag hittills hört säga att de kände till honom innan han fick priset har pluggat här på den tiden. "Villa Triste" var kurslitteratur på Franska A, men intresset verkar ha spritt sig till vidare kretsar. Även Peter Englund hör väl för övrigt till de som pluggade i Uppsala på den tiden? Själv pluggade jag franska på Sorbonne 1992 och där läste vi inget modernare än "Thérèse Desqueyroux" av François Mauriac (En annan nobelpristagare!) från 1927. Jag fick upp ögonen för Modiano 2009 genom hans förord till Hélène Berrs dagbok från andra världskriget.