Bridget is back!

Den enda s.k. chicklitt som jag någonsin gillat är Helen Fieldings böcker om Bridget Jones ("Bridget Jones dagbok" och "Bridget Jones - the Edge of Reason"). Till min stora glädje har Fielding kommit med en tredje bok om Bridget: "Bridget Jones - Mad About the Boy". Och nu kan genren kanske inte ens kallas chicklitt, när Bridget är 50+? Förutom att vara i medelåldern med allt det innebär i form av läsglasögon, teknikproblem och åldersnojor har hon ganska små barn och en 20 år yngre toyboy. (Ja, som avslöjats i tidningarna har Fielding haft ihjäl Mark Darcy!) Mycket igenkänning (inte just i toyboydelen, kanske...), härlig brittisk humor, lite romantik och mycket feelgood är precis vad man behöver ibland!
Betyg: EEEE

Varför envisas jag med chicklitt?

Jag vet att jag inte gillar chicklitt, men då och då försöker jag i alla fall läsa någon bok som fått goda omdömen i förhoppning att det ska vara underhållande och trevligt. Det funkar aldrig... "Getting rid of Matthew" ("Dumpa Matthew") av Jane Fallon handlar om 39-åriga Helen, som sedan fyra år har ett förhållande med sin gifta chef. När han till slut gör som hon bett honom och lämnar sin fru och flyttar in hos Helen blir hon ställd och inser att hon inte längre är kär i honom. Historien är varken originell eller rolig. Jag irriterar mig också väldigt på den osympatiska huvudpersonen och de elaka skildringarna av män. Poängen med (den mesta) chicklitt är ju att huvudpersonen ska hitta Den Rätte, vilket blir lite svårbegripligt när män framställs som egocentriska idioter. Jag lämnade boken halvläst hemma när jag packade för semestern och jag lär inte plocka upp den igen. Betyg: E+

P.S. Om du gillar chicklitt och tänker läsa denna: undvik baksidestexten, för där avslöjas i princip hela innehållet.

P.S. 2 Den enda chicklitt jag verkligen tyckt var rolig var "Bridget Jones's diary" och uppföljaren "Bridget Jones - The Edge of Reason" av Helen Fielding. Dem kan jag helhjärtat rekommendera!

Chick-litt i deckarform

Efter att ha läst gott om chick-litt-författaren Jennifer Weiner på Bokhora.se tog jag mig an "Perfekta hemmafruar". Den handlar om New York-tjejen Kate som inte fattar hur hon plötsligt hamnat med man och tre barn i en förortsvilla i Connecticut. Hon har slutat på sitt journalistjobb och känner sig misslyckad jämfört med de andra, perfekta hemmafruarna i Upchurch. När en av grannfruarna blir mördad och det är Kate som upptäcker kroppen, får hon en anledning att aktivera hjärncellerna igen och försöka ta reda på vad som hänt. Som deckare är historien sådär - den blir rätt tjatig och jämntjock. Men uppblandat med lite humoristisk chick-litt i form av tillbakablickar på singeltiden på Manhattan med bästa väninnan Janie och snygga grannen Evan och Kates halvdana försök att passa in bland hemmafruarna i förorten blir det ganska underhållande. Synd bara att boken är plågsamt dåligt översatt! Ibland så dåligt att man inte förstår vad som menas. Läs den på engelska! (Då heter den "Goodnight Nobody".) Betyg: EEE

Arabisk chick-lit

"Flickorna från Riyadh" av Rajaa Alsanea handlar om Gamra, Michelle, Sadim och Lamis, som är fyra unga överklasskvinnor i Saudiarabien. Liksom unga kvinnor på andra håll i världen är de intresserade av killar, musik, teveserier, mode och smink. Eftersom de lever i ett samhälle där kvinnor inte får gå ut utan slöja och där killar och tjejer har få möjligheter att mötas, sköts det mesta av flirtandet via telefon och internet. De måste också vara beredda på att inte bara behöva vinna killens hjärta, utan också hela hans släkts godkännande. Boken är inget litterärt mästerverk, men det är intressant att få en inblick i denna okända och svårbegripliga värld. Betyg: EEE

Roande om modevärlden

Om du kan komma över den hemska framsidan är faktiskt ”Djävulen bär Prada” av Lauren Weisberger riktigt roande läsning. Det är chicklit som för en gångs skull inte handlar om hur man fångar en man (snarare tvärtom). Författaren har arbetat som assistent åt Anna Wintour, chefredaktör för amerikanska modemagasinet Vogue, och man får anta att hon byggt en del på egna erfarenheter när hon beskriver chefen från helvetet: Miranda Priestly, chefredaktör på modemagasinet Runway, och hennes nya assistent Andrea. Om man tycker det är lite kämpigt på jobbet blir man uppiggad av Weisbergers skildring av Andreas vedermödor. Också fascinerande att läsa om lyxen i modevärlden. Boken kommer snart som film med Meryl Streep i rollen som Miranda Priestly. Betyg: EEE