Halva sommaren kämpade jag med José Saramagos "Blindheten", som vi skulle diskutera i Det namnlösa sällskapet i augusti. Efter halva boken gav jag upp, i förhoppningen att jag ändå hade läst tillräckligt mycket för att kunna hänga med i en diskussion. Boken handlar om hur en mystisk epidemi börjar sprida sig och gör folk oförklarligt blinda. Bland de först drabbade finns en ögonläkare och hans patienter och det är den gruppen människor man får följa i första hand. För att begränsa epidemin beslutar regeringen att isolera de blinda i ett nedlagt mentalsjukhus. Där inne blir det snabbt en kamp på liv och död om de knappa förnödenheterna som skickas in. Det är en dyster historia, som förstås är starkt symbolisk, men den lyckades inte fånga mitt intresse.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "Historien om Lissabons belägring"! Den minns jag som en feel good-roman (bara man kommer över de första obegripliga sidorna).
Joyce Carol Oates är en ojämn författare som jag då och då ger en ny chans i förhoppningen att finna ytterligare ett guldkorn i klass med "Blonde" och "
Dödgrävarens dotter". "Foxfire" var inte ett sådant. Den handlar om en grupp tonårstjejer i en amerikansk småstad på 1950-talet. De kommer ur arbetarklassen och kämpar ur ett underläge både på grund av sitt kön och sin klasstillhörighet. Till slut bildar de ett gäng och börjar ta hämnd på de män som de tycker förtjänar det. Det är en bra historia, med utmärkta person- och miljöskildringar, men jag orkade inte med Oates sätt att berätta.
Betyg: EE
