Robinson i Alperna

Österrikiska Marlen Haushofer skrev "Väggen" redan på 1960-talet, men för några år sen kom den i svensk (ny?)utgåva och blev mycket omtalad. Sent omsider har vi i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet också läst den. Huvudpersonen i "Väggen" är en medelålders, ganska osympatisk (eller bara helt normal?) kvinna som kommer till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en helg hos goda vänner. När hon är ensam i stugan en natt händer något oförklarligt: en osynlig, ogenomtränglig vägg hindrar henne från att komma ner till byn och hon blir helt isolerad från omvärlden. Hon kan se att människor och djur på andra sidan väggen verkar ha dött väldigt plötsligt och tankarna går till någon slags neutronbomb. Resten av boken handlar om hur hon kämpar för att klara livhanken på egen hand, endast i sällskap av en hund, en katt och en ko. Det är en obehaglig, tankeväckande och fascinerande historia som gav upphov till mycket diskussioner i bokcirkeln.
Betyg: EEE+
P.S. Läs också "Robinson Crusoe" av Daniel Defoe. Jag läste den när jag var ung (långt innan jag startade bokbloggen) och den dök givetvis upp i tankarna när jag läste "Väggen".

Franz, Freud och den förtjusande flickan från Böhmen

"Tobakshandlaren" av den österrikiske författaren Robert Seethaler handlar om en naiv, men godhjärtad, ung man, som lämnar sin hemby i bergen och kommer till Wien, där han får arbete hos en tobakshandlare. Det är sent 1930-tal och stämningen i staden blir alltmer obehaglig. Franz bryr sig dock till en början inte så mycket om politik utan lägger sin energi på att hitta kärleken. På nöjesfältet Pratern blir han bekant med en vacker flicka från Böhmen. Av en slump blir Franz också bekant med den åldrade Sigmund Freud vars hjälp han söker när kärleksproblem uppstår. Jag tycker om den milda ironi som genomsyrar skildringen av Wienborna och deras vardagsnazism. Jag har lite svårare för kvinnoskildringarna, som känns klichéartade, samt hela historien om Franz och Freuds vänskap, som känns väldigt konstruerad.
Betyg: EEE

En fri kvinna

I åtta och ett halvt år satt Natascha Kampusch fången hos gärningsmannen (som hon genomgående kallar honom) - hela hennes ungdom försvann i hans källarhåla under en vanlig villa i Wien. Om tiden i fångenskap har hon skrivit boken "3096 dagar" och där berättar hon insiktsfullt och nyanserat om kidnappningen, om det fem kvadratmeter stora källarrummet, om vardagen med gärningsmannen, om ångest och depression, om misshandeln och svälten hon fick utstå och om det psykiska fängelse som skapades inom henne. Men hon vill också nyansera bilden av gärningsmannen och förklara hur man, när man är helt utlämnad till en enda person, också kan känna tacksamhet till och medkänsla med honom - inte bara hat. Hon vägrar se sig som (enbart ett) offer och har inte mycket till övers för dem som bara säger "Stockholmssyndromet" och inte låter henne förklara eller bearbeta. Fram tonar bilden av en flicka med stark integritet som växer upp till en stark och, till slut, fri kvinna.
Betyg: EEE+

Esperanto och kometskräck i Wien 1910

Först tyckte jag att det var en väldigt gubbig roman (kvinnorna är få och har små roller), men sen blev jag ändå rätt charmad av Henrik B. Nilssons debutroman "Den falske vännen". Särskilt den första tredjedelen tycker jag jättemycket om. Jag gillar språket, de fina och underfundiga formuleringarna, skildringarna av Wien under kometens år 1910 och av huvudpersonen: den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag. Han är en riktig loser: gammal, ensam, övergiven av sin hustru, fattig, bakåtsträvande och med en medelmåttig karriär bakom sig. Hans enda framgång är att han har varit den store författaren Boris Barsch redaktör och att det bara är han, Freytag, som duger som redaktör nu när Barsch lämnat ifrån sig ännu ett nästan oläsligt manuskript. Samtidigt börjar Freytag studera esperanto för den förtjusande lärarinnan Rosita och blir bekant med en av de andra eleverna: en elegant italienare som visar ett förvånansvärt stort intresse för Barsch outgivna manuskript. Det är en skickligt hopkommen berättelse som Nilsson skrivit, men den är lite för långdragen och lite för komplicerad. Det är många, långa beskrivningar av Wien och andra platser, av måltider och sammankomster, samt diskussioner om litteraturen, redaktörens roll, modernismens framväxt m.m. Dessutom berättas en parallellhistoria om intrigerna vid påvevalet 1903 baklänges. Jag tyckte att det blev lite segt i mitten. En bra redaktör hade kanske kunnat skära ner texten lite... Betyg: EEE