Två bokcirkelböcker

I båda mina bokcirklar har vi i vår läst "Utrensning" av Sofi Oksanen. Denna omtalade och prisade bok belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2010. Den handlar om den gamla kvinnan Aliide som bor ensam på sin gård i Estland. En dag på 1990-talet ligger en ung kvinna avsvimmad på hennes gårdsplan. Efter viss tvekan tar Aliide hand om den unga Zara och till slut visar det sig att det inte var en slump att Zara hamnade just på Aliides gård. En parallell historia om syskonrivalitet, kärlek, motstånd, medlöperi, övergrepp, livslögner och överlevnad från 1930-talet och framåt rullas upp. Romanen är välskriven, lättläst och gripande och det är intressant att den tar upp Estlands 1900-talshistoria, som är ganska okänd här i Sverige trots att den ligger så nära, båda geografiskt och tidsmässigt. Även om romanen har stora förtjänster levde den inte upp till mina högt ställda förväntningar. Framför allt är det historien om Aliide och hennes syster och mannen som de båda älskar som jag retar mig på. Den känns inte trovärdig utan mer som en folksaga. Jag tycker inte heller att språket är så speciellt, även om det skimrar till då och då. Betyg: EEE+

Chimamanda Ngozi Adichie blev känd för några år sedan för "En halv gul sol", som jag tyckte mycket om. I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi nu läst hennes debutbok "Lila hibiskus". Den handlar om tonårsflickan Kambili, som växer upp med en pappa som utåt är en god kristen och förkämpe för mänskliga rättigheter, men som i hemmet terroriserar sin familj. När Kambili och henns bror för första gången får hälsa på sin faster och sina kusiner öppnar sig en annan värld för dem. "Lila hibiskus" är välskriven och medryckande, men den känns enklare än "En halv gul sol". Det är aldrig någon tvekan om vad som är rätt eller fel eller åt vilket håll berättelsen ska utvecklas. Betyg: EEE+

P.S. "Lila hibiskus" fick mig att tänka på bl.a. "Allt går sönder" (vilket jag tror är Adichies avsikt), "The poisonwood bible" och 80-talsklassikern "Törnfåglarna".

Kvinnorna i Kongo

Jag är glad att jag, mer eller mindre av en slump, har upptäckt Barbara Kingsolver. Först läste jag "The Lacuna" och nu har jag läst "The Poisonwood Bible" ("Giftträdets bibel")från 1998. Den handlar om den amerikanska familjen Price som kommer till Belgiska Kongo 1959. Pappan är en svavelosande och kompromisslös baptistpastor som till varje pris vill frälsa de hedniska afrikanerna. Mamman och de fyra döttrarna turas om att berätta historien om hur det gick och vad som hände med Kongo och med familjen Price. Kingsolver skriver på ett lättillgängligt språk, men det är ingen banal historia hon berättar: den handlar lika mycket om män som förtrycker kvinnor som om kolonial- och stormakter som förtrycker och utnyttjar andra folk. Det kändes också som om jag lärde känna de fem kvinnliga medlemmarna i familjen Price och verkligen ville veta hur det skulle gå för dem, även om de mot slutet började kännas mer som representanter för olika förhållningssätt än som verkliga människor. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också faktaboken "Kung Leopolds vålnad" av Adam Hochschild och romanen "Allt går sönder" av Chinua Achebe.

En algerisk mosaik

Språket/kroppen, franska/arabiska, kolonialisering/frigörelse, feminism/postkolonialism, analfabet/läs- och skrivkunnig, muntlighet/skriftlighet. Det här är några av de ordpar som "Kärleken, kriget. En algerisk mosaik" av Assia Djebar fick mig att tänka på. (Bokens titel är ytterligare ett.) I boken varvar Djebar historien om hur Algeriet kolonialiserades av Frankrike på 1830-talet med berättelser från hennes egen ungdom och uppväxt. I den senare delen av boken hörs även andra algeriska kvinnors röster. Det är en berättelse om förtryck, både av ett folk och ett kön, berättat ur de förtrycktas perspektiv. Assia Djebar växte upp i en algerisk familj, men fick gå i fransk skola och slapp bli instängd i hemmet och slöjan. Boken handlar därför också mycket om hur det är att ha två språk och tillhöra två kulturer. Det jag tycker om med den här boken är det vackra och uppfinningsrika språket och ämnena Djebar berättar om. Jag visste t.ex. inte mycket om hur det gick till när Algeriet kolonialiserades. Det som drar ned betyget är att Djebar ställer allt för stora krav på sin läsare: det fragmentariska sättet att berätta och den sakliga, helt osentimentala stilen, samt en del tråkiga krigskildringar gjorde att jag fick anstränga mig för att ta mig igenom boken. Väl igenom tycker jag i och för sig att det var värt det. Betyg: EEE

P.S. Vi diskuterade boken i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet och medelbetyget blev 3,5.

P.S. 2 Läs också "Allt går sönder" av Chinua Achebe - annan afrikansk klassiker om européernas kolonialisering av Afrika.

Afrikansk klassiker

"Allt går sönder" av Chinua Achebe har stått länge i min att läsa-hylla, men inget kunde passa bättre än att ta med och läsa den på en resa till Afrika! Visserligen gick resan till Etiopien och "Allt går sönder" utspelar sig i Nigeria, men den kändes ändå mycket relevant och jag märkte att jag ofta hänvisade till den i diskussioner om Afrikas utveckling, kolonialismen m.m. "Allt går sönder" omtalas som en av den afrikanska litteraturens viktigaste verk. Den skrevs på engelska och handlar om igbofolket vid tiden för koloniseringen. Jag förväntade mig en "svår" bok, men den var lättläst och ganska kort. I början irriterade jag mig på att så få kvinnor förekom i historien, men sedan blev de allt fler och författarens lågmält ironiska syn på det patriarkala samhälle han skildrar blev också allt tydligare. Förordet och texten i slutet om igbofolket gjorde läsningen än mer intressant. Betyg: EEEE

P.S. Läs också den moderna nigerianska klassikern "En halv gul sol".