I min ena bokcirkeln har vi läst "Stål" av italienska Silvia Avallone. Jag började på boken för länge sedan men kom av någon anledning inte in i den då. Nu sträckläste jag historien om Anna och Francesca på Via Stalingrado i Piombino. Det är sommaren 2001, de är tretton år och bästisar sedan småbarnsåren. De bor i samma kvarter: ett slitet hyreshus vid stranden med utsikt mot Elba. Husen byggdes som bostäder åt arbetarna på stålverket med tanken att även arbetare har rätt till vacker utsikt. Stålverket är den lilla stadens hjärta, men det är ett hjärta som har börjat hacka. Verksamheten skärs ned och flyttas utomlands och männen riskerar arbetslöshet. Men än så länge sliter de på sina hårda skiftjobb, där de tar kokain och amfetamin för att orka med. Anna och Francesca utforskar sorglöst sin nya kvinnlighet och dess effekt på männen och pojkarna runtomkring dem. Vad de inte räknat med är hur det påverkar förhållandet mellan dem. Avallone har skrivit en helt fantastisk skildring av kvinnoblivande i ett sexfixerat och samtidigt patriarkalt samhälle där hederstänkandet fortfarande lever kvar. På ett vackert och precist språk beskriver Avallone miljöerna så att man känner julisolen bränna på den spruckna betongen, hör det öronbedövande bullret på stålverket och ser stranden, havet och Elbas siluett framför sig. Personerna är levande och mänskliga. Avallone berättar sin gripande historia på ett befriande osentimentalt sätt och gör den njutbar, angelägen och mycket trovärdig.
Betyg: EEEEE
