Miss Mary Bennet i nytt ljus

Mellansystern Mary i Jane Austens "Stolthet och fördom" var den fula, tråkiga systern som plågade sin omgivning med moralkakor och hemsk sång. Henne har Colleen McCullough (känd för "Törnfåglarna") gett revansch genom att skriva en fortsättning som utspelar sig tjugo år efter Austens bok: "Miss Mary Bennets självständighet". Efter att ha ägnat sin ungdom åt att sköta systrarnas hemska mamma blir Mary äntligen fri när modern dör. Efter att ha fått hjälp att åtgärda sitt problem med utslag i ansiktet visar det sig att hon är en skönhet. Hon har också blivit medveten om sin bristande sångröst och att det finns mycket bättre litteratur än predikosamlingar att läsa. Hon är politiskt intresserad och ger sig på egen hand ut på en resa i Nordengland för att samla material till en bok om fattigdomen och nöden. Resan går dock inte riktigt som hon tänkt sig. Under tiden försöker Elizabeth Darcy på Pemberley förstå varför hennes äktenskap inte är lyckligt och ta hand om sin syster Jane som är utsliten av alltför många barnsängar. Det är alltså (till en början) långt från gulligullet i P.D. James "Death comes to Pemberley" där Lizzie och Darcy kallade varandra för "my love", vilket jag tyckte kändes mycket okarakteristiskt. Här kallar hon honom för "Fitz" och han kallar henne för "Madam", åtminstone när han är på sitt välkända kalla och högdragna humör. McCullough skriver med humor och brassar på med äventyr och romantik. Jag gillar att hon, trots de verklighetsfrämmande äventyrsinslagen, sätter in historien i ett ekonomisk-historiskt sammanhang och tydligt pekar på hur ofria kvinnor var vid den här tiden. Det är ingen stor litteratur men härlig underhållning för Austen-fans. Betyg: EEEE

Mord på Pemberley

Jag har aldrig gillat nyskrivna fortsättningar på Jane Austens romaner, för ingen kan göra det lika bra som mästarinnan och de försök som jag har sett har varit illa skrivna och allmänt idiotiska. Men nu är det uråldriga deckardrottningen P.D. James som har gjort det i "Death comes to Pemberley" och då må det vara hänt! Handlingen utspelar sig sex år efter Elizabeths och Mr Darcys bröllop och som titeln antyder sker det ett mord på Pemberley. P.D. James har dock inte lagt så mycket krut på själva deckarhistorien utan mer på miljö- och personskildringar. Ett tag blir det nästan lite tråkigt, men sen tar historien fart igen. P.D. James kan skriva, så det är helt uthärdligt och ganska underhållande, åtminstone för Austens hard core-fans!
Betyg: EEE+

Välskrivet men tråkigt

P.D. James är 89 år gammal, men fortsätter oförtrutet att skriva sina deckare med kommissarie Adam Dalgliesh i huvudrollen. "The Private Patient" ("Patienten") har ett otroligt klassiskt, för att inte säga gammaldags, upplägg: en grupp människor (herrskap, tjänstefolk, en gäst, samt en f.d. guvernant och en sjuksköterska) befinner sig på en lantlig herrgård när en person blir mördad. Polisen kommer dit, samlar herrgårdens invånare i biblioteket och nosar sedan upp allas mörka hemligheter. För att få till ett sådant scenario i nutid har James gjort om herrgården till en privat klinik för plastikkirurgi. Personen som blir mördad är journalist och patient på kliniken. James skriver som alltid bra, men tyvärr får hon inte till spänningen riktigt, så den här boken är lite tråkig. Betyg: EEE

Tröstläsning

Det har varit lite glest mellan uppdateringarna på senaste tiden. Jag har inte varit så ambitiös i mitt läsande utan ägnat mig åt "comfort reading", dvs. omläsning av gamla, trevliga böcker, företrädesvis deckare. Vanligtvis när jag ägnar mig åt detta brukar det bli Dorothy Sayers, särskilt "Kamratfesten" och "Lord Peters smekmånad". Den här gången kände jag dock inte för Sayers, så nu har jag läst om P.D. James: "Skallen under huden" och "Oskyldigt blod". Den senare är bäst! Sen läste jag om "En stilla storm" av Giles Blunt. Blunts serie om kriminalarna John Cardinal och Lise Delorme i Algonquin Bay i Kanada kan verkligen rekommenderas! Tyvärr har han inte skrivit någon mer del i serien efter "Fields of grief" som kom 2006.

Nu har jag beställt ett härligt sommarpaket med en bunt nya, olästa, men förhoppningsvis underbara, deckare av Laurie R. King och Jacqueline Winspear och dessutom några chicklit-böcker. Ser fram emot härlig sommarläsning!

P.D. James ohotad på tronen

Efter den plågsamma upplevelsen med Elizabeth George (se nedan) var det en ren fröjd att ge sig i kast med deckardrottningen P.D. James "Fyren", som är så klassisk som en deckare kan bli: En liten grupp människor ur olika samhällsklasser är isolerade på en liten ö utanför Englands sydkust när en av dem dör en misstänkt död... Dit kommer polisintendent Adam Dalgliesh och hans två kollegor för att reda ut mysteriet. För att upprätthålla illusionen om den gammaldags pusseldeckaren har den moderna kriminalteknikens roll minimerats och i stället ligger fokus på detektivens förhör med de olika misstänkta (som givetvis samlas i biblioteket!). James språk är högst njutbart och hon håller uppe tempo och spänning i tillräcklig omfattning. Betyg: EEEE