Infernaliskt på internat

Med ett undantag har jag tyckt mycket om irländska Tana Frenchs deckare. (Klicka på etiketten French nedan för att se vad jag skrivit om henne tidigare.) Hennes femte bok heter "The Secret Place" och den är väldigt koncentrerad i tid och plats: den utspelar sig under en dag på en katolsk internatskola för flickor. Ett år tidigare blev en tonårspojke från en närbelägen pojkskola mördad på flickskolans område. Polisen kom ingen vart, men nu får man en ny chans när någon satt upp ett kort på mordoffret med orden "Jag vet vem som mördade honom" på skolans anslagstavla. Berättaren är en ung polis som genom den nya ledtråden får en chans att visa att han duger som mordutredare. Vartannat kapitel utgörs av hans berättelse om dagen på internatskolan, om förhören med skolflickorna och om samarbetet med den knepiga kvinnliga kollegan. Vartannat kapitel utgörs av tillbakablickar där man får följa alla inblandades väg fram till mordet. Fram träder en historia om vänskap, kärlek, maktspel, könsroller och psykologi. Det är mycket skickligt och mycket vackert berättat. Jag önskar bara att French hade låtit bli det lilla övernaturliga inslaget.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Dare Me" av Megan Abbott. För den som gillar att läsa om tonårsflickor med övernaturliga krafter rekommenderar jag "Cirkeln"; "Eld" och "Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Panik på high school

Jag var tvungen att lägga min andra bok åt sidan för att snabbläsa "The Fever" av Megan Abbott innan den korta lånetiden gick ut. Efter "The End of Everything" och "Dare Me" fortsätter Abbott sitt utforskande av tonårstidens, och särskilt tonårsflickors, förvirring, mörker och våldsamhet. Huvudpersonen i "The Fever" är 16-åriga Deenie som bor i en generisk amerikansk småstad/förort. En dag i skolan faller hennes bästa kompis Lise ihop i ett anfall som slutar med att hon hamnar i koma. Ingen förstår vad anfallet berodde på och när fler flickor på skolan också får anfall sprider sig paniken bland ungdomarna och deras föräldrar. Är det droger? Är det HPV-vaccinet? Är det den förgiftade sjön? Parallellt med Deenie får läsaren följa hennes storebror Eli och hennes pappa Tom, som är lärare på skolan. Abbott undviker klichéer och beskriver skeendet inifrån på ett sätt som gör att boken verkligen gör skäl för sitt namn. Det är alltså ingen kylig deckare där någon kommer in utifrån och ska lösa mysteriet (även om det till slut får sin förklaring). Tack vare Elis och Toms perspektiv är boken inte lika klaustrofobiskt centrerad på tonårsflickor som "Dare Me", men det gör den också lite mer ofokuserad. Riktigt lika bra som "Dare Me" är "The Fever" trots allt inte.
Betyg: EEEE

2013 års bästa böcker

I år blir det en 20-i-topp-lista där många av mina favoritförfattare figurerar:

1. "Agaat" av Marlene van Niekerk

2. "The Beggar Maid" (Tiggarflickan) av Alice Munro

3."Wolf Hall" av Hilary Mantel

4. "Bring Up the Bodies" av Hilary Mantel

5. "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg

6. "Ru" av Kim Thúy

7. "En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru

8. "Dag" av Björn Runeborg

9. "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson

10. "Tell the Wolves I'm Home" (Låt vargarna komma) av Carol Rifka Brunt

11. "Bländad av ljuset" av Zoë Wicomb

12. "The Goldfinch" (Steglitsan) av Donna Tartt

13. "Sisterland" av Curtis Sittenfeld

14. "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie

15. "Häxringarna" av Kerstin Ekman

16. "Springkällan" av Kerstin Ekman

17. "Dear Life" (Brinnande livet) av Alice Munro

18. "The Bellwether Revivals" av Benjamin Wood

19. "I odjurets trädgård" (In the Garden of Beasts) av Erik Larson

20. "The End of Everything" av Megan Abbott

Gott Nytt Läsår!

P.S. Här kan du läsa om 2012 års bästa böcker.

Sorgen efter en älskad morbror

"Tell the Wolves I'm Home" ("Låt vargarna komma") av Carol Rifka Brunt är som en blandning av "Torka aldrig tårar utan handskar", "The End of Everything" och barnboken "Lill-Zlatan och morbror raring" av Pija Lindenbaum. Den utspelar sig 1986-87 och handlar om 14-åriga June, vars älskade morbror Finn är döende i aids. Innan han dör vill han måla ett sista porträtt av June och hennes storasyster Greta. Den största delen av boken utspelar sig efter Finns död och handlar om sorg, fördomar, kärlek av olika sorter, svartsjuka, syskonrivalitet, familjehemligheter och amerikanskt tonårsliv. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, bland annat för att Carol Rifka Brunt berättar om 1980-talets aidskatastrof på ett nedtonat, men ändå mycket berörande sätt. Till skillnad från Jonas Gardell i "Torka aldrig tårar utan handskar" tar hon inte till ett indignerat och upprört tonfall, men gör ändå sitt budskap glasklart.Jag gillar också de psykologiskt trovärdiga skildringarna av mänskliga relationer.
Betyg: EEEE+

Cheer på liv och död

När jag hade läst ut "Dare Me" av Megan Abbott var jag tvungen att söka på "cheerleading" på Youtube för att riktigt förstå vad det är flickorna på Sutton Grove High egentligen håller på med. Bilden av söta, väna flickor som viftar med pompom-puffar och går ut med fotbollskillar får sig en knäck. I "Dare Me" är flickorna stenhårda och de tränar stenhårt för att kunna utföra de akrobatiska trick som ska ta dem till regionfinalen. Den opålitliga Beth är truppens kapten och berättaren Addy är Beths trogna vapendragare sedan barndomen. När de får en ny coach förskjuts maktbalansen i truppen och ett psykologiskt drama som bara kan sluta illa tar sin början. Man kan säga att "Dare Me" tar vid där "The End of Everything" slutar och att Abbott fortsätter sin beskrivning av clashen mellan kvinnlighet, styrka och våld. Den ångestfyllda tonårstiden med företeelser som självsvält, grupptryck, maktspel, sexuella utspel och lördagsfylla på ljummen öl beskrivs också på ett gastkramande sätt. Familjer och pojkar är dock perifera företeelser i detta drama som helt utspelar sig mellan flickorna och deras coach.
Betyg: EEEE+

Flickan och mörkret

Efter 1930-, 1940- och 1950-tal har Megan Abbott förflyttat sig till 1980-tal i "The End of Everything". 13-åriga Lizzie står på gränsen till tonårs-/vuxenvärlden när det otänkbara händer i hennes trygga småstadstillvaro: hennes bästis Evie försvinner. Evie och Lizzie har varit oskiljaktiga sedan barndomen så det är ett brutalt uppvaknande för Lizzie att inse att hon faktiskt inte vetat allt om sin bästa vän. Hon vill göra vad hon kan för att hitta Evie men tar också chansen att i vännens frånvaro komma närmare dennes avgudade pappa. Abbotts text har så många ingredienser att jag knappt vet var jag ska börja. Det första jag tänkte på vid läsningen var den detaljerade skildringen av amerikansk småstadsbarndom som gör att jag som läsare kan se, höra och känna texturer, lukter och smaker, även om massor av referenser går mig förbi. Abbott blottlägger också mycket tydligt hur kvinnlighet är något som skapas i vår kultur, genom att hon ställer de pojkflickiga 13-åringarna mot Evies 17-åriga, superfeminina, parfymdoftande storasyster. Hon visar också hur nära våldet ligger under den pudrade, tillrättalagda flickytan. Samtidigt har Abbott skrivit en underhållande spänningsroman som kan läsas som en deckare. Det är otroligt skickligt och mycket roligt att läsa!
Betyg: EEEE+
P.S. Nu är jag sugen på att läsa Abbotts nästa bok "Dare me". Klicka på etiketten Abbott nedan för att se vad jag har skrivit om hennes tidigare böcker.
P.S. 2 Läs också "Gone Girl" av Gillian Flynn!

Noir-debut

Eftersom jag gillade "The Song is You" och "Bury Me Deep" av Megan Abbott har jag nu läst hennes debutroman "Die a Little". Den har mycket gemensamt med "The Song is You": den utspelar sig i 1950-talets Los Angeles och rör sig i liknande miljöer. Berättaren Lora King arbetar som lärare och bor ihop med sin bror, som är utredare på åklagarmyndigheten. Deras liv förändras radikalt när brodern blir förälskad i och strax därefter sig gifter sig med Alice. Alice är späd, vacker, energisk och rörande angelägen om att bli en perfekt hemmafru i förortsvillan. Men hennes bakgrund är ett mysterium och Lora blir mer och mer misstänksam mot kvinnan, som nu ska vara hennes syster. Bitvis blir det ödesmättade hintandet om att något hemskt kommer att hända och Loras ökande misstankar lite tjatiga. Men boken är välskriven och spännande, och om jag inte hade läst de senare böckerna hade jag nog inte haft några invändningar!  Betyg: EEE+ 

Mer av Megan Abbott

Jag blev så förtjust i Megan Abbotts "The Song is You" att jag fortsatte med "Bury Me Deep". Den är också i noir-stil, men är ingen riktig deckare. Däremot bygger den på ett verkligt mordfall i USA på 1930-talet. I "Bury Me Deep" kommer den unga Marion Seeley till Phoenix, där hon måste klara sig ensam i några månader då hennes man ska jobba i Mexico. Hon blir bekant med två unga kvinnor, som lever ett spännande liv med vilda fester, olaglig sprit och mäktiga män. Marion blir snart indragen i något som bara kan sluta illa. Abbotts miljö- och personskildringar är utmärkta och historien oavbrutet spännande och oförutsägbar. Mitt i all underhållningen ger hon också en knivskarp skildring av ett patriarkaliskt samhälle, där man (!) kan komma undan med det mesta om man är av rätt kön och har pengar. Betyg: EEEE

Hårdkokt och bra!

Jag, som inte brukar gilla hårdkokta deckare, har gett genren en ny chans genom att läsa "The Song Is You" av Megan Abbott (som jag hittade efter att ha läst en positiv recension av hennes senaste bok). Redan det underbart kitschiga omslaget visar att Abbott ansluter sig till noir-traditionen och boken innehåller många klassiska ingredienser: den utspelar sig ca 1950 i Los Angeles, huvudpersonen är en något sliten deckare (i det här fallet skvallerjournalist/pr-man) som dricker för mycket, en vacker kvinna söker upp honom och ber honom om hjälp men försvinner sedan, han gör nattliga besök på diverse skumma ställen och pratar med gangsters och prostituerade för att försöka lösa gåtan, osv. Jag har svårt att sätta fingret på vad som gör att jag gillar den här boken så mycket, men en del har nog att göra med det som tas upp i den ovan nämnda recensionen: Abbott vrider och vänder på de traditionella könsrollerna i den här typen av historia vilket gör att den inte känns så klichéartad som den annars skulle göra. Dessutom skriver Abbott bra och håller spänningen uppe. Nu vill jag läsa mer av henne! Betyg: EEEE+
P.S. Här är en länk till titelsången: Frank Sinatra – The Song Is You.