Överlastad roman

"True Murder" av ghananska Yaba Badoe handlar om den 11-åriga Ajuba. Hennes föräldrar krisar och hon sätts i en internatskola i England. Där blir hon bästis med Polly, som förefaller ha ett drömliv: hon är vacker, har lyckliga föräldrar och bor på en nyrenoverad herrgård i närheten av skolan. Ajuba dras in i familjens trollkrets, men man vet redan från början att det kommer att sluta illa. Jag blev inte så förtjust i den här boken. Till att börja med tycker jag att språket är stolpigt, men det kan delvis bero på en dålig översättning. Ett än större problem är att Badoe inte lyckas gestalta sin historia. Hon berättar allt som händer och inget sägs mellan raderna. Hennes historia har också för många ingredienser som var och en skulle kunna räcka för en roman: ensam flicka/ung kvinna kommer till hemlighetsfullt gods (den klassiska gotiska romanen), 11-åriga flickdetektiver, internatskoleliv, skilsmässor (i flera familjer), mystisk hemlighet i det förflutna, uppslukande vänskap, avundsjuka, självmord, förhållandet mellan barn och föräldrar och mellan barn och styvföräldrar och så lite övernaturlighet (som man nog ska tolka som psykisk sjukdom) på det. Det finns många andra böcker på dessa teman som jag mycket hellre skulle rekommendera (t.ex. "Tell the wolves I'm home", "The sweetness at the bottom of the pie", "The Secret Place", "Inget allvarligt", "Never let me go",  "The Yonahlossee Riding Camp for Girls",  "The Bellwether revivals", "The little stranger", "The Fields of Grief", "The End of Everything" och "The Minotaur)".

Lyckad men olycklig?

Jag började läsa Taiye Selasis "Komma och gå" på engelska ("Ghana Must Go") och blev förtjust i språket, men tyckte att det var lite för svårt, så när det blev min tur att välja bok i bokcirkeln valde jag den för att få läsa boken på svenska och diskutera den. Boken börjar med att den framstående kirurgen Kweku Sai går ut i sin trädgård i Accra i Ghana och dör av en hjärtattack. Inne i huset ligger hans unga andra hustru och sover. I USA finns hans fyra vuxna barn och hans f.d. hustru (tror i alla fall Kweku). I återblickar ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv växer bilden av en på det hela taget lyckad men ändå olycklig familj fram. Frågan är om Kwekus död kan leda till någon slags frid och försoning för de övriga. Jag blev tyvärr väldigt besviken på den här boken. Jag gillade språket, som är poetiskt och nyskapande utan att förirra sig över den tunna prettolinjen och bli fånigt. Däremot tyckte jag att historien är svåruthärdlig och det överskuggade efter ett tag totalt det fina språket. Jag irriterade mig på personernas beteende och blev inte alls engagerad i deras öden. Den här boken funkade alltså inte för mig, men många andra har tyckt mycket om den.
Betyg: EE
P.S. Läs hellre "En halv gul sol" och "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie.