De olyckliga föräldrarnas dotter

Augustnominerade "Masja" är tredje delen i Carola Hanssons trilogi om familjen Tolstoj. (De tidigare delarna heter "Andrej" och "Med ett namn som mitt".) Här står Lev Tolstojs älsklingsdotter Maria i centrum. Stillsamt och respektfullt broderar Hansson ut de biografiska fakta som finns till en skimrande romanväv, interfolierad av författarens berättelse om sin egen resa i Masjas spår. Lev och Sofia Tolstoj fick tretton barn, varav fem dog som barn. De överlevande hamnade i kläm mellan föräldrarna som förde en evig kamp mot varandra. Masja stod på sin pappas sida och gjorde allt för att vara honom till lags, från att bli vegetarian till att delta i höskörden på familjens lantgods, men pappan var sällan nöjd. Hanssons skildring av ett socialt oroligt Ryssland under decennierna före den ryska revolutionen är fascinerande och lärorik. Efter en lite långsam start var det här en bok som jag sögs in i och hade svårt att lägga ifrån mig.
Betyg: EEEE+

Krigets barn får röst

En annan radioföljetong som finns att lyssna på just nu (förutom "Lärkan") är "De sista vittnena" av 2015 års Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj. Sveriges Radio har gjort ett urval av de cirka 100 berättelser som ingår i boken och låtit Evabritt Strandberg läsa in dem. Berättelserna bygger på intervjuer med vuxna som var barn i Sovjetunionen under andra världskriget. Det är skiftande öden som skildras, men gemensamt för berättelserna är att de är fruktansvärda och att det oftast är helt ofattbart att dessa barn faktiskt kunnat överleva (och leva vidare med) det som de upplevt. Det är stor konst att kunna göra litteratur av dessa röster och Eva-Britt Strandbergs inläsning gör dem verkligen rättvisa.
Betyg: EEEE+

Nyöversatt Dostojevskij

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet ger vi oss då och då på klassiker och nu föll valet på nyöversättningen av Fjodor Dostojevskijs första bok, "En underjordisk dagbok" (förut hette den "Anteckningar från ett källarhål"). Den är mycket mindre till formatet än hans senare romaner, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle läsa ut den. Och då hoppade jag ändå över ett antal sidor i den första delen, som är en lång filosofisk utläggning utan någon handling. Den andra delen är en tragikomisk berättelse där den (relativt) fattige, socialt kantige huvudpersonen tvingar sig på gamla skolkamrater, gör ett avigt försök att "rädda" en prostituerad kvinna och för en märklig kamp mot sin egen tjänare. Det är läsbart och lite underhållande, men inte så mycket mer. Bäst i hela boken tycker jag om efterordet, som sätter in boken och författaren i ett historiskt sammanhang. Dostojevskij hör nog till de klassikerförfattare som man gör bäst att läsa i tonåren (då jag läste "Bröderna Karamazov" och "Idioten"). Mitt försök för några år sedan att läsa "Brott och straff" lyckades ju inte heller.
Betyg: EE

Roligt om ryska romaner

Amerikansk-turkiska litteraturvetaren Elif Batuman är specialiserad på rysk litteratur och i den lämpligt betitlade boken "Besatta - äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem" delar hon med sig av sin passion. Man får kanske veta lite mer än man trodde att man ville om obskyra ryska författare och gammaluzbekisk poesi men all kunskap slinker lätt ned, inbakad som den är i en mängd dråpliga anekdoter från forskarvärlden. Superkändisarna Tjechov, Tolstoj och Dostojevskij finns förstås också med. Även om jag inte är lika fascinerad av rysk litteratur som Batuman blir jag som bokälskare ändå alltid glad av att läsa om någon annan som också älskar litteratur!
Betyg: EEEE

Franskt pretto

Det är säkrast jag klargör från början att jag verkligen gillar Frankrike, den franska kulturen och de franska vänsterintellektuella. Däremot gillar jag inte "Den röda soffan" av Michèle Lesbre. Jag tycker att boken är pretentiös, sentimental och tillgjord. Bokens berättare är den medelålders, vänsterintellektuella parisiskan Anne som åker transibiriska järnvägen för att leta rätt på en gammal älskare. På vägen läser hon "Brott och straff", filosoferar lite över den enformiga utsikten och tänker på andra resor hon gjort. Hon tänker också på sin granne Clémence, den gamla damen som sitter på sin röda sammetssoffa och som börjar glömma sin ungdomskärlek Paul. Det är ungefär som i en av alla dessa franska filmer där alla beter sig helt obegripligt och man aldrig förstår sig på folks relationer. Det mest försonande med den här boken var att den var kort och mycket snabbläst. Betyg: EE

Jag ger upp om Raskolnikov

Mycket ambitiöst började jag lyssna på de 22 CD-skivorna som megaklassikern "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij är inlästa på (av Per Myrberg). Under de två första skivorna tyckte jag det var bra och intressant, men en bit in på den tredje skivan, innan Raskolnikov ens kommit sig för med att mörda pantlånerskan, tröttnar jag på hans rantande och ältande och självömkande. Efter en koll med en kompis som läst hela fick jag bekräftat att boken fortsätter i samma stil och bestämde mig för att lägga ned detta klassikerprojekt. Min kompis teori är att "Brott och straff" hör till de böcker man bör läsa i tonåren för att riktigt uppskatta. (Det gäller t.ex. "On the road" och kanske "Sagan om ringen" också? Fast den senare kom jag inte igenom ens då.) Jag läste i alla fall både "Bröderna Karamazov" och "Idioten" som ung och uppskattade dem, så jag har kanske fyllt min Dostojevskijkvot? Betyg: E