Hembiträdenas hemliga liv

Hoppa över "Honungsbiets hemliga liv" och "Small Island", läs gärna klassikern "To Kill a Mockingbird", men läs sedan "The Help" ("Niceville") av Kathryn Stockett! Det är årets första lästa bok för mig och jag misstänker att den blir en av årets största läsupplevelser. "The Help" utspelar sig i början av 1960-talet i den amerikanska Södern, som då fortfarande är totalt segregerat. Svarta kvinnor arbetar som hembiträden åt vita kvinnor och får uppfostra deras barn, men får inte använda samma toalett som familjen. I boken turas tre kvinnor om att berätta om sina liv: Aibileen, som byter jobb när barnen som hon tar hand om blir så stora att de inte längre är "färgblinda". Minny, som lagar stans godaste mat, men som ändå har svårt att få jobb i någon familj, eftersom hon är så uppkäftig. Och Skeeter, en ung, vit kvinna, som ser orättvisorna och vill skriva om dem. Jag tycker att Stockett har hittat precis rätt tonfall när hon berättar om dessa kvinnor och om segregationen i deras stad. Jag skrattade, grät, blev arg och uppslukades av denna roman i sådan grad att det blir svårt att börja på någon ny nu - det kan bara bli sämre! Betyg: EEEEE

Honung och rasmotsättningar

I min Uppsalabokcirkel ”Det namnlösa sällskapet” har vi läst ”Honungsbiets hemliga liv” av Sue Monk Kidd. Tyvärr missade jag träffen, så jag vet inte vad de andra tyckte om boken. Själv blev jag inte så förtjust. Den utspelar sig på 1960-talet i den amerikanska södern. Moderlösa, 14-åriga Lily står inte ut med sin elaka far och rymmer hemifrån tillsammans med den svarta hemhjälpen Rosaleen. De tar sig till en liten stad, där Lily tror att hennes mamma varit, för att leta efter spår. Den fond av rasmotsättningar och medborgarrättsrörelse som boken utspelar sig mot är intressant, men i övrigt tilltalar boken mig inte. Den är skriven på ett enkelt, konstlöst sätt där allt berättas och inget lämnas mellan raderna. Historien är dessutom sentimental och inte särskilt originell - det är aldrig någon tvekan om hur den ska sluta. Att använda bisamhällen som metafor för människors samvaro känns inte heller som en särskilt ny och fräsch idé. Betyg: EE

P.S. Läs mycket, mycket hellre "To kill a mockingbird" ("Dödssynden") av Harper Lee!