Varför envisas jag med chicklitt?

Jag vet att jag inte gillar chicklitt, men då och då försöker jag i alla fall läsa någon bok som fått goda omdömen i förhoppning att det ska vara underhållande och trevligt. Det funkar aldrig... "Getting rid of Matthew" ("Dumpa Matthew") av Jane Fallon handlar om 39-åriga Helen, som sedan fyra år har ett förhållande med sin gifta chef. När han till slut gör som hon bett honom och lämnar sin fru och flyttar in hos Helen blir hon ställd och inser att hon inte längre är kär i honom. Historien är varken originell eller rolig. Jag irriterar mig också väldigt på den osympatiska huvudpersonen och de elaka skildringarna av män. Poängen med (den mesta) chicklitt är ju att huvudpersonen ska hitta Den Rätte, vilket blir lite svårbegripligt när män framställs som egocentriska idioter. Jag lämnade boken halvläst hemma när jag packade för semestern och jag lär inte plocka upp den igen. Betyg: E+

P.S. Om du gillar chicklitt och tänker läsa denna: undvik baksidestexten, för där avslöjas i princip hela innehållet.

P.S. 2 Den enda chicklitt jag verkligen tyckt var rolig var "Bridget Jones's diary" och uppföljaren "Bridget Jones - The Edge of Reason" av Helen Fielding. Dem kan jag helhjärtat rekommendera!