Lycklig och olycklig kärlek

För ett tag sedan läste jag "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation" av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge. Det är en självhjälpsbok om hur man inleder och får kärleksrelationer att hålla. Enligt författarna hör problem på detta område i vuxen ålder ihop med den anknytning man formade till sina föräldrar som barn. Anknytningens betydelse diskuteras ju annars oftast i adoptionssammanhang, så jag tyckte att det här var en intressant vinkel. Boken ger KBT-baserade tips, inklusive mindfulness, på hur man kan förändra sitt anknytningsmönster och skapa långvariga kärleksrelationer. Det var underhållande och kanske nyttig läsning, men det störde mig lite att det framställdes som onormalt att inte vilja ha en (lång) kärleksrelation.
Betyg: EEE

Därför blev jag lite uppiggad av att läsa sociologen Eva Illouz bok "Därför gör kärlek ont - en sociologisk förklaring". Det är en bok skriven på ibland svårtillgänglig akademisk prosa, men om man inte läser den för att förstå alla detaljer och kunna redogöra för dem på en tenta, kan man hoppa över det mest svårbegripliga och ändå få ut mycket. Illouz tes är att det inte är en psykisk defekt om man inte lyckas få till ett långt, lyckligt kärleksförhållande utan att det beror på vårt samhälle och vår kultur. En synnerligen revolutionerande tanke i vår genompsykologiserade värld! För att visa hur samhället har utvecklats på kärlekens och parbildningens område sedan slutet av 1800-talet ger hon många exempel från litteraturen (t.ex. Jane Austens romaner), men även från autentiska dagböcker och brev.

I epilogen skriver hon bl.a. så här:
"Jag har försökt visa att kärleken är föremål för en paradoxal process. Idag är den enskilda individen oändligt mycket bättre rustad för att gång på gång hantera sådant som att bli lämnad, sviken eller att bryta upp för att han eller hon kan reagera på upplevelsen med likgiltighet, autonomi, hedonism, cynism eller ironi. De flesta människor räknar faktiskt redan från unga år med att vägen till den stora kärleken kommer att vara allt annat än rak. Min poäng är emellertid att just för att vi har utvecklat en rad strategier för att hantera det faktum att våra förhållanden är bräckliga och utbytbara, så finns det flera aspekter av dagens kultur som gör att vi inte helt och fullt förmår satsa på och uppleva erfarenheten av passion - liksom vi inte heller förmår värja oss mot tvivlen och osäkerheten som uppstår när vi blir förälskade och bestämmer oss för att satsa på någon." (s. 325)

Hon har ett feministiskt perspektiv och påpekar bl.a. att den sexuella friheten gett männen känslomässig makt över kvinnorna. "På samma sätt som frihet på ekonomins område både ger upphov till och osynliggör ojämlikhet, har friheten på det sexuella området skymt de sociala förhållanden som möjliggör männens känslomässiga makt över kvinnorna. Därför är en av bokens viktigaste slutsatser egentligen ganska enkel: under dagens förhållanden har män betydligt fler sexuella och känslomässiga valmöjligheter än kvinnor, och det är denna obalans som ger dem ett känslomässigt övertag." (s. 326)

I vissa delar känns boken väldigt amerikansk, men mitt intryck är att det snarare är en gradskillnad än en artskillnad mellan kärlekens kultur där och här. Vi är ju också oerhört influerade av den bild av kärleksförhållanden som ges i amerikansk populärkultur.
Betyg: EEEE+
P.S. Läs mer om "Hemligheten" här (artikel i SvD) och om "Därför gör kärlek ont" (Malin Ullgrens krönika i DN) här.