Eftersom jag tyckte att "
Theres" av Steve Sem-Sandberg var världens tråkigaste bok har jag undvikit att läsa hans hyllade "De fattiga i Lodz" tills nu. Det var det faktum att den fanns som ljudbok i MP3-format på mitt bibliotek som fick mig att ge den en chans och för det är jag tacksam. Genom Irene Lindhs fina uppläsning har jag tagit del av Sem-Sandbergs utförliga skildring av det judiska gettot i den polska staden Lodz (uttalas "Woodsch") under andra världskriget. Som mest bodde där 250 000 personer, instängda och vaktade. De utnyttjades som arbetskraft och de knappa matransonerna höll dem bara knappt vid liv. Det mest genialt djävulska av tyskarnas drag var att låta judarna göra det smutsiga arbetet själva. Därför inrättade man en judisk poliskår och lät gettots förvaltning, med judeäldsten Rumkowski i spetsen, hålla ordning i gettot och att sortera ut dem som skulle deporteras till förintelselägren. Rumkowski är bokens centralgestalt, och han har funnits på riktigt, men Sem-Sandberg ger också röst åt flera fiktiva gettoinvånare. Känslan i boken är tidvis klaustrofobisk, eftersom man som läsare inte får veta mer om omvärlden än gettoinvånarna själva. Samtidigt har man förstås sin kunskap om att de flesta av människorna i lägret till slut mördades i koncentrationslägren hela tiden i bakhuvudet. Sem-Sandbergs hemska och vackra skildring av människornas liv i gettot väcker många tankar, frågor och känslor.
Betyg: EEEE+
P.S. Nu vill jag läsa om Zenia Larssons "Skuggorna vid träbron" som också utspelar sig i gettot i Lodz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar