I min ena bokcirkel har vi läst Susanna Alakoskis senaste bok: "Oktober i Fattigsverige". Det är en slags dagbok som blandar reflektioner över vädret med diskussioner om fattigdom och hemlöshet i Sverige idag och utdrag ur socialtjänstens och psykiatrins anteckningar om familjen Alakoski på 1960- och 1970-talen. Långsamt och cirklande närmar sig Alakoski sina egna minnen av barndomen och ungdomen. Hur hon blev hemskickad från ett barnkalas för att det var "ett barn för mycket". Hur hon flyttade hemifrån "frivilligt" som femtonåring. Liksom hos
Jeanette Winterson förstår man att den fiktiva versionen ("
Svinalängorna") är feel-goodversionen av författarens barndom. Vissa i bokcirkeln tyckte inte om det upphackade berättarsättet, men jag har inga problem med det. Jag tycker också mycket om Alakoskis språk.
Betyg: EEEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar