Kort och franskt om kärlek

Nina Bouraouis "Innan männen" gjorde ett jättestort intryck på mig när jag läste den, så jag hade höga förväntningar på hennes senaste bok "Kärlekens geografi". Det är en kortroman (95 s), skriven i jagform, om ett kärleksförhållande mellan författaren och en 16 år yngre man. Som nybliven mamma var jag ganska splittrad när jag läste boken och gjorde den kanske inte rättvisa, men jag tycker att den är ganska ointressant. Språket är förstås lysande, men det är synd att Bouraoui använder sin fantastiska stil till ett ämne som känns lite banalt. Men mycket franskt är det... Betyg: EEE

Sagoskimrande med realistisk kärna

"Det broderade hjärtat" ("Le coeur cousu") av Carole Martinez är en märklig bok. På baksidan står det att den bygger på författarens spanska farmors berättelser. Kärnan i historien känns realistisk, men den är invävd i en mycket intrikat sagoskimrande väv. Berättaren heter Soledad och hon berättar om sin mor, sömmerskan Frasquita Carasco som kan göra underverk med sin nål, och om sina systrar som alla är speciella på olika sätt. Berättelsen börjar i Spanien och fortsätter i Nordafrika och den är även ganska politisk bakom det personliga och drömlika. Det sagoaktiga gör att boken ibland hamnar nära min toleransgräns för tillgjordhet och konstighet, men den håller sig hela tiden på rätt sida, tack vare den realistiska kärnan och författarens stilistiska skicklighet, och den håller mitt intresse uppe igenom alla de 400 sidorna. Betyg: EEEE

P.S. Den här boken påminner i stilen om "The wasted vigil" av Nadeem Aslam, som jag också tyckte mycket om.

Meyer tillbaka i Connelly-klass

Jag gillade "Död i gryningen" av sydafrikanska Deon Meyer, som jag tyckte påminde om min LA-favoritdeckarförfattare Michael Connelly. Därefter började jag läsa "Jägarens hjärta", men den passade inte mig och jag la den ifrån mig efter 250 sidor. Nu, när jag är på plats i Sydafrika, har jag gett Meyer en ny chans med "Thirteen hours" och denna gång blev jag inte besviken. Som titeln antyder utspelar den sig under en koncentrerad tidsrymd och det är rejält tempo hela tiden. Boken börjar vid femtiden på morgonen med att en ung amerikansk kvinnlig turist blir jagad upp på Taffelberget av fem män som vill döda henne. Strax därefter får polisen Benny Griessel ett samtal och så sätter hans dag igång. Både person- och miljöskildringar är bra och tempot och spänningen gör att alla eventuella invändningar bleknar! Betyg: EEEE

Mer av Alice Munro

För ett tag sen upptäckte jag den kanadensiska novellförfattaren Alice Munro (se här) och blev mycket förtjust. Nu har jag läst en översatt novellsamling, "Nära hem". Den består av tolv noveller ur tre olika samlingar ("Äpplen eller apelsiner", "Kärlekens vägar" och "Jupiters månar"). Alla utspelar sig i Kanada och handlar om vanliga kvinnors liv: barndomsminnen, relationer, otrohet och reflektioner kring hur livet blev. Det är lysande och funkade även bra för den lite uppsplittrade läsning som jag ägnat mig åt den senaste veckan. Betyg: EEEE+

Med hunden Molly i Afrika

Efter att ha läst Leif Norrmans välskrivna och seriösa bok om Afrika känns Vincent Dahlbäcks "Med Molly i ett hörn av Afrika" lite mer lättviktig. Annars är det samma typ av bok: en svensk utrikeskorrespodent med bas i Sydafrika berättar om händelser och personer. Men Dahlbäck blandar in sin hund Molly i alla sammanhang och antar oftare en lättsam, kåserande stil. Jag tyckte bättre om hans berättelser när jag hörde dem på radio. Betyg: EEE

P.S. Nu ska jag sluta läsa om Sydafrika och åka dit och uppleva det på riktigt i stället!

Bästa Afrikaboken hittills

Jag antar att det berodde på fotbolls-VM i Sydafrika att det kom ut så många böcker om Sydafrika i Sverige 2010. Jag har redan läst ett par (klicka på etiketten Sydafrika så kommer recensionerna upp), men nu har jag hittat min favorit: "Leva på gränsen" av Leif Norrman. Norrman var DN:s korrespondent i Afrika mellan 1990 och 2002. I boken berättar han om människor han mött och händelser han varit med om på ett reflekterande och intresseväckande sätt och på ett språk som är vackrare och mer litterärt än den vanliga journalistprosan. Här och var glimrar också små humoristiska guldkorn till. Norrman hade Sydafrika som bas och de flesta historierna utspelar sig där, men man får också några glimtar från andra afrikanska länder som Kongo, Angola och Etiopien. Betyg: EEEEE

En orakad kvinna

Genom åren har jag läst Nina Hemmingssons serier i Bang och Aftonbladet med stort nöje och nu har jag även läst hennes senaste seriebok "Mina vackra ögon". Hennes huvudperson är sig lik: en kvinna med oseende knappögon, orakade ben och inga hämningar. Boken består av enrutingar, fyrrutingserien "Prinsessan och gemålen" (inspirerad av ett uppmärksammat bröllop) och teckningar. Jag tycker att det är uppfriskande, träffande och mycket roligt! Betyg: EEEE+

Kokosnötter

Jag har hört uttrycket kokosnötter användas av vuxna adopterade om sig själva: de är bruna på utsidan men vita på insidan. I boken "Coconut" av Kopano Matlwa används termen om svarta sydafrikaner som agerar, tänker och talar som vita. Enligt insidesfliken är det en nedsättande term. Berättare i boken är två tonårsflickor som båda bor i Johannesburg. Ofilwe kommer från en rik familj och Fikile från en kåkstad. Jag tycker att bokens tema är jätteintressant och jag gillar att huvudpersonerna beskrivs som mångfasetterade, inte odelat sympatiska personer, men jag är inte så förtjust i formen. Jag tycker att den är onödigt tillkrånglad och gör boken mer svårtillgänglig att den hade behövt vara. Ungefär vartannat avsnitt är i kursiv stil utan att man förstår varför. Betyg: EEE

Modern deckare eller irländsk folksaga?

Jag har lyssnat på "Darling Jim" av Christian Mörk och är lite villrådig över hur jag ska beskriva denna bok. Jag visste inget om den innan och valde den bara för att den verkade vara den enda mp3-boken på biblioteket som inte var en svensk deckare. (Det fanns inte särskilt stort urval över huvud taget.) Av baksidestexten fick jag intrycket att det var någon slags sagoaktig berättelse som utspelade sig i en liten stad på Irland och jag antog att den utspelade sig i förgången tid. När jag började lyssna började det dock som en modern deckare i en förort till Dublin. Först efter ett tag kommer man till den lilla staden där tre föräldralösa systrar blir bekanta med en charmig, kringresande sagoberättare, vilket leder till katastrof. Boken är alltså en mycket originell blandning av saga och modern deckare i irländsk miljö. Det var ganska spännande, men jag blev inte helt övertygad. Betyg: EEE

Inte så sotsvart i Sundsvall

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst "De sotarna! De sotarna!" av Lars Ahlin, från 1990. Jag hade inte läst något av Ahlin tidigare, så det var en intressant bekantskap. Berättare i boken, som till formen mest liknar en novellsamling, är den 13-åriga pojken Zackarias. På baksidan står det att boken utspelar sig i slutet av 1920-talet i Sundsvall, men det står faktiskt inte uttryckligen i boken var och när den utspelar sig. Den som känner till Sundsvall lär dock känna igen sig. Zackarias jobbar som springpojke och berättar om olika intressanta personer som han träffar på. Ahlin gör det inte lätt för sin läsare eftersom den första berättelsen i boken är den mest svårtillgängliga. Kämpar man sig bara igenom den blir det bättre och bättre (eller i vart fall mer lättläst). Jag gillade Ahlins språk som är poetiskt, måleriskt och humoristiskt. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite för tunna, vilket väl också beror på novellformatet. Personerna känns mer som siluetter än som verkliga personer för mig. Men det var trots allt en positiv och givande läsupplevelse! Betyg: EEEE

Passionerad polis löser pojkmord

Håkan Östlundh är en av få nutida, svenska deckarförfattare som jag klarar av att läsa. (Åsa Larsson är en annan.) Vid en ytlig betraktelse är hans böcker kanske rätt lika andra svenska deckare, men i stället för att lägga dem i från mig efter 50 sidor på grund av dåligt språk, faktafel och styltiga dialoger sträckläser jag dem! Det finns inget i dem som jag hakar upp mig på och de ger mig god underhållning, vilket är precis vad man vill ha av en deckare.

"Jag ska fånga en ängel" utspelar sig inte på Gotland (som "Släke", "Dykaren", "Terror" och "Blot") utan i Stockholmsförorten Sollentuna. I höghusområdet Malmvägen bor den nyskilde kriminalpolisen Paul med sin dotter. Hans liv kompliceras av att han har ett passionerat förhållande med en gift förlagschef, Ylva. Parallellt med Pauls och Ylvas historia får läsaren följa två tonårskillar: en från höghusområdet och en från det välbärgade villaområdet. När gänget från höghusområdet våldgästar en fest i en villa blir det början till något som slutar med mord. "Jag ska fånga en ängel" är inte i första hand en deckare, även om det byggs upp en viss spänning kring vad som egentligen hände när en tonårspojke knivhöggs till döds, utan handlar mer om förortens hierarki, sociala skillnader, det sociala arvet och så om svårigheterna att ha en älskare när man är gift och har barn. Skildringarna från kultur- och förlagsvärlden är elaka och roliga och känns som om de ligger rätt nära verkligheten... Betyg: EEEE

Amerikanska mästarinnor på dysfunktionella familjer

Av en slump har jag parallellt läst två böcker som påminner en hel del om varandra: "Fragile Beasts" av Tawni O'Dell och "Vilda Gröna Ögon" av Joyce Carol Oates.

Tawni O'Dells böcker utspelar sig i eländiga, nedläggningshotade gruvstäder i Pennsylvania och handlar om mer eller mindre olyckliga människor och dysfunktionella familjer. Trots detta är de flesta av hennes böcker "feel good-böcker", som man blir på gott humör av. I "Fragile Beasts" ("Sköra bestar") sammanför hon två truliga tonårsbröder från en fattig familj med en rik, excentrisk gammal dam. Det är inte ett särskilt trovärdigt scenario och upplägget känns rätt förutsägbart, men det gör inget för jag blir ändå helt betagen av O'Dells historia och personskildringar. Betyg: EEEE

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst en ungdomsbok av den extremt produktiva Joyce Carol Oates. Hon är en ojämn författare och jag har egentligen bara gillat "Blonde" och "Dödgrävarens dotter" av de böcker av henne som jag läst. "Vilda Gröna Ögon" ("Freaky Green Eyes") handlar om 14-åriga Franky som börjar få upp ögonen för att allt inte står rätt till mellan hennes föräldrar. Pappan är en uppburen f.d. fotbollsstjärna som numera jobbar som sportkommentator. Han är snygg och charmig, men har ett häftigt humör och bestämda åsikter om hur livet i familjen ska levas. När Frankys mamma inte längre ställer upp på detta brakar familjen samman och katastrofen närmar sig. Boken är fint skriven och spännande som en deckare. Betyg: EEEE

Rättegång i utmätningarnas spår

Michael Connellys deckare är ofta väl förankrade i samtiden och så även "The Fifth Witness". Det är en rättegångsroman i serien som har advokaten Mickey Haller i huvudrollen. ("The Lincoln Lawyer" är den första boken i den serien.) På grund av den ekonomiska krisen är det inte många som har råd att anlita Haller som försvarare i brottmål, så han har gett sig in på ett nytt område: han företräder personer som håller på att bli vräkta av banken på grund av obetalda lån. När en av hans klienter, som kämpat mycket högljutt mot bankernas hårda nypor, blir misstänkt för att ha mördat en bankchef, får dock Haller kliva in i försvararrollen igen. Connelly håller som vanligt spänningen på topp genom hela boken. Betyg: EEEE

Bättre än inget

Om någon som inte vet något om vad som hände judarna i Frankrike under andra världskriget läser "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay och får upp ögonen är det förstås bra. Annars tycker jag inte att det finns några skäl att läsa denna bok. Historien om den tioåriga Sarah, som den 16 juli 1942 tillsammans med sina föräldrar förs till stadion Vélodrome d'Hiver, är förstås gripande. Sarah och hennes föräldrar får vänta tillsammans med tusentals andra i flera dagar utan mat och vatten. Därefter förs de i boskapsvagnar till ett läger på landsbygden och därifrån går vagnarna vidare till Auschwitz. Ramhistorien i nutid om den amerikanska journalisten Julia, som grips av Sarahs öde, tycker jag mest är tramsig. Boken är rätt illa skriven, ödesmättad i tonfallet och sentimental på ett sätt som får mig att känna mig manipulerad. Det tycker jag inte om. Läs hellre "Ingen kommer att tro mig" av Hélène Berr och "Hemligheten" av Philippe Grimbert. Betyg: EE

P.S. Andra bra böcker som bl.a. handlar om överlevares skuldkänslor är "Himlen i Bay City" av Catherine Mavrikakis och "Fugitive Pieces" av Anne Michaels.

Att smita från sitt liv

Anne Duval är trettiosex år, bor i en trevlig lägenhet i Montparnasse och har ett välbetalt jobb som hon är duktig på. Hon borde vara lycklig, men hon är inte nöjd med sitt liv, eftersom hon inte är gift. En dag tar ångesten och förtvivlan över och hennes tillvaro krackelerar. Där någonstans inser man att Dominique Dyens "Smitning" ("Délit de fuite") inte bara är berättelsen om Anne Duval utan att det finns en annan historia bakom. Allt eftersom man läser vidare rullas den historien upp och sambanden blir klara. Det är spännande, skickligt konstruerat och välskrivet. Betyg: EEEE

En kvinna i männens värld

Jag har nog bara läst utdrag ur Émile Zolas böcker tidigare, men nu fick jag en svensk utgåva av "Nana" från 1919 i handen och har läst den. Den är skriven 1880 och utspelar sig i slutet av 1860-talet i Paris. Nana är en 18-årig prostituerad kvinna som gör succé som en skandalös Venus på en av Paris teaterscener och därefter installerar sig som en av stadens mest (ö)kända kurtisaner eller demimonder. Om detta berättar Zola helt osentimentalt och utan att moralisera över vare sig Nanas eller någon annans beteende. Han åskådliggör den knivskarpa gränsen mellan de respektabla kvinnornas värld och "halvvärlden" och hur de rika männen utan några större problem rör sig mellan dessa världar. Jag hade inga förväntningar på boken och ingen uppfattning om handlingen, vilket gjorde den spännande att läsa, eftersom jag inte kunde gissa vad som skulle hända. Slutet gjorde mig lite irriterad, för där tycker jag att Zola på ett sätt ger efter för traditionen, och det uppstår en och annan longör i boken när han mycket omständligt beskriver pjäsen som Nana spelar i eller hur det såg ut bakom scenen på en 1800-talsteater. I övrigt var det klart njutbar och intressant läsning. Betyg: EEEE

P.S. Läs också "Jag vill inte tjäna" av Ola Larsmo.

Kurs i krishantering?

"Efterdyningar" ("Testimony") av Anita Shreve är aka-porr i en lite mer bokstavlig bemärkelse än man är van vid. Den börjar med att rektorn för en tjusig privatskola i Vermont får ett videoband i sin hand. Bandet innehåller en film där tre av skolans firade basketkillar har sex med en minderårig flicka. Händelsen får förödande konsekvenser för de inblandade, för deras familjer, för byn och för skolan. Historien återberättas i korta avsnitt av olika personer och i olika tidsplan, men det är inga svårigheter att hänga med i denna lättlästa bok. Jag blev dock inte särskilt berörd av boken utan det kändes mer som om den var skriven i syfte att utgöra diskussionunderlag på en sex- och samlevnadsdag för tonåringar eller varför inte för att lära skolledningar krishantering? Betyg: EEE

P.S. För den som gillar internatskolemiljön rekommenderar jag mycket hellre "Prep" ("I en klass för sig") av Curtis Sittenfeld.

P.S. 2 Jag har skrivit om ett par av Shreves äldre böcker, bl.a. "Vikten av vatten", i mina gamla boktips, se fliken ovan.

Högt pris för manlighet i kris

"Pappan och havet" av Tove Jansson är en av de få Mumin-böcker som jag faktiskt inte har läst tidigare. Det är en av de sista och den är ganska dyster. Muminpappan är uttråkad och drömmer romantiska drömmar om att uppleva äventyret och beskydda sin familj från faror. Muminmamman, Mumintrollet och Lilla My klarar sig bra och känner inget behov av vare sig äventyr eller beskydd. Till slut låter de ändå pappan ta dem med på det stora äventyret han vill ha. De ska flytta till en liten ö långt ute i havet där det bara finns en fyr. Väl där blir det inte riktigt som pappan tänkt sig. Han kommer inte överens med sitt älskade hav, Muminmamman längtar hem till sin trädgård, Mumintrollet skaffar ett eget liv och flyttar hemifrån och fiskaren som finns på ön vägrar svara på frågor om vart fyrvaktaren har tagit vägen och om hur man får i gång fyrens ljus. Som alltid i Tove Janssons böcker är det mycket vackert och underfundigt skrivet, men man blir mer melankolisk än glad av att läsa den. Och arg på den egoistiska och omogna Muminpappan! Betyg: EEEE

Mot alla mina principer

Eftersom jag inte gillar skräckgenren men däremot älskar Jane Austen hade jag absolut inte tänkt läsa "Stolthet och fördom och zombier" där Seth Grahame-Smith har tagit Austens klassiska roman och lagt till lite eget, som att England är under attack från zombier och de fem systrarna Bennet är skickliga krigare, som tränats i ett Shaolintempel i Kina. Mr Darcy är förstås också en fantastisk zombiedödare, medan Mr Collins förmågor i den vägen är mer tveksamma. Och stackars Charlotte Lucas öde ska vi inte tala om... Som ni förstår har jag alltså ändå läst denna bok, eftersom jag fick den i min hand och behövde lite lättsam underhållning, och jag hade faktiskt riktigt kul under läsningen! Det är förstås ingen riktig skräckroman, eftersom den bara är rolig och inte läskig och jag blir inte ett dugg sugen på att läsa något mer om zombier. Betyg: EEE

Minnen av möbler

"Great House" ("Det stora huset") av Nicole Krauss handlar mycket om möbler. Mest handlar den om ett stort skrivbord som stod i ett arbetsrum i Budapest den dagen 1944 då Gestapo kom. I början av 1970-talet dyker det upp i New York då en ung, kvinnlig författare blir ombedd att ta hand om det medan innehavaren åker till Chile. Han blir en av dem som "försvinner" i dikaturens Chile och skrivbordet blir kvar hos författaren. Hon är en av de fem berättarna i boken. Andra delar berättas av andra personer och utspelar sig i London och Jerusalem, men ju längre man läser desto mer inser man att de hör ihop. Judiskheten eller den judiska religionen är inget som präglar berättelserna i särskilt hög grad, men de handlar ändå mycket om det judiska folkets erfarenheter och då förstås framför allt Förintelsen. Men det handlar också mycket om förhållanden mellan människor: föräldrar och barn, äkta makar. Jag känner mig lite ambivalent till den här boken. Jag tyckte om att den väckte många tankar hos mig och jag tycker också att den är skickligt konstruerad och skriven. Däremot blev jag bara bitvis riktigt känslomässigt berörd av den. Betyg: EEEE

P.S. Malin Ullman har skrivit en intressant recension av boken i DN.

P.S.2 Läs också Nicole Krauss förra roman "Kärlekens historia".