Varför envisas jag med chicklitt?

Jag vet att jag inte gillar chicklitt, men då och då försöker jag i alla fall läsa någon bok som fått goda omdömen i förhoppning att det ska vara underhållande och trevligt. Det funkar aldrig... "Getting rid of Matthew" ("Dumpa Matthew") av Jane Fallon handlar om 39-åriga Helen, som sedan fyra år har ett förhållande med sin gifta chef. När han till slut gör som hon bett honom och lämnar sin fru och flyttar in hos Helen blir hon ställd och inser att hon inte längre är kär i honom. Historien är varken originell eller rolig. Jag irriterar mig också väldigt på den osympatiska huvudpersonen och de elaka skildringarna av män. Poängen med (den mesta) chicklitt är ju att huvudpersonen ska hitta Den Rätte, vilket blir lite svårbegripligt när män framställs som egocentriska idioter. Jag lämnade boken halvläst hemma när jag packade för semestern och jag lär inte plocka upp den igen. Betyg: E+

P.S. Om du gillar chicklitt och tänker läsa denna: undvik baksidestexten, för där avslöjas i princip hela innehållet.

P.S. 2 Den enda chicklitt jag verkligen tyckt var rolig var "Bridget Jones's diary" och uppföljaren "Bridget Jones - The Edge of Reason" av Helen Fielding. Dem kan jag helhjärtat rekommendera!

Nervöst inför bröllopsnatt

Efter att ha läst tre böcker av Ian McEwan måste jag utnämna honom till en av mina favoritförfattare! Förut har jag läst "Atonement" ("Försoning") och "Saturday" ("Lördag"). Nu har jag läst "On Chesil Beach" ("På Chesil Beach"), som handlar om det nygifta paret Florence och Edward. Det är juli 1962 och de ska precis inleda sin smekmånad på ett hotell i en engelsk badort. De är båda oskulder och väldigt nervösa. McEwan berättar på sitt vanliga detaljerade sätt om hur kvällen framskrider och i återblickar får man veta mer om Florences och Edwards bakgrund och om deras kärlekshistoria. Jag älskar McEwans språk och hans sätt att beskriva människor och deras relationer. Även om hans böcker utspelar sig i olika tider och bland olika sorters människor har de det gemensamt att man tidigt förstår att de detaljerade beskrivningarna av vardagliga händelser kommer att leda fram till något dramatiskt och livsavgörande. "On Chesil Beach" är kortare och mer lättläst än "Atonement", så det gick bra att läsa den på engelska. Betyg: EEEE+

Inte roligt om hundraåring

På baksidan till "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson står det att det är den roligaste bok Lasse Berghagen läst. Tydligen har även ett par kritiker tyckt att denna bok var rolig. Jag drog dock inte på munnen en enda gång under läsningen och att jag läste ut den berodde enbart på att vi skulle diskutera den i bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet". Boken handlar om Allan Karlsson som rymmer från ålderdomshemmet på sin hundraårsdag och därefter träffar några människor som han slår sig ihop med med. Dessutom berättas i återblickar om Allan Karlsson händelserika liv, där det visar sig att han träffat ett antal världsledare och varit inblandad i historiska händelser. Jonasson verkar försöka bli en svensk Arto Paasilinna, men lyckas inte. Jag irriterar mig bl.a. på språket, gubbigheten och innehållet. Snittbetyget i bokcirkeln blev 1,8. Mitt betyg: E

Professor infiltrerar sekt

Laurie R King är en av mina favoritdeckarförfattare så jag blev glad när jag hittade en oläst bok av henne på biblioteket: "The Birth of a New Moon" (också publicerad under titeln "A Darker Place"). Det är en spännande bok, men det är ingen deckare. Huvudpersonen Anne Waverly är en bitter och enstörig professor i religionshistoria, som då och då får i uppdrag av FBI att infiltrera religiösa sekter. Det har inte alltid slutat så bra och hon vill egentligen sluta, men hennes kontaktperson lyckas övertala henne att ta ett sista uppdrag. Som vanligt skriver King ordrikt och ibland blir jag lite otålig, men precis när jag tycker att det börjar bli för utdraget händer det något som gör att jag inser att det jag nyss läst var motiverat. Ämnet för denna bok tycker jag också är intressant. Betyg: EEEE

P.S. Den bästa fristående King-boken jag läst hittills är "Folly". Den som följt min blogg vet annars att jag älskar deckarserien om Mary Russell, som utspelar sig på 1920-talet. Klicka på King Laurie-etiketten, så kommer mina recensioner av böckerna i den serien upp.

Mer Scarpetta i New York

Med "Scarpetta" visade Patricia Cornwell att hon var tillbaka i deckareliten och i senaste boken, med den snarlika titeln "The Scarpetta Factor" (på engelska), fortsätter hon i samma goda stil. Rättsläkaren Kay Scarpetta, hennes man rättspsykologen Benton Wesley, datageniet Lucy Farinelli, polisen Pete Marino m.fl. bekanta figurer är kvar i New York. En joggande kvinna hittas mördad i Central Park, men Scarpettas bedömning av dödstidpunkten stämmer inte alls med när kvinnan senast sågs och hördes av. Samtidigt utreder New York-polisen ett mystiskt försvinnande: en rik, vacker och framgångsrik finanskvinna har inte setts till sedan hon klev in i en taxi en sen kväll. Kan fallen höra ihop? Intrigen är kanske inte jätteoriginell, men extremt kompetent berättad. Min enda invändning är att Cornwell blandar in vissa element från tiden när Scarpetta-serien blev som mest konstig och krystad, men hon håller det på rimlig nivå. Helhetsintyget är ändå klart positivt! Betyg: EEEE

Två exotiska deckare

Jag har läst två deckare som utspelar sig på ovanliga platser: Laos respektive Iran.

"Trettiotre tänder" av engelsmannen Colin Cotterill utspelar sig i Laos 1977 och är andra delen i en serie. Den är lite av en humoristisk mysdeckare i Alexander McCall Smiths efterföljd, men den är blodigare och inte lika charmig. Huvudpersonen, dr Siri Paiboun, är en av de få läkare som finns kvar i landet efter kommunisternas maktövertagande och han blir därför utsedd till rättsläkare. Jag gillar Cotterills språk (men översättningen är tyvärr inte alltid så bra) och hans person- och miljöskildringar, men jag har svårt för de övernaturliga inslagen och själva deckarintrigen är ganska ordinär. Betyg: EE+

"Vem dödade ayatolla Kanuni?" av Naïri Nahapétian utspelar sig i Teheran precis innan presidentvalet 2005. Fransk-iranske journalisten Narek kommer dit och dras in i en förvirrande härva kring en död ayatolla. Även i den här boken är det bra miljöskildringar, men deckarintrigen lider av två katastrofala brister: den är tråkig och obegriplig! Det var med nöd och näppe jag tog mig igenom boken och det var mer för att den inte var så tjock än för att jag var nyfiken på vem som var mördaren! Betyg: E+

P.S. Läs hellre "Perspepolis" av Marjane Satrapi.

Mer glädje och sorg i Perspektivträdgården

Efter "Guldåldern", "Silveråldern" och "Kopparåldern" har nu fjärde delen i den kinesiska klassikerserien "Drömmar om röda gemak" av Cao Xueqin kommit på svenska. Den heter följdriktigt "Järnåldern". Berättelsen om ungdomarna i den aristokratiska familjen Jia fortsätter, men i takt med att de växer upp blir deras tillvaro mindre idyllisk. Föräldrarna ställer krav på studier, planerar bröllop och låter inte sonen Baoyu umgås lika sorglöst med sina systrar och kvinnliga kusiner längre. Det är dock lika oförklarligt fascinerande läsning som i de tidigare delarna! Nu hoppas jag att det inte hinner gå så länge innan sista delen, "Stenåldern", kommer på svenska! Betyg: EEEE

Fler smarta noveller av Jonas Karlsson

Till min stora glädje har min Stockholmsbokcirkel vaknat till liv igen, nu med några nya medlemmar! Igår träffades vi på F12 Salongen (Perfekt miljö för litterära diskussioner!) och pratade om Jonas Karlssons andra novellsamling som heter "Den perfekte vännen". Jag var inte jätteförtjust i hans första novellsamling "Det andra målet", som jag tyckte var för "smart" och grabbig. Både smartheten och grabbigheten finns kvar, men är nedtonade eller stör mig i alla fall inte lika mycket nu. Jag gillar att Karlsson tar (tvångs)tankar som alla får någon gång och drar dem till sin spets, t.ex. i titelnovellen och i "Marcus". I den (lite för) långa novellen "Rummet" kliver han in i en "besvärlig" människas huvud och skildrar livet på Myndigheten med dennes ögon. Det är välskrivet, underhållande och lättläst och gav underlag för intressanta diskussioner. Mitt betyg: EEE (Snittet i bokcirkeln blev 3,67)

Mina första e-böcker

I min iphone har jag appen Classics, som består av ett antal klassiker på engelska, bl.a. "Pride and Prejudice", "The Jungle Book" och "The Hound of the Baskervilles". När jag inte har haft någon pappersbok med mig har jag läst "Alice in Wonderland" och "Through the Looking-Glass" av Lewis Carroll. Trots telefonens lilla skärm tycker jag att det har fungerat förvånansvärt bra att läsa på den. Det är också kul att de klassiska illustrationerna finns med. "Alice i underlandet" har jag nog läst någon gång tidigare på svenska, men fortsättningen hade jag inte läst förut. Det är kul att ha läst dem eftersom de är så välbekanta och de bygger mycket på ordlekar, vilket jag tycker är kul, men i övrigt är det inte böcker som gjorde särskilt stort intryck på mig. Betyg: EEE

P.S. E-böcker i mobilen är förstås lösningen på problemet med böcker som tar slut innan resan gör det eller de där hemska dagarna när man glömt lägga ned en bok i handväskan!

Femtielva nyanser av blått (och vitt, grått, svart...)

Min Uppsalabokcirkel har fått ett namn - eller hur man nu ska se det... Vi heter "Det namnlösa sällskapet"! Och häromdagen träffades vi och diskuterade "Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid" av Karin Johannisson. Depression och utbrändhet är ingen ny företeelse, vilket man kanske kan tro eftersom det är diagnoser som fått så stor uppmärksamhet de senaste decennierna. Johannisson har gått bakåt i historien och kartlagt melankolins olika former och uttryck genom århundrandena, men visst fokus på det förra sekelskiftet. Jag tyckte mycket om Johannissons "Den mörka kontinenten" och jag var också den i bokcirkeln som tyckte bäst om denna bok. (Medelbetyget blev 3.) Jag tyckte att den var lite krävande och akademisk i sin stil, men så välskriven och intressant att det klart övervägde. Mitt betyg: EEEE

Bokbloggarmiddag den 2 juni 2010

Det har varit lite hektiskt de senaste dagarna så jag har inte hunnit berätta att jag var på bokbloggarmiddag i Stockholm den 2 juni. Det var mycket trevligt och inspirerande att prata med andra bokbloggare. Det var tjejerna på bokhora.se som ordnade och på deras blogg finns lite bilder m.m. Jag har också lagt in länkar till alla som var med i min länklista.

En ovanlig mamma

Kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans mamma var inte som de andra mammorna i 1950-talets Hökarängen. Charlotte Hirdman hade en franskschweizisk mamma och en tysk pappa, var född i Estland, växte upp i England och Rumänien, upplevde det glada 20-talet i Berlin, gifte sig med en tyskbaltisk kommunistisk greve, skilde sig sedan från honom och flyttade till Moskva med en annan tysk kommunist. Allt detta, och mer därtill, hände innan hon träffade svenske Einar Hirdman, flyttade till Sverige och blev trebarnsmor. Yvonne Hirdman har med hjälp av dagboksanteckningar, brev, internet och hjälpsamma människor försökt rekonstruera sin mors spännande liv och det har resulterat i den mycket intressanta boken "Den röda grevinnan. En europeisk historia". Förutom en personlig och välskriven berättelse om ett spännande levnadsöde får man en snabböversikt över europeisk 1900-talshistoria. Betyg: EEEE+

Lolita - en 1900-talsklassiker

Som en förberedelse inför Sara Stridsbergs "Darling river" har jag läst klassikern "Lolita" av Vladimir Nabokov. Historien är bekant för många: europén Humbert Humbert kommer till USA och gifter sig med en kvinna bara för att få tillgång till hennes 12-åriga dotter Dolores, även kallad Lolita. Det som slog mig när jag började läsa var 1. det fantastiska språket (Jag läste på engelska, vilket krävde tillgång till lexikon då och då.), vilket är särskilt imponerande eftersom Nabokov var ryss och engelska inte var hans modersmål 2. humorn (särskilt i bokens första halva) och 3. att den verkligen bara handlar om en sak: Humberts intresse för de unga flickor som han kallar nymfetter och då särskilt Lolita. Det är fascinerande att läsa om något så avskyvärt på ett så vackert språk! Humbert är bokens berättare vilket gör läsaren till något av hans medbrottsling. Jag tyckte bäst om bokens första halva. I den andra delen blir berättelsen otäckare, mer förvirrad och dessutom lite långtråkig. Betyg: EEEE

Louis Drax: en speciell pojke

I min bokcirkel har vi läst "Louis Drax nionde liv" av Liz Jensen och vi var ganska ense om att författaren har förfuskat en bra och spännande grundidé. Boken har två berättarröster: den brådmogna och intelligenta nioåringen Louis och hans läkare, som blir fascinerad av pojkens mamma. Den är en sorts spänningsroman som handlar om den speciella pojken och vad som ligger bakom den tragedi som drabbat honom. Det är lättläst och inte svåruthärdligt på något sätt, men det känns inte heller särskilt angeläget, originellt eller insiktsfullt. Betyg:EE+ (I bokcirkeln gav jag betyget 3 och snittet blev 2,5.)

Afghanistan i verkligheten

I sin debutbok "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" skriver Diana Janse om sina knappa två år som svensk diplomat i Afghanistan. Hon beskriver livet i Kabul och de resor hon gör i landet, men gör även många personliga reflektioner över livet som diplomat och de ytterligheter hon kastas mellan. Jag gillar Janses språk och tonläge och innehållet är jätteintressant! Betyg: EEEE

P.S. Läs också "The wasted vigil" ("Den förspillda vakan") av Nadeem Aslam för en fin skönlitterär skildring av Afghanistan.

Spänning och romantik i 50-talets Provence

När jag pluggade kvinnolitteratur på universitetet på 90-talet fick vi läsa Mary Stewarts "De nio karosserna" ("Nine coaches waiting") som ett typiskt exempel på gotisk roman. Nu har jag läst Stewarts "Madam, will you talk" ("Sanningen, Madame") skriven 1955. Den handlar om engelska Charity Selborne som kommer till Provence på semester och dras in i en mystisk och spännande historia. Miljöskildringarna är underbara och man ser Avignon, Nîmes, Marseille och kustvägen längs franska rivieran framför sig. Historien är inte särskilt märkvärdig, men den är tryfferad med så mycket humor, ironi, spänning, romantik och underbara skildringar av kläder, bilar, mat och drinkar att man bara smälter. Charity är en intelligent och handlingskraftig kvinna som kör sin bil som den värsta racerförare, men som också vet att man inte bara ser piggare ut utan faktiskt också blir piggare i en snygg sommarklänning och med lite smink! Mina associationer när jag läste den här boken gick till Astrid Lindgrens Katy-böcker, "Bonjour tristesse", "Snobbar som jobbar"-serien och filmen "Ta fast tjuven" med Grace Kelly. Sämre underhållning kan man ha en sjukdag! Betyg: EEEE

Anglokinesisk actionthriller att sträckläsa

Utan några särskilda förväntningar öppnade jag "Kinaschack" ("Bad Traffic") av Simon Lewis och drogs direkt in i en mycket effektivt berättad thriller som utspelar sig bland kineser i England. Kommissarie Jian har fått ett nödsamtal från sin dotter och landar på Heathrow utan att kunna ett ord engelska. Han tar sig till Nordengland och börjar sitt sökande efter dottern. Samtidigt kommer den fattiga bonden Ding Ming till trakten insmugglad i en container och ska börja sitt nya liv som illegal gästarbetare. Historien berättas ur olika personers perspektiv och med delvis bruten kronologi, men tempot är konstant högt. Jag, som egentligen gillar stillsamma pusseldeckare mer än hårdkokta actionthrillers, kan bara kapitulera! Betyg: EEEE

Gordianus möter Caesar och Kleopatra

Jag har hoppat över några delar i Steven Saylors "Sub Rosa"-serie som utspelar sig i Romarriket under det första århundradet före vår tideräkning. "The Judgement of Caesar" är den elfte delen och den utspelar sig i Alexandria i Egypten. Av en slump råkar huvudpersonen Gordianus vara där samtidigt som Julius Caesar kommer dit och träffar drottning Kleopatra. "The Judgement of Caesar" innehåller nästan ingen deckarintrig alls, men det gör inget för den verkliga historien är tillräckligt spännande! Det är som vanligt välskrivet och välresearchat, men kanske lite för ordrikt. Betyg: EEE+

P.S. Läs också faktaboken "Kleopatra - liv och legend" av Allan Klynne.

Matematikmysterium

I "Syndafall i Wilmslow" berättar David Lagercrantz i romanform om en verklig person: matematikgeniet Alan Turing, som var en av dem som arbetade med att knäcka nazisternas koder under andra världskriget. Turing var homosexuell och blev också dömd för detta, eftersom det var ett brott vid den tiden. Berättelsen börjar 1954, då Turing hittades död i sitt hus, och den unge kriminalassistenten Leonard Corell börjar utreda fallet. Det är en spännande historia som Lagercrantz berättar och jag tycker om att han låter personerna (både de verkliga och de fiktiva) vara mångfasetterade och mycket mänskliga. Lagercrantz lägger mycket kraft på att förklara de logiska och matematiska problemen och det är intressant, men ibland tycker jag att tempot i berättelsen blir lite för lågt. Betyg: EEE+

En svensk klassiker?

I min Uppsalabokcirkel skulle vi läsa en klassiker och den enda vi efter mycket diskussion kunde enas om var "Barabbas" av Pär Lagerkvist. Detta trots att den bröt mot två av våra regler: den finns inte att köpa i pocket och en person (jag) hade redan läst den. Jag läste den i skolan, men hade absolut inga minnen av den, så den kan inte ha gjort så stort intryck då. När jag nu läste den igen tyckte jag först att den var ointressant och ganska tråkig. Ju mer jag tänkte på den och diskuterade den, desto intressantare blev den dock! Den handlar om rövaren Barabbas, som blev frigiven i stället för Jesus. När boken skrevs 1951 var den antagligen rätt kontroversiell, men för mig känns det inte särskilt anmärkningsvärt att berätta en känd historia ur ett oväntat perspektiv, att skildra hur Jesus var en predikant bland många andra och att det kanske mest var en slump att just hans lära levde vidare. I bokcirkeln diskuterade vi Lagerkvists avskalade språk, vad Barabbas symboliserar, vad det egentligen står i bibeln om personer som Barabbas och Maria Magdalena, den trista kvinnosynen i boken, Monty Pythons "Life of Brian", vad som utmärker en klassiker m.m. Medelbetyget blev 3,0. Mitt betyg: EE (trots att den blev intressantare i efterhand och kanske egentligen borde förtjäna ett högre betyg)