Bästa Dickens hittills

Efter att ha sett den utmärkta BBC-filmatiseringen från 2005 och läst många referenser till "Bleak House" av Charles Dickens i bl.a. "The Suspicions of Mr Whicher" och "Drood", ville jag läsa boken. Den är på 740 sidor och det har tagit sin lilla tid, men det har det varit värt! Jag tycker bäst om "Bleak House" av de Dickensböcker jag läst hittills. Som i sina andra böcker berättar Dickens en myllrande historia med massor av personer, mycket humor, lite romantik, lite tragedi och en hel del samhällskritik. I "Bleak House" är det det viktorianska domstolssystemet som får mest kritik, men även fattigvården får en släng av sleven. Jag tror att jag gillar den här boken bäst på grund av att kvinnorna är mer framträdande och mer intressanta än i andra av Dickens böcker. En stor del av boken berättas till och med av en kvinna: den föräldralösa, kloka och sympatiska Esther Summerson. I 20-årsåldern får hon komma till sin förmyndare, Mr Jarndyce, som också tar emot två andra föräldralösa ungdomar: kusinerna Ada och Richard. De är inblandade i en knepig arvstvist som redan pågått i flera generationer och inte verkar ha någon utsikt att bli löst. Andra viktiga personer är adelsmannen Sir Leicester Dedlock, hans vackra hustru Lady Dedlock, den okänslige advokaten Mr Tulkinghorn och den fattiga pojken Jo. Betyg: EEEE+

Sorgliga sonetter

Magnus William-Olsson har använt sig av den gamla, men nuförtiden ovanliga, versformen sonett i en samling som handlar om hans mor: "Ingersonetterna". Dikterna handlar om hur han såg sin mor när han var liten och hur det är nu, när hon har försvunnit in i Alzheimers sjukdom. Det är mycket vackert och sorgligt och det känns som om det är dikter som man kan läsa många gånger och varje gång hitta något nytt. Betyg: EEEE+

Min favorit efter första genomläsningen är nr 22:

Hata. Kämpa. Rasa. Resignera.

Du gick i glömskan in med munnen full

av jord. Oberoendet. För dess skull

slogs du, njöt av kampen. Nu mera

liknöjd. Andra drottningar regera

Och vid ditt rikes gräns tar andra tull

Vardagsplundrarna får säcken full

och ger tillbaka leda. Ditt förr integra

liv är allas lek. Och om du vägra

flinar de. Men är det inte lycka

Inger? Fula ord. I blicken ser jag

gula stråk. En himmel reflektera

underkastelsen. Hur livet smycka

sig med nederlagets sura lera

Viktoriansk true crime

"The Suspicions of Mr Whicher" av Kate Summerscale är en faktabok om ett av 1800-talets mest omtalade mordfall i Storbritannien: the Road Hill murder. I juni 1860 försvinner treåriga Saville Kent från sin barnkammare och hittas lite senare med halsen avskuren. Den lokala polisen fumlar och när Mr Whicher från Scotland Yard kopplas in är det svårt att säkra några bevis. De flesta i det stora huset blir misstänkta: guvernanten, fadern, modern, faderns tonåriga barn från det första äktenskapet, osv. Fallet inspirerade dåtidens författare och Summerscale gör många hänvisningar till bl.a. "The Moonstone" och "The Woman in White" av Wilkie Collins och "Bleak House" av Charles Dickens. Gillar man, som jag, både engelskt 1800-tal och klassiska deckare är det här en bok som måste läsas! (Den finns tyvärr inte på svenska.) Betyg: EEEE

3 x Sjöstedt

Jag har fått läsa Jonas Sjöstedts tre deckare, ”Sammanflöden”, ”Sahara” och ”Spanska brev”, redan på manusstadiet. Jag vill därför inte ge något betyg på dem, men det hindrar inte att jag kan berätta lite om dem! De har samma huvudperson: Daniel Löf, som arbetar som assistent till en EU-parlamentariker. Sjöstedt, som själv har suttit i EU-parlamentet för Vänsterpartiet, tar i varje bok njutningsfullt livet av minst en konservativ parlamentariker på de mest ohyggliga sätt. Kanske ett sätt att hantera politikens frustrationer? I de tre böckerna förflyttas läsaren mellan Bryssel, Norrland, Västsahara, Spanien, Brooklyn m.fl. platser. Sjöstedt skriver bra, särskilt dialogerna, och han är skicklig på att få till spänningen.

Honung och rasmotsättningar

I min Uppsalabokcirkel ”Det namnlösa sällskapet” har vi läst ”Honungsbiets hemliga liv” av Sue Monk Kidd. Tyvärr missade jag träffen, så jag vet inte vad de andra tyckte om boken. Själv blev jag inte så förtjust. Den utspelar sig på 1960-talet i den amerikanska södern. Moderlösa, 14-åriga Lily står inte ut med sin elaka far och rymmer hemifrån tillsammans med den svarta hemhjälpen Rosaleen. De tar sig till en liten stad, där Lily tror att hennes mamma varit, för att leta efter spår. Den fond av rasmotsättningar och medborgarrättsrörelse som boken utspelar sig mot är intressant, men i övrigt tilltalar boken mig inte. Den är skriven på ett enkelt, konstlöst sätt där allt berättas och inget lämnas mellan raderna. Historien är dessutom sentimental och inte särskilt originell - det är aldrig någon tvekan om hur den ska sluta. Att använda bisamhällen som metafor för människors samvaro känns inte heller som en särskilt ny och fräsch idé. Betyg: EE

P.S. Läs mycket, mycket hellre "To kill a mockingbird" ("Dödssynden") av Harper Lee!

Kärlek per korrespondens

I romanen med den omöjliga titeln ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" berättar Anneli Jordahl om en kärlekshistoria med förhinder. Den börjar på det radikala 1880-talet då läraren och författaren Ellen Key träffar kritikern Urban von Feilitzen och blir förälskad. Känslorna är besvarade, men han är gift, har fyra barn och ett gods i Östergötland att sköta. Deras kärlekshistoria får således till största delen utspela sig i brevform. Vi läste den här boken i min Stockholmsbokcirkel och det var lite olika vem vi blev mest irriterade på: den trånande Ellen (långt ifrån den vanliga bilden av henne som strikt matrona och samhällsmoder) eller den veliga Urban. (Jag hörde till den senare falangen.) Vi var dock ense om att det var intressant att läsa om den här tiden och om de kretsar Ellen Key rörde sig i. Hon dansar med Strindberg, hälsar på Victoria Benediktsson osv. Jag blev dock inte riktigt berörd av boken och tror att det beror på att den inte är tillräckligt bra skriven. Betyg: EEE
P.S. Läs hellre (eller också) "Kvinnor på gränsen till genombrott" av Ulrika Knutson och" K.J." av Carina Burman.

En lång jakt på motorcykel

På insidesfliken till "Jägarens hjärta" skriver Deon Meyer: "Några av mina böcker har börjat med en huvudperson eller med en tanke som till exempel 'vad skulle hända om en kille måste köra motorcykel från Kapstaden till Lusaka medan alla försöker hejda honom', vilket blev utgångspunkten för Jägarens hjärta." Det blev inte bara utgångspunkten - det blev hela boken, åtminstone så långt jag orkade läsa, ca 250 sidor. Där någonstans tog författaren död på min favoritperson i boken och jag tappade ohjälpligt intresset. Synd, för jag gillade ju "Död i gryningen". Skillnaden är att i den fanns det en deckargåta; i den här är det bara action och politisk thriller. Huvudpersonen i "Jägarens hjärta" är Tobela "Tiny" Mpayipheli, som hade en mindre roll i den förra boken. Han har lagt sitt våldsamma förflutna bakom sig och försöker bygga upp ett vanligt, enkelt liv, men, som alltid i sådana här böcker, är det inte så lätt. Betyg: EE

Inte så läskig spökhistoria

Nu vet jag vart jag måste åka nästa gång jag kommer till London: Highgatekyrkogården! På och kring den utspelar sig "Her Fearful Symmetry" ("Själens osaliga längtan") av Audrey Niffenegger. De amerikanska tvillingarna Julia och Valentina ärver en lägenhet intill kyrkogården efter en moster, som de aldrig träffat. De flyttar in och börjar lära känna omgivningarna och husets övriga invånare, bl.a. den man som var mosterns älskare. I lägenheten finns också mostern kvar, som ett mer och mer påtagligt spöke! Jag är inte alltid så förtjust i övernaturligheter i böcker, men jag tycker det är motiverat när det förekommer som ett uttryck för längtan att få kontakt med en älskad avliden (som i "Vi faller" och " Nattfåk"). Så är det även i "Her Fearful Symmetry" och det här spöket har dessutom humor, så skräckeffekten är inte så stor. Jag sträckläste denna spännande och romantiska saga, som handlar om döden, olika slags kärlek och identitetsskapande. Person- och miljöskildringarna är dessutom härliga. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "The Mesmerist"! Inga spöken, men lika härlig Londonskildring.

Uppgraderad chicklitt

Jag började läsa "The Emperor's Children" av Claire Messud utan att veta mer om den än att den utspelar sig på Manhattan, men med höga förväntningar efter att ha läst gott om den. De förväntningarna uppfylldes tyvärr inte. Romanen utspelar sig i början av 00-talet och har tre trettioåriga vänner i centrum: den vackra och självupptagna men också lite vilsna Marina, den intelligenta och duktiga Danielle och den homosexuelle libertinen Julius. I kretsen runt dem finns bland andra Marinas berömda journalistpappa, en karriärlysten, australiensisk medieman och Marinas unga kusin från landet. För mig kändes det här lite som uppgraderad chicklitt (som är en genre som jag inte gillar), fast med bättre språk och mindre humor. Efter ca 150-200 sidor tänkte jag lägga ifrån mig boken, men sen väcktes återigen ett svagt intresse för hur det skulle gå för personerna, så jag läste ut bokens 430 sidor. Nu i efterhand känns det onödigt och jag ångrar faktiskt att jag lagt en veckas lästid på den här. Betyg: EE

P.S. Såg att regissören som gjorde filmen "The Squid and the Whale" ska filma denna bok. Förhoppningsvis kan filmen bli bättre än boken!

Maria Langs första

Jag hoppar lite fram och tillbaka i Maria Langs tidiga produktion, och nu har jag läst hennes allra första deckare: "Mördaren ljuger inte ensam" från 1949. I den har litteraturstudenten Puck Ekstedt nyss träffat Einar Bure och blivit förälskad, så när hon blir bjuden till ett sommarställe i Bergslagen där Einar också kommer att vara tackar hon förstås ja. Huset ligger på en ö i en sjö och där samlas och isoleras, i sann pusseldeckaranda, ett blandat sällskap. Och sen börjar morden ske... Einars barndomsvän kriminalpolisen Christer Wijk introduceras också, eftersom det är han som får komma och nysta upp det hela. Lang kunde konsten att skriva myspusseldeckare redan från början! Betyg: EEEE
P.S. För att inte bli övermätt måste jag nu göra ett litet uppehåll från mitt myckna Lang-läsande!

Igenkänning för 40+

I en intervju i SvD med sångerskan Tracey Thorn från Everything But The Girl nämnde hon romanen "One day" av David Nicholls, vilket gjorde mig nyfiken. Först lyssnade jag på låten Oh, the divorces från hennes nya album och sedan läste jag boken. Den handlar om Emma och Dexter som träffas den 15 juli 1988, samma dag som de tagit examen från universitetet i Edinburgh. Emma är medelklass, smart, rolig och samhällsengagerad, men osäker på sig själv. Dexter är en snygg och charmig, men måttligt begåvad slarver ur överklassen. Det som börjar som ett engångsligg går över i en bestående vänskap. Boken gör nedslag i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år under tjugo års tid.

Det jag gillar med den här boken är:

1. Igenkänningsfaktorn. Huvudpersonerna är cirka fem år äldre än jag, men jag kan ändå känna igen mig i många tidstypiska fenomen och givetvis i det allmänna i hur en människas liv utvecklas mellan 20 och 40 års ålder.
2. Upplägget. Att låta boken utspela sig en viss dag varje år funkar mycket bra.
3. Det typiskt engelska 20+- och 30+-livet som jag känner igen från böcker som "Bridget Jones's dagbok" och teveserier som "Livet kan börja" ("This life").

Det jag inte gillar med boken är

1. Slutet. Som jag förstås inte ska avslöja här men som gjorde mig besviken.
2. Det osannolika i att en tjej som Emma står ut med (och älskar) en ansvarslös och ointelligent man som Dexter under så lång tid.
3. Ladlitt-tendensen, som blir tydligare mot slutet. Jag identifierar mig förstås med Emma (Vi har ju t.o.m. samma förnamn!) men boken handlar egentligen om Dexter, som jag tycker är en rejält irriterande person.

Sammantaget är det inte en dålig bok, utan på det stora hela schysst underhållning för 40+-are(och även 40-). Betyg: EEE+

Mord på Hum B

I Uppsala pratade man förr (när jag var student på det avlägsna 90-talet!) om Hum C, men i Stockholm fanns för ännu längre sedan Hum B, dvs. Humanistiska Biblioteket, i de lokaler vid Stureplan där Spy Bar ligger nu. Där utspelar sig stora delar av Maria Langs "En skugga blott" från 1952. Den börjar med att Puck Bure kommer hem till sin lägenhet och hittar ett lik i badkaret. Hennes man, Einar Bure, är försvunnen, men tack och lov finns vännen och kriminalpolisen Christer Wijk till hands. Flera jag pratat har nämnt den här som en av Langs bästa och det kanske den är, men den är också lite allvarligare och dystrare än vissa andra böcker i serien. Bara en sådan sak som att den utspelar sig i november! Betyg: EEEE

Brasiliansk skönhet

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst och diskuterat "Stjärnans ögonblick" av brasilianska Clarice Lispector. Jag har varit nyfiken på Lispector ett tag, men hade inte läst något av henne förut. "Stjärnans ögonblick" (skriven 1977) är en metaroman: den handlar om en författare som skriver en berättelse om en ung, fattig flicka i Rio de Janeiro. Själva handlingen är inte så intressant och berättaren erkänner själv att den är banal och sentimental. Nej, det intressanta med den här boken är det vackra språket och de tankar som konstruktionen väcker. Lispector åskådliggör osedvanligt tydligt författarens oinskränkta makt över sina skapade personer. Eftersom jag nyligen läst "The End of Mr Y" fick det mig att tänka på sådant som vad som är verkligt och på att ord och bokstäver bara är symboler. Jag gillar Lispectors sätt att experimentera med formen utan att tappa skönheten. Betyg: EEEE+ (Snittet i bokcirkeln blev 4,0.)

Träffande nutidsskildring i serieform

Jag läser inte så mycket serier och Lena Ackebo har jag nog inte läst sedan albumet "Hallå där" kom 1999. Nu har jag dock läst hennes senaste album "Fucking Sofo". Den består av flera längre berättelser och utspelar sig i kvarteren runt Nytorget på Söder i Stockholm. (Sofo = South of Folkungagatan") Ackebo skildrar på ett roligt och elakt sätt kvarterets alla typer: trendängsliga reklam- och kulturarbetare, självupptagna småbarnsföräldrar, odrägliga barn, den sista äkta söderkisen, dataspelsnördarna, de blonda bimbosarna m.m. I princip hela boken utspelar sig vid bord på olika uteserveringar och består av personernas samtal. Ett tag i mitten blir det lite segt, men sen avslutas boken med två extra roliga avsnitt, så då tar det sig igen. Sammantaget är det klart underhållande för stunden med hög igenkänningsfaktor. Betyg: EEE+

Nytt deckarland: Sydafrika

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa omtalade deckarförfattaren Deon Meyer från Sydafrika! Jag började med "Död i gryningen"("Dead at daybreak"). Huvudpersonen Zatopek van Heerden är en ex-snut som hamnat på dekis. En dag får, han bakis och blåslagen, ett utredningsuppdrag av en kvinnlig advokat: ett testamente saknas efter ett ouppklarat mord nio månader tidigare och han har en vecka på sig att hitta det. Van Heerden tar sig samman och börjar leta spår, som tar honom femton år tillbaka i tiden, då apartheid fortfarande rådde. Parallellt med utredningen får man veta mer om van Heerdens förflutna och varför han blivit som han blivit. Jag gillade den här deckaren, som jag tycker påminner om Michael Connellys Harry Bosch-deckare. Kul också med ett nytt deckarland som träder fram genom bra miljöskildringar. Jag ska helt klart läsa mer av Meyer, men helst på engelska, för jag stör mig lite på översättningen (som kanske inte är direkt dålig, men lite för trogen originalet för min smak). Betyg: EEEE

Mer mysläsning

Jag har fortsatt sommarens deckarmysläsning med "Tragedi på en lantkyrkogård" (1954) och "Mörkögda augustinatt" (1956) av Maria Lang. De är båda klassiska pusseldeckare med Puck Bure som berättare. En sak som jag gillar med Lang är att hon placerar sina berättelser så tydligt i tid och rum. "Tragedi på en lantkyrkogård" utspelar sig i jultid på en prästgård i en liten västmanländsk by och allt som hör en klassisk svensk jul till finns förstås med: granen, julklappsrimmen, dopp i grytan, julottan osv. "Mörkögda augustinatt" utspelar sig, lämpligt nog, i början av augusti och där förekommer förstås en kräftskiva, svamp och nattliga bad i en varm, mörk insjö. Själva deckargåtorna är av mindre intresse! Betyg: EEEE

Tillbaka till Glasgow

Skotska Denise Mina är en av mina favoritförfattare, men det har dröjt ända till nu innan jag läst hennes senaste: "Still Midnight" ("I midnattens stillhet"). Efter Garnethill- och Paddy Meehan-trilogierna introducerar Mina en ny huvudperson: polisen Alex Morrow. I början känns det lite klyschigt med en tvär polis, som gör sig till ovän med sina kollegor och absolut inte kan samarbeta med sin partner, men sen gör Mina det som hon är bäst på: ger fler och fler pusselbitar så att ens syn på en person eller ett skeende förändras. Brottet som ska utredas i "Still Midnight" är en kidnappning och man får följa det som händer både ur polisernas, förövarnas och offrets synvinkel. Slutet känns lite väl osannolikt, i övrigt är jag förtjust! Betyg: EEEE

Intelligent underhållning

Efter att ha läst en recension i Uppsala Nya Tidning blev jag nyfiken på "The End of Mr Y" av Scarlett Thomas. Den har kommit på svenska ("Slutet på Mr Y"), men eftersom översättningen inte verkar vara så bra har jag läst den på engelska. (Den brittiska utgåvan med häftigt sotade kanter!) Boken handlar om Ariel Manto, som är en överbegåvad, men lite trasig, doktorand i litteraturhistoria med tankeexperiment som specialitet. Hon är särskilt intresserad av den bortglömde 1800-talsförfattaren Thomas Lumas och hans sista bok "The End of Mr Y", som ingen nu levande människa har läst eftersom den inte går att få tag på. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att alla som har läst den har dött strax efter, inklusive författaren själv. Ariel tror därför knappt sina ögon när hon hittar boken i en osorterad låda på ett dammigt antikvariat. När hon väl läst boken förstår hon vad förbannelseryktena beror på: i boken ges instruktioner hur man kan komma in i "Troposfären", en annan dimension som består av alla människors medvetande. Därefter drar äventyren igång, både i Troposfären och i "verkligheten". Jag är inte så intresserad av fantasy och parallella världar (som i t.ex. "The Magicians"), men den här gången blev jag verkligen förtjust, därför att det handlar om en värld som är uppbyggd av språk, tankar och metaforer. Det handlar mycket om filosofi, fysik, utvecklingslära och religion, vilket får en att känna sig som om man lär sig något, samtidigt som man blir skamlöst underhållen av historien som också innehåller spänning, humor, sex och romantik. Betyg: EEEE+
P.S. Andra tips på intelligenta underhållningsromaner är "Syndafall i Wilmslow" av David Lagercrantz och "The Historian" av Elisabeth Kostova. Tydligen har Scarlett Thomas, i likhet med Lagercrantz, använt sig av den verkliga personen Alan Turing i en annan roman, se denna artikel!

Trilogi om adoption

Finlandssvenska Marianne Peltomaa har skrivit en mycket läsvärd romantrilogi om en adoptivfamilj:

I "Resan" skildras hur 38-åriga Anna kommer fram till att hon vill adoptera ett barn, hur adoptionsprocessen går till och hennes resa till Colombia för att hämta femåriga dottern Nora. Det är bra skildrat och intressant, men det jag gillar allra mest med den här boken är att Peltomaa också berättar om Noras liv före adoptionen och hur hon upplever det som händer. Betyg: EEEE

I andra delen, "En riktig familj", har Nora hunnit bli nio år och hon vill ha en lillasyster. Men det blir en lillebror! Anna och Nora reser tillbaka till Colombia för att hämta fyraåriga Pablo, som visar sig ha en helt annan personlighet än storasyster Nora. Det blir inte lätt för Anna, men nu har hon i alla fall fyra års mammaerfarenhet att luta sig mot. Betyg: EEEE

I tredje delen, "Färgen under huden", är Nora 14 år och Pablo nio. Ytterligare en huvudperson introduceras: Noras bästis Maria, som är adopterad från Indien. Maria har mycket funderingar om vem hon egentligen är, hon mår dåligt men kan inte prata med sina föräldrar om det. Peltomaa skildrar på ett mycket trovärdigt och gripande sätt hur jobbigt det kan vara i tonåren och ännu mer så om man är adopterad. Betyg: EEEE+

Över huvud taget gillade jag den här trilogin därför att det känns som om Peltomaa skildrar verkliga människor med både goda och dåliga sidor och med olika personligheter och förutsättningar. Det blir mycket nyanserat och inte svart-vitt, som det lätt blir när en författare har ett budskap.

Sommarmysdeckare

Efter att ha konstaterat en stor brist i min deckarbokhylla har jag från ett antikvariat inhandlat fem av Maria Langs tidiga deckare. Jag började med att läsa "Farligt att förtära" från 1950. Det är den andra boken i serien och huvudpersonen Puck är ännu inte gift med sin Einar Bure. De är dock förlovade och han ordnar så att hon får ett vikariat under några vårveckor på det läroverk i Stockholm där han också undervisar. Givetvis inträffar det ett spektakulärt mord på skolan och kommissarie Christer Wijk får rycka in för att lösa gåtan. "Farligt att förtära" är en klassisk pusseldeckare där läsaren lär känna en liten krets av människor där en måste vara en kallhamrad mördare. Inte så realistiskt, alltså, men oemotståndligt charmigt och underhållande, trots att en van deckarläsare rätt snart förstår vem som är mördaren! Betyg: EEEE
P.S. Jag har tidigare skrivit om "Kung Liljekonvalje av dungen".