Franskt pretto

Det är säkrast jag klargör från början att jag verkligen gillar Frankrike, den franska kulturen och de franska vänsterintellektuella. Däremot gillar jag inte "Den röda soffan" av Michèle Lesbre. Jag tycker att boken är pretentiös, sentimental och tillgjord. Bokens berättare är den medelålders, vänsterintellektuella parisiskan Anne som åker transibiriska järnvägen för att leta rätt på en gammal älskare. På vägen läser hon "Brott och straff", filosoferar lite över den enformiga utsikten och tänker på andra resor hon gjort. Hon tänker också på sin granne Clémence, den gamla damen som sitter på sin röda sammetssoffa och som börjar glömma sin ungdomskärlek Paul. Det är ungefär som i en av alla dessa franska filmer där alla beter sig helt obegripligt och man aldrig förstår sig på folks relationer. Det mest försonande med den här boken var att den var kort och mycket snabbläst. Betyg: EE

Årets största läsupplevelse

Lite skeptisk var jag efter att ha läst i SvD att Nadeem Aslams "The Wasted Vigil" ("Den förspillda vakan") var skriven på ett "förrädiskt sagoglittrande språk". Upplägget, ett antal personer med helt olika bakgrund som samlas i ett hus på afghanska landsbygden, lät också konstruerat och tillgjort. Men jag hade fel, för "The Wasted Vigil" är en av de bästa böcker jag läst! Den är skriven på ett fantastiskt vackert och uppfinningsrikt språk, fullt av nyskapande och tankeväckande bilder och metaforer. På detta berusande språk berättar Aslam osentimentalt sina huvudpersoners historier: engelsmannen Marcus som har konverterat till islam och som bor i Afghanistan sedan många år, amerikanska David som en gång älskade Marcus dotter Zameen, ryska Lara som letar efter sin försvunna bror, den unga, toleranta byskolelärarinnan Dunia som söker skydd undan anklagelser om osedlighet och den lika unga fundamentalisten Casa, som vuxit upp på barnhem. Genom tillbakablickar skildras Afghanistans blodiga historia med utblickar till bl.a. USA, Vietnamkriget och Tjetjenien. Det handlar förstås mycket om människors grymhet, men också om skönhet, godhet, tolerans och kärlek. Betyg: EEEEE

P.S. Läs också "En halv gul sol" och "Att tro på Mister Pip".

Inte för mig

Jag blir avundsjuk på dem som förstår och älskar fagerholmska - finlandssvenska Monika Fagerholms alldeles egna språk. Jag försökte läsa "Diva" för tio år sedan och jag har försökt nu igen med "Den amerikanska flickan". Jag vill så gärna tycka om, men efter mer än 100 sidor är jag fortfarande tämligen likgiltig, så jag konstaterar sorgset att Fagerholm inte är något för mig. Jag sätter inget betyg, för det här har inget med bra eller dåligt att göra!

Adelia och kung Artur

Jag blir glad när mina favoritförfattare håller stilen! Ariana Franklins tredje bok om den medeltida rättsläkaren Adelia Aguilar, "Relics of the Dead", är lika bra som de tidigare. Munkarna vid Glastonbury Abbey i Somerset gräver år 1176 upp en kista med ett stort och ett mindre skelett. Kung Henrik II tillkallar Adelia för att hon ska fastställa om det är kung Artur och hans maka Guenevere som man har hittat. Adelia har dock en del andra problem som hon också måste lösa. I likhet med de tidigare delarna är "Relics of the Dead" rolig, smart, välskriven och spännande. Betyg: EEEE+

P.S. De två första delarna finns på svenska: "Dödens mästarinna" och "Dödens labyrint".

Översättaren som tragglade med tomtar

Jag har aldrig kommit längre än 150 sidor i första delen i "Sagan om ringen", men det hindrade mig inte från att med stort nöje läsa "Översättarens anmärkningar" av Erik Andersson. Han fick i början av 2000-talet uppdraget att nyöversätta hela Tolkiens trilogi och sedan gav han ut sin dagbok från den tiden. Han "tragglar med tomtarna", våndas över person- och ortnamn, tampas med ett otal oroliga och engagerade Tolkienfantaster, rådfrågar språkvetare och blir tvungen att hyra in Anna från Manpower när han får ryggskott. Om man har humor och är intresserad av språk och översättning kan man uppskatta den här snabblästa boken (130 sidor). Betyg: EEEE

Underbara kvinnor i Bloomsbury

Bloomsbury, London, 1838. Cordelia Preston är en 45-årig skådespelerska som inte längre får några roller. Då slår hon sig ihop med sin väninna och öppnar rådgivningsbyrå för unga par och hakar dessutom på den nya trenden med magnetism/hypnos, som hon visar sig ha en talang för. Det går strålande ett tag, tills Cordelias förflutna kommer ifatt henne. Som Cordelia säger: "The world is divided not just between rich and poor but between those who are respectable and those who are not - it is the greatest dividing line in the world." I "The Mesmerist or The Misses Preston, of Bloomsbury" ("Under stjärnor av glas") följer Barbara Ewing i Charles Dickens och Wilkie Collins fotspår och berättar en oavbrutet fängslande historia med mycket humor, dramatik och spänning. Det är storartad underhållning! Betyg EEEE+

Hemma hos Jane Austen

Här är jag framför Jane Austens hus i Chawton, Hampshire. I detta hus bodde hon från 1809 fram till sin död 1817 och här skrev hon "Mansfield Park", "Emma" och "Övertalning". Nu är det ett fint museum, som jag kan rekommendera alla Austenälskare att besöka. Man tar tåget från Waterloo station till Alton i Hampshire och sen en taxi sista biten (kostar £ 6-7), läs mer här. I den trevliga museibutiken köpte jag en komplett uppsättning av Austens verk. Jag har givetvis redan alla böckerna, men bara i en samlingsvolym, vilket är väldigt opraktiskt.

Efter besöket på museet går man lämpligen en promenad till den lilla bykyrkan där Jane Austens mor och syster är begravda och sedan tar man en kopp te på tesalongen och/eller en öl på puben, som ligger vägg i vägg. Sen har man sett allt som finns att se i Chawton!

Här är alla böcker jag köpte i London! Till vänster den kompletta uppsättningen av Jane Austens verk, inklusive de oavslutade romanfragmenten. Till höger de böcker jag köpte på Foyle's bokhandel på Charing Cross Road. (Jag köpte faktiskt ytterligare en bok, men den ska bli en julklapp och är därför hemlig.)

Min litterära Londonweekend innefattade även Jane Campions film "Bright Star" om poeten John Keats olyckliga kärlekshistoria med Fanny Brawne (se översta boken i högen), samt ett besök på Fitzroy Square där huvudpersonen i Ian McEwans "Lördag" bor och där Maisie Dobbs har sitt kontor. Dessutom visade det sig att Virginia Woolf hade bott där!

Klassisk pusseldeckare i snöstorm

En iskall februaridag spårar tåget mellan Oslo och Bergen ur och flera hundra passagerare blir isolerade på ett fjällhotell i flera dagar medan en förfärlig snöstorm rasar. En av passagerarna är den f.d. polisen Hanne Wilhelmsen. Redan första natten blir en person på hotellet mördad och Hanne dras motvilligt in i utredningen. Jag gillar det klassiska pusseldeckarupplägget i "1222 över havet" av Anne Holt. Jag gillar också den buttra, motsträviga Hanne Wilhelmsen, som i den här boken tvingas ut lite ur sitt skal. Tyvärr tycker jag inte att Holt lyckas hålla ihop sin intrig riktigt hela vägen ut. Men det duger utmärkt som underhållning en mulen novemberhelg! Betyg: EEE

Misär och elände i Vilda Västern

Jag tyckte om Joseph O'Connors förra bok "Havets stjärna", som handlade om ett emigrantskepp på väg från Irland till USA på 1840-talet. Därför var det mitt förslag att bokcirkeln skulle läsa den fristående uppföljaren "Guvernörens hustru", som utspelar sig i USA på 1860-talet. Tyvärr var den inte alls lika bra som den förra boken. Originaltiteln är "Redemption Falls" och det är en bättre titel, för det är den eländiga nybyggarstaden med detta namn som är den egentliga huvudpersonen i boken. I denna håla samlas en rad udda personer: den irländska f.d. frihetskämpen som blivit guvernör i obygden, hans förnäma spanskättade hustru, hennes olycklige kartografälskare, en frigiven slavkvinna, en traumatiserad f.d. barnsoldat, dennes prostituerade storasyster och ett gäng mer eller mindre ädla bovar och banditer. Allt är eländigt för alla. O'Connor använder en collageartad berättarteknik med inslag av brev, sånger, dikter och vetenskapliga uppsatser. Jag gillade det berättarsättet i "Havets stjärna", men det fungerar inte alls lika bra i den här boken. Trots att O'Connor berättar om spännande människoöden under en intressant period av USA:s historia blir det ingen riktigt bra läsupplevelse. Betyg: EE

P.S. På bokcirkelns möte gav jag en 3:a i betyg (och snittet blev 2,25) men jag märker att jag inte kan motivera ett så högt betyg, så därför har jag ändrat mig!

P.S. 2 Läs "Swede" av Pauline Wolff i stället.

Sex, religion och politik i egyptiskt hyreshus

Böcker som handlar om människor som bor i samma hyreshus verkar inte vara något för mig. Indiska "Vishnus död" och franska "Igelkottens elegans" är två exempel på sådana böcker som jag inte läst ut. Nu är det egyptiska "Yacoubians hus" av Alaa al-Aswany som jag läst 120 sidor i och sedan lagt ifrån mig. Yacoubians hus är ett gammalt hus i europeisk stil i centrala Kairo. Där bor rika människor i de stora paradvåningarna och fattiga människor i skjulen på taket. Till att börja med beskriver al-Aswany dessa människors sexliv med mer detaljer, gubbsjuka och manschauvinism än jag uppskattar. Jag tror författaren försöker vara frigjord och rolig och det betyder kanske att jag är pryd och humorbefriad, men det fungerar inte på mig. (Eller är jag etnocentrisk?) Sedan börjar boken handla om den korrumperade politiken och fanatiska muslimer. Där tappade jag ohjälpligt intresset. Betyg: E

Lagom mycket spökerier

I en övergiven fyrmästargård på nordöstra Öland flyttar en barnfamilj från Stockholm in och börjar renovera. De får höra många historier om det gamla huset och fyrarna utanför, men Joakim och Katrine är förstås inte vidskepliga... Jag gillar egentligen inte övernaturliga inslag i deckare, men i "Nattfåk" håller Johan Theorin spökerierna på en alldeles lagom nivå. På samma sätt som i "Vi faller" används övernaturlighet som ett sätt att illustrera en sörjandes förståeliga längtan efter kontakt med en älskad avliden. "Nattfåk" är spännande, trots att de klassiska deckarinslagen är ganska få. Där finns dock ett misstänkt dödsfall, några mer eller mindre taffliga poliser, den kluriga gubben Gerlof (som var med i Theorins debutdeckare "Skumtimmen" också) och en mycket dramatisk upplösning. Jag gillar bokens lite vemodiga tonfall och fina person- och miljöskildringar. Betyg: EEEE

Svek och drakflygning

Efter vissa påtryckningar har jag gett ”The Kite Runner” (”Flyga drake”) av Khaled Hosseini en andra chans, så här ett par år efter att alla andra läst och gillat den. Första gången la jag boken ifrån mig efter bara ca 30 sidor, vilket förstås inte var rättvist. Nu har jag läst hela och kan konstatera att jag är glad att jag läst den, men att det inte är en bok i min smak. Det jag ändå gillar är skildringen av Afghanistan, av flykten och av livet i exil. Däremot har jag svårt för den konstruerat sagoaktiga berättelsen om vänskap och svek. Jag tycker också att språket i boken är tråkigt. Berättandet är hela tiden enkelt och rakt på sak – ingenting lämnas till läsarens fantasi. Jag har också svårt att uppamma intresse för en bok där kvinnorna är så frånvarande. Betyg EE

P.S. I min bokcirkel tyckte de flesta bra om boken och betyget blev 3,8.

P.S. 2 Boken påminner mig om "Slumdog millionaire", som jag inte heller tyckte om.

Mystiskt, magiskt och sorgligt

"En välsignelse" ("A Mercy") av nobelpristagaren Toni Morrison är en sorglig berättelse om några människor i de engelska kolonierna i Nordamerika i slutet av 1600-talet. Varken kolonialiseringen eller slaveriet har funnnit sina former än. Förtrycket är dock redan på plats: de vitas terror mot ursprungsbefolkningen och de svarta, männens makt över kvinnorna, nybyggarnas kuvande av den vilda naturen, prästernas och de fanatiskt religiösas påverkan på församlingsborna. En slavkvinna bönfaller en man att ta hennes dotter som delbetalning för en skuld. Flickan, Florens, följer med till mannens farm och börjar sitt nya liv tillsammans med husfrun Rebekka, indiankvinnan Lina och den mystiska flickan som kallas Sorg. Morrisons språk är vackert, sugande, magiskt, men också krävande. Boken är bara på 150 sidor och det räcker. Betyg: EEEE

Kidnappade kvinnor i Atlanta

"Undone" (eller "Genesis") heter den senaste deckaren av Karin Slaughter och i den sammanför hon läkaren Sara Linton från Grant County-serien med GBI-agenterna Will Trent och Faith Mitchell från den nyare Atlantaserien. (Klicka på etiketten Slaughter nedan för att se alla titlarna.) Upplägget på deckarhistorien, med en man som kidnappar och torterar kvinnor, är kanske inte helt originellt, men jag tycker ändå den här boken är lika bra som Slaughters tidigare. Hon skriver bra, hon lyckas överraska mig ibland, det är spännande och jag gillar verkligen hennes huvudpersoner, fast de inte alltid beter sig som man skulle önska... Betyg: EEEE

Söndagsnöje

Så här kan man roa sig en söndagskväll:
(Enkäten besvaras med hjälp av böckerna i ens bokhylla.)

Är du man eller kvinna?
Kvinnor på gränsen till genombrott
Beskriv dig själv
Mitt i livet
Hur mår du?
Folly
Beskriv stället du bor på
I en förvandlad stad
Vart skulle du vilja resa?
Paris på de älskandes tid
Beskriv din bästa vän
Guld
Vilken är din favoritfärg?
Blå lotus
Hurdant väder är det just nu?
En stilla storm
Vilken är din favoritårstid?
Sent i november
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Jag valde mitt liv
Vad betyder livet för dig?
Den allvarsamma leken
Hurdant är ditt parförhållande?
Mannen i mina drömmar
Vad är du rädd för?
Farlig midsommar
Dagens aforism
What doesn’t kill you makes you stronger
Vilket råd skulle du vilja ge?
Se dig inte om
Hur skulle du vilja dö?
Älskad, saknad
Ditt motto
Livet till mötes

Jag hittade enkäten på bokhora.se.

Vardagsromantik utan riktig nerv

"Kärleksroman" heter Carina Burmans senaste bok och i den har hon lämnat de historiska deckarna och förflyttat sig till nutid i Visby. Boken handlar om tre kvinnor: den energiska, Lord Peter Wimsey-älskande arkeologen Frida, den vackra, svala, idealistiska läkaren Louise och den hennafärgade, excentriska konstnären Gurli. Runt dem finns männen: den storväxte arkeologen Christian med dreadlocks, den gossaktigt charmige prästen Peter och den pensionsfärdige, lyrikälskande rektorn Björn. Längre ut i periferin finns barnen. I kapprummet på dagis och på veckans Rotarylunch på Hotel Wisby slår förälskelse och passion till, äktenskap bryts och nya konstellationer bildas. Jag tycker att Burman lyckas bra med sin skildring av hur förälskelsen innebär både lyckorus och vånda och av hur det kan kännas när stora beslut som vänder livet på ända ska fattas. Ändå blir jag inte jätteförtjust i boken och försöker förstå varför. Personteckningen är ganska bra, förutom Louise som inte känns riktigt sannolik. Gurli (som är Euthanasia Bondeson förflyttad till nutid) skildrar det mesta med ironisk distans, vilket gör att man inte sugs in i berättelsen. Boken känns lite seg, när den borde vara koncentrerad och febrig. Jag tycker bättre om de historiska deckarna, som inte försöker vara mer än lättsam, humoristisk, intelligent underhållning. Betyg: EEE

Vemodigt om identitetssökande

Jag har lyssnat på min första ljudbok på franska: "Rue des Boutiques Obscures" ("De dunkla butikernas gata") av Patrick Modiano. Det kom sig nästan av en slump: jag gillade inte den svenska översättningen och på mitt bibliotek fanns den franska versionen bara som ljudbok. Det gick i alla bättre än jag trott att lyssna på denna ganska korta bok. Den handlar om en man som lider av minnesförlust och inte känner till sin bakgrund. Efter att ha arbetat som privatdetektiv i några år bestämmer han sig för att använda sina yrkeskunskaper för att ta reda på vem han är. Han söker upp olika personer, pratar med dem och får se gamla foton. Långsamt, långsamt återvänder minnena och till slut har en sorglig och dramatisk berättelse växt fram. Trots detektivinslagen är det en mycket stillsam bok, som till största delen består av en rad samtal. Jag tycker mycket om den vemodiga stämningen i boken och om de kärleksfulla beskrivningarna av gator och kvarter i Paris. Boken skrevs 1978 och Modiano fick Goncourtpriset för den. Betyg: EEEE

Studentstadens baksida

Maktlösa kvinnor som tvingas prostituera sig på grund av fattigdom, kvinnor utan tillgång till preventivmedel, kvinnor som dör efter illegala aborter eller i könssjukdomar, kvinnor som utsätts för sadistiska torskar, skam och förnedring. Allt detta var verklighet i min hemstad Uppsala för ca 100 år sedan, på samma sätt som det är verklighet för mängder av kvinnor i världen idag (läs t.ex. 80 grader från varmvattnet av Karin Alfredsson). Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna" utspelar sig i Uppsala på 1880-talet och handlar om en ung läkare som har till uppgift att inspektera de "offentliga kvinnorna" så att de inte sprider könssjukdomar bland stadens studenter och borgare. Läkaren fäster sig särskilt vid en ung kvinna, Sara Kristina, och hon blir bokens andra huvudperson. Vi får följa hennes väg från det fattiga hemmet ute på Uppsalaslätten in till bordellen på Svartbäcksgatan 69. Jag gillar att Larsmo ger läsaren både läkarens och den prostituerade kvinnans perspektiv och att han blottlägger dubbelmoralen utan att bli moraliserande. En mycket välskriven, medryckande och angelägen roman. Läs! Betyg: EEEE+

Det är synd om människorna i Sandviken

"Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter handlar om syskonen Steen: Edwin, Emilia, Sofia, Karin och Otto. När boken börjar 1938 är syskonen på väg att lämna barndomshemmet i den lilla byn utanför Sandviken. Edwin startar skidbacken Kungsberget, Emilia cyklar runt och drömmer sig bort, Sofia väntar på att grannpojken Milton ska fria, Karin gifter sig med Miltons bror Max och Otto vill gå till sjöss. Vi får träffa dem igen krigsåret 1944 och återigen 1958, då teven gjort sitt intåg i folkhemmet och fotbolls-VM ska spelas i Sverige. Ingen av dem har då kommit längre bort än in till Sandviken; en ort som beskrivs med stor kärlek och detaljrikedom. "Bergets döttrar" är en bok som påminner mig om Elsie Johanssons Nancy-trilogi och Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi. Jörgensdotter skildrar på ett gripande och mycket trovärdigt sätt "vanliga" 1900-talsmänniskors öden: olycklig kärlek, unga som dör, föräldrar som inte älskar sina barn, kärlekslösa äktenskap, människor som inte når fram till varandra och som inte kan kommunicera. Det är sorgligt men inte avskräckande eller deprimerande - bara mycket, mycket läsvärt! Det enda som stör mig är några anakronismer/anglicismer, som att en svensk bondbrud 1939 leds in i kyrkan av sin far och att en bruksarbetare 1958 pratar om var han ska spendera semestern. Men det är av mindre betydelse då helheten är så bra! Betyg: EEEE

P.S. Jag har skrivit kort om Elsie Johanssons och Kerstin Ekmans trilogier på min gamla hemsida, klicka på Boktips i menyn till vänster.

Om fattiga och rika i Indien

I Bookerprisvinnaren "The White Tiger" ("Den vita tigern") av Aravind Adiga försöker Balram Halwai i ett långt brev till Kinas premiärminister förklara hur entreprenörskap fungerar. Balram är nämligen en riktig entreprenör som lämnat fattigdomen i en liten nordindisk by och gjort succé som egenföretagare i Bangalore. Däremellan arbetade han som chaufför åt en rik man i Delhi och det är om den tiden den största delen av boken handlar. Med mycket humor och vass ironi berättar Adiga om de himmelsskriande skillnaderna mellan fattiga och rika i Indien, om de förnedrande relationerna mellan herrskap och tjänstefolk, om den kanske bara skenbara demokratin och om hur genomkorrumperat samhället är. Det är lysande skrivet, underhållande och tänkvärt. Jag gillar att Adiga inte målar sina personer i svart och vitt utan skriver så att läsarens sympatier för de olika personerna skiftar genom hela boken. Om jag har någon liten invändning är det att historien är väldigt manscentrerad, för kvinnor förekommer bara i små roller. Jag har lyssnat på boken inläst på engelska med underbar indisk accent. Betyg: EEEE