"Kärleksroman" heter Carina Burmans senaste bok och i den har hon lämnat de historiska deckarna och förflyttat sig till nutid i Visby. Boken handlar om tre kvinnor: den energiska, Lord Peter Wimsey-älskande arkeologen Frida, den vackra, svala, idealistiska läkaren Louise och den hennafärgade, excentriska konstnären Gurli. Runt dem finns männen: den storväxte arkeologen Christian med dreadlocks, den gossaktigt charmige prästen Peter och den pensionsfärdige, lyrikälskande rektorn Björn. Längre ut i periferin finns barnen. I kapprummet på dagis och på veckans Rotarylunch på Hotel Wisby slår förälskelse och passion till, äktenskap bryts och nya konstellationer bildas. Jag tycker att Burman lyckas bra med sin skildring av hur förälskelsen innebär både lyckorus och vånda och av hur det kan kännas när stora beslut som vänder livet på ända ska fattas. Ändå blir jag inte jätteförtjust i boken och försöker förstå varför. Personteckningen är ganska bra, förutom Louise som inte känns riktigt sannolik. Gurli (som är Euthanasia Bondeson förflyttad till nutid) skildrar det mesta med ironisk distans, vilket gör att man inte sugs in i berättelsen. Boken känns lite seg, när den borde vara koncentrerad och febrig. Jag tycker bättre om de historiska deckarna, som inte försöker vara mer än lättsam, humoristisk, intelligent underhållning. Betyg: EEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar