En bygd, ett bål, en berättelse

"Vägen mot Bålberget" av Therése Söderlind handlar om en bygd och bygdens stora trauma: en massavrättning av utpekade häxor på 1600-talet. Bygden ligger vid Ångermanälven och där, utanför Kramfors, växer Veronica upp på 1970-talet. Hon får höra talas om häxbränningen och blir nyfiken. Med sin pappa Jackes hjälp börjar hon släktforska och gör också en utflykt till Bålberget, där avrättningen ska ha skett. I nutid kommer Veronica tillbaka och fortsätter sina efterforskningar, som nu främst handlar om den egna, närmaste familjen. En annan del av boken handlar om Malin, som var en av de utpekade häxorna, och personerna runt henne. Det är en storslagen och fascinerande historia Söderlind berättar. Jag som tycker om att läsa om vanliga människors historia och som intresserar mig för hur historien kan utläsas i landskapet gillar den här boken. Det enda som stör mig lite är det lätt arkaiserade språk som Söderlind använder i den del av romanen som utspelar sig under 1600-talet. Det får mig att fundera på hur svårt det måste vara att hitta rätt språk i en historisk roman. Man måste ju skriva på ett nutida språk utan att använda ord och uttryck som känns alltför moderna. Att lägga till ord som känns gammaldags är förstås ett sätt att bidra till den historiska stämningen. Här stör jag mig dock på vissa sådana ord och vändningar, som känns onödiga och konstlade. Då tycker jag att det är bättre att använda de mest neutrala uttrycken i det nutida språket.
Betyg: EEEE

Sorgen efter en älskad morbror

"Tell the Wolves I'm Home" ("Låt vargarna komma") av Carol Rifka Brunt är som en blandning av "Torka aldrig tårar utan handskar", "The End of Everything" och barnboken "Lill-Zlatan och morbror raring" av Pija Lindenbaum. Den utspelar sig 1986-87 och handlar om 14-åriga June, vars älskade morbror Finn är döende i aids. Innan han dör vill han måla ett sista porträtt av June och hennes storasyster Greta. Den största delen av boken utspelar sig efter Finns död och handlar om sorg, fördomar, kärlek av olika sorter, svartsjuka, syskonrivalitet, familjehemligheter och amerikanskt tonårsliv. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, bland annat för att Carol Rifka Brunt berättar om 1980-talets aidskatastrof på ett nedtonat, men ändå mycket berörande sätt. Till skillnad från Jonas Gardell i "Torka aldrig tårar utan handskar" tar hon inte till ett indignerat och upprört tonfall, men gör ändå sitt budskap glasklart.Jag gillar också de psykologiskt trovärdiga skildringarna av mänskliga relationer.
Betyg: EEEE+

Maisie Dobbs bryter upp

Maisie Dobbs står inför en vändpunkt i sitt liv i tionde (men förhoppningsvis inte sista) delen av deckarserien om henne, "Leaving everything most loved", av Jacqueline Winspear. Det är 1933 och Maisie Dobbs vill följa i sin framlidne mentors fotspår och resa till Indien, så när hon får ett fall som rör en mördad indisk kvinna blir hon intresserad. Samtidigt vill hennes partner att hon ska gifta sig med honom och följa med honom till Kanada. Och hur ska hon göra med sitt företag och sina anställda, om hon reser iväg? Som vanligt i Maisie Dobbs-serien är det stillsamt och sympatiskt.
Betyg: EEE+

Ett sydafrikanskt drama

Det är 1996 och den vita lantbrukaren Milla de Wet ligger och dör på sin gård i Sydafrika. Hennes svarta tjänstekvinna Agaat sköter henne ilsket men oantastligt. Det är ramhistorien i Marlene van Niekerks hyllade "Agaat". Den har nu äntligen kommit i pocket, vilket gjort det praktiskt möjligt för mig att läsa den 700 sidor tjocka romanen. I början känns boken lite trög och jag undrar hur mycket man kan säga om en förlamad kvinna i en säng, men det är ganska mycket visar det sig! Det var värt att kämpa sig igenom början, för sen sögs jag in i berättelsen och kunde knappt lägga boken ifrån mig. I tillbakablickar får man följa Millas och Agaats gemensamma historia, som också inkluderar Millas make Jak och deras son Jakkie. Det är en hemsk och upprörande familjeberättelse som speglar Sydafrikas grymma och blodiga historia. Personerna är mångfasetterade och fascinerande och Niekerks sätt att berätta om dem är originellt.
Betyg: EEEEE

Konsten att flyga

Poeten Johannes Anyurus andra roman heter "En storm kom från paradiset" och handlar om hans pappa, som kom från Uganda. Den största delen av boken handlar om den tid pappan tillbringade som flygkadett i Grekland och om tiden i fångenskap i Tanzania, men man får veta något om alla delar av pappans liv. Han var en ganska frånvarande pappa, förstår man, och boken känns som ett försök att komma närmare och förstå pappan. Även om den handlar lite för mycket om flygning i min smak, känner man att det är Anyurus hyllning till pappan, som av livet och ödet hindrades från att göra det som han älskade mest. Anyuru skriver ett underbart lättflytande och utsökt vackert språk som gör mig glad, även när innehållet är hemskt och sorgligt.
Betyg: EEEEE

En ödesdiger sommar

Jag undrar om inte både Donna Tartt ("Den hemliga historien") och Erin Kelly ("The Poison Tree") varit inspirerade av Barbara Vines "Ödesdiger vändning" ("A Fatal Inversion") som kom 1987. Fem bekymmerslösa ungdomar tillbringar den varma sommaren 1976 i ett improviserat kollektiv på en gammal engelsk herrgård med att dricka billigt rödvin, röka hasch, sova på verandan och ha sex. Sommaren slutar dock i katastrof och de skiljs åt för att aldrig mer träffas, hoppas de. När en makaber upptäckt görs på herrgårdens ägor tio år senare blir några av de numera kortklippta och skötsamma männen alltmer oroliga. Kommer polisen att kunna ta reda på vad som hände den där sommaren? Barbara Vine är mästerlig när det gäller att skapa psykologisk spänning och en obehaglig stämning. Jag blev dock inte jätteförtjust i "Ödesdiger vändning", kanske för att jag tycker att alla personer i den är så osympatiska. Här finns ingen oskuldsfull och medelmåttig iakttagare, som Richard Papen eller Karen Clarke, att identifiera sig med. Historien blev också lite seg i mitten.
Betyg: EEE+
P.S. Den som gillar den här sortens böcker kan hitta fler tips här.
P.S. 2 Mina favoriter bland Vines böcker är "Gräshoppan" och "Sotarens pojke". Korta recensioner finns under fliken "Emmas bokrecensioner 2000-2002" ovan.

Student söker ensamheten

Vem är han egentligen? Det undrar Noha i "Väldigt sällan fin" av Sami Said. Noha är 20 år och just har flyttat till ett studentrum i Linköping för att börja läsa religionsvetenskap. Är han svensk eller eritrean? Muslim är han, men är han tillräckligt hängiven? Mest av allt vill han vara ifred och läsa böcker om Eritrea. Omgivningen har dock svårt att förstå detta och tränger sig på. Han förväntas delta i korridorsfester och i sociala aktiviteter på moskén och studentkåren. Så är det Fredrik, som vill konvertera till islam, och pratsamma Anna, som vill lära Noha vad som är bra musik. Skildringen av hur världen måste te sig för den som är lätt autistisk är rolig och sätter ljuset på alla de där små onödigheterna som de flesta av oss ägnar oss åt för att få det sociala samlivet att flyta smidigt. Språket i boken är som en lightvariant av Jonas Hassen Khemiris fejkade Rinkebysvenska och den som har svårt för det är härmed varnad. Jag gillar korrekt svenska, men här kändes de små grammatiska felaktigheterna som en mycket uttänkt del av helheten och störde mig inte.
Betyg: EEEE

Oförsonligt om olycklig barndom

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst den omtalade "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Som väl alla vet vid det här laget är hon dotter till föräldragurun Anna Wahlgren och i boken beskriver hon sin mor och sin uppväxt på ett helt oförsonligt sätt. Det är fascinerande läsning, men jag kan inte låta bli att tycka att det är för privat. Jag tycker inte att boken håller tillräckligt hög litterär kvalitet för att bli allmängiltig.
Betyg: EE

Geni eller dåre?

I "Den hemliga historiens" efterföljd har en hel genre ("aka-porr") växt fram. Det kan bli lite för mycket av det goda, så det gäller att välja ut det bästa. Då är "The Bellwether Revivals" av Benjamin Wood ett bra val. Den utspelar sig i Cambrigde, men huvudpersonen Oscar är inte student utan jobbar på ett vårdhem. När han träffar medicinstudenten Iris dras han in i ett tajt kompisgäng som har Iris karismatiske bror Eden som mittpunkt. Men Iris är orolig för sin bror: är han så exceptionellt begåvad som han och andra tror eller lider han i själva verket av en psykisk sjukdom? Man får redan i början veta att historien slutar illa, så spänningen ligger i att få veta vad som ledde till katastrofen och vad som egentligen hände. Men även utan det spänningsmomentet skulle boken klara sig fint, för den har för genren ovanligt intressanta och realistiska personskildringar och Oscars och Iris kärlekshistoria är utsökt beskriven.
Betyg: EEEE+

Kvinnorna och staden del 2

Jag är så glad att jag har upptäckt Kerstin Ekmans 70-talsserie "Kvinnorna och staden" om staden Katrineholms framväxt och människorna, framför allt kvinnorna, som befolkar den.  Den andra delen, "Springkällan", börjar 1909 och slutar någon gång i slutet av 1920-talet. Den handlar om Tora, som är änka med två söner som hon försörjer genom att sälja bröd och karameller på torget. Driftig som hon är tar hon över ett café i stan och hoppas göra det till ett chict ställe dit stadens fruar ska komma och ta en kaffe under sina shoppingrundor. En annan viktig person är Frida, som har slitit hårt i hela sitt liv med tvätt och städning åt andra. En av bokens mest rörande scener är när Fridas vuxna dotter, sömmerskan Dagmar, ska sy en klänning i modern 20-talsmodell till moderns förvärkta kropp.
Betyg: EEEE+
P.S. Första delen heter "Häxringarna".

Sjukdom, kärlek och tårar

Första delen ("Kärleken") av Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" gjorde mig så förtjust och omtumlad att det med nödvändighet blev svårt för del två, "Sjukdomen", att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Nu är min läsning också färgad av att jag sett teveserien och vet vad som kommer att hända. Läsupplevelsen störs av att jag hela tiden ser bilder från teveserien i mitt huvud och omedvetet jämför med det som står i texten. Det är ändå rörande och upprörande läsning om kärleksparet Rasmus och Benjamin och deras vänner som en efter en drabbas av hiv/aids. Men den här gången irriterar jag mig lite på det ödesmättade tonfallet och tycker att indignationen ibland blir väl högljudd och onyanserad.
Betyg: EEEE

Ett gott liv utan socker

För ungefär nio månader sedan började jag äta lågkolhydratkost (LCHF) för att jag ville gå ned i vikt och inte klarade det på lågfettkost. Trots att jag inte gick ned något de första tre månaderna fortsatte jag med kosten på grund av att jag mådde så bra av den. Mitt blodsocker höll sig jämnt, mitt humör och tålamod blev bättre, min mage var lugn, jag höll mig mätt och behövde inte tänka på mat och mellanmål hela tiden. Att avstå från bröd, pasta och sötsaker var ingen svår uppoffring för jag kände mig helt nöjd utan och hade väldigt lite sötsug. Nu har jag läst vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bok "Ett sötare blod" och har fått lite mer kunskap om varför jag mår så bra på lågkolhydratkost. Fernholm har doktorerat i molekylär bioteknik och har ett vetenskapligt förhållningssätt till frågan om vad kolhydrater/socker gör med våra kroppar. Av hennes genomgång av den forskning som finns och sina egna logiska resonemang drar hon bland annat slutsatsen att den som håller sitt blodsocker på en låg och jämn nivå löper mindre risk att drabbas av hjärtsjukdom, alzheimer och cancer. Att det är bra för diabetiker och dem som har symptom på metabolt syndrom (insulinresistens) framstår nästan som självklart när man läser boken. Fernholm hör till de där avundsvärda personerna som kan skriva om vetenskap på ett så pedagogiskt och lättläst sätt att det blir en njutning att läsa!
Betyg: EEEE+
P.S. Jodå, lågkolhydratkosten fick effekt på min vikt också till slut och hittills har jag gått ned de cirka sju kilo som jag lade på mig under föräldraledigheten.

Cheer på liv och död

När jag hade läst ut "Dare Me" av Megan Abbott var jag tvungen att söka på "cheerleading" på Youtube för att riktigt förstå vad det är flickorna på Sutton Grove High egentligen håller på med. Bilden av söta, väna flickor som viftar med pompom-puffar och går ut med fotbollskillar får sig en knäck. I "Dare Me" är flickorna stenhårda och de tränar stenhårt för att kunna utföra de akrobatiska trick som ska ta dem till regionfinalen. Den opålitliga Beth är truppens kapten och berättaren Addy är Beths trogna vapendragare sedan barndomen. När de får en ny coach förskjuts maktbalansen i truppen och ett psykologiskt drama som bara kan sluta illa tar sin början. Man kan säga att "Dare Me" tar vid där "The End of Everything" slutar och att Abbott fortsätter sin beskrivning av clashen mellan kvinnlighet, styrka och våld. Den ångestfyllda tonårstiden med företeelser som självsvält, grupptryck, maktspel, sexuella utspel och lördagsfylla på ljummen öl beskrivs också på ett gastkramande sätt. Familjer och pojkar är dock perifera företeelser i detta drama som helt utspelar sig mellan flickorna och deras coach.
Betyg: EEEE+

Smedssonen som blev kungens fixare

Namnet Cromwell associerade jag tidigare mest till 1600-talets England och Oliver Cromwell, men efter att ha läst Hilary Mantels historiska romaner "Wolf Hall" och "Bring Up the Bodies" vet jag nu mer om 1500-talsmannen Thomas Cromwell. Han kom från en enkel bakgrund, men måste ha varit fruktansvärt begåvad och gjorde karriär som bankir, advokat och politiker. Till slut blev han Henrik VIII:s närmaste man och rådgivare. "Wolf Hall" utspelar sig främst under den tid då kungen försökte skilja sig från sin första hustru Katarina för att kunna gifta sig med Anne Boleyn. "Bring Up the Bodies" handlar om tiden för Anne Boleyns fall och slutligen avrättning. Båda böckerna har vunnit Booker-priset och det är välförtjänt. De är välskrivna, spännande historiska romaner som ger en nyanserad bild av Cromwell, Henrik VIII och de andra aktörerna. Mantel åskådliggör också genom sin utförlighet hur långdragna de olika förloppen var. Det som förenklat beskrivs som att Henrik VIII bröt med påven i Rom för att kunna gifta om sig var förstås i själva verket en process som tog många år. Annat som tydliggörs är det politiska och diplomatiska spelet mellan England, Frankrike och Spanien, det berusande maktspelet som hela tiden pågår vid det engelska hovet, psykologin i hur man handskas med en enväldig härskare som ändå vill/måste ha med sig parlamentet och kungens desperata önskan att få en son och arvinge. Genom att visa mycket konkret vad det innebar för enskilda människor skapar Mantel förståelse för sådant som hur reformationen egentligen gick till. Dessutom är miljöskildringarna utsökta. Nu hoppas jag bara att det snart kommer en tredje del, för "Bring Up the Bodies" slutar 1536 och Cromwell levde flera år till.
Betyg (för båda): EEEEE

I Bibas trollkrets

20-åriga Karen Clarke är van vid att ingen lägger märke till henne, så när den karismatiska och glamorösa Biba Capel vill bli hennes vän blir Karen förtjust och förtrollad. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort, lätt förfallet hus i norra London och detta hus blir snart centrum i Karens i övrigt ganska trista liv. Förtrollningen varar bara en sommar, för sen händer något som förändrar alla deras liv för alltid. "The Poison Tree" ("Grenar av gift") av Erin Kelly för tankarna till bland annat "Skuggan över stenbänken", "Den hemliga historien" och Barbara Vines spänningsromaner. Trots en aning seghet i mitten sträckläste jag den blodisande och skickligt komponerade historien. Det är skönt att ibland läsa en spänningsroman som inte innehåller en massa våld och morbida detaljer, inte är en polisdeckare och inte heller har övernaturliga inslag. Härliga miljöskildringar från London skadar ju inte heller.
Betyg: EEEE

Fantasy för skeptiker med humor

Nu när Lev Grossmans "The Magicians" kommer på svenska ("Magikerna") blev jag uppmärksammad på att det har kommit en andra del om Quentin och hans trollkarlskollegor. Den heter "The Magician King" och när den börjar är Quentin kung i det Narnialiknande Fillory. Han har allt han någonsin drömt om, så varför är han inte nöjd? Jag är ingen fantasyälskare och det är nog därför Grossmans böcker passar mig så bra. De utspelar sig lika mycket på jorden i nutid som i fantasylandet Fillory och de är fyllda av nutidsreferenser, ironi och svart humor. Personerna känns verkliga, med både goda och dåliga sidor, och de har verkliga problem och känslor. Samtidigt får man som läsare känslan av att svepas med i ett fantasifyllt äventyr. Det är en underbar kombo!
Betyg: EEEE+

Här är några citat som ger en bild av bokens stil:

"She'd always liked Quentin, basically. He was sarcastic and spookily smart and, on some level, basically a kind person who just needed a ton of therapy and maybe som mood-altering drugs." (s. 78)

"'Sometimes I think I am fate's sword. She wields me cruelly.' Quentin wondered what it was like to be so unselfconsciously melodramatic. Nice, probably." (s. 98)

"At first they thought she must be using som kind of advanced geographical magic until Josh noticed that she had an iPhone in her lap. 'Yeah, but I used magic to jailbreak it," she said." (s. 202)

Kvinnorna i Katrineholm

Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare och jag har läst ganska mycket av det hon har skrivit sedan "Rövarna i Skuleskogen" (1988). Jag har dock aldrig gått tillbaka och läst något ur hennes äldre produktion (med undantag för "Pukehornet"). Jag vet inte varför, men kanske för att jag inte vetat var jag skulle börja. Nu gav Ebba Witt-Brattströms artikel i DN den 19/1-13 mig lusten att läsa "Häxringarna" och det var ett mycket bra val. Det är en bok som innehåller mycket av det som jag brukar gilla: realistiska skildringar av kvinnor, relationer mellan människor, kön och klass och historia, gärna 1800-tal. Boken utspelar sig i det framväxande stationssamhället Katrineholm och handlar framför allt om tre kvinnor: knekthustrun Sara Sabina Lans, hennes dotter Edla och dotterdottern Tora. Nu ser jag fram emot att läsa de andra tre delarna i serien som kallas "Kvinnorna och staden" eller "Katrineholmssviten": "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus".
Betyg: EEEE+

Trappan till helvetet

"The Devil's Staircase" av Helen Fitzgerald börjar som en humoristisk frigörelseroman och fortsätter som en psykopatdeckare och allt går i en rasande fart. Huvudperson är den 18-åriga Bronny, som kommer till London från Australien utan vare sig packning, pengar eller planer. Hon dras in i en virvel av fester, killar, sprit och droger, så när hon hör skrapande ljud från källaren under sitt rum tror hon först att hon hallucinerar. Men det visar sig alltså att det gör hon inte... Man får kanske inte ha så höga krav på trovärdighet i en psykopatdeckare och ett tillräckligt högt tempo brukar kunna dämpa sådana invändningar från min sida, men i det här fallet hjälper det faktiskt inte. Det är för mycket som är osannolikt och konstigt för att jag ska tycka att det är en bra historia och blandningen av humor och morbida kvinnomord funkar inte för mig. (Andra har tyckt annorlunda, t.ex. Helena på Dark Places.)
Betyg: EEE

20 år efter Rodney King

Harry Bosch fortsätter att jobba med gamla, ouppklarade fall och i "The Black Box" gäller det ett mord som inträffade under raskravallerna i Los Angeles 1992. Under de krigsliknande förhållanden som rådde kunde inga ordentliga mordutredningar göras och inte många av dödsfallen klarades upp. Men det är speciellt ett fall som Bosch inte kan glömma: mordet på en ung utländsk journalist som hittades skjuten på en bakgata. Spåret han får upp efter 20 år leder i en helt oväntad riktning. Det här är en till Bosch-deckare som inte gör mig besviken.
Betyg: EEEE

Harry Bosch största fall?

När jag läste "The Drop" av Michael Connelly tänkte jag att den borde heta "Fallet" på svenska och nu ser jag att det gör den också! (Kommer ut i mars 2013.) Den handlar dels om en man som fallit ned från en hotellbalkong, dels om något som kanske blir Harry Boschs största fall. Som vanligt när det gäller Bosch är offret en ung kvinna, men eftersom han numera jobbar med gamla fall är det 22 år sedan hon hittades mördad. DNA-tekniken skapar nya möjligheter att lösa gamla fall, men när svaret i det här fallet kommer tror utredarna att det måste ha blivit något fel. "The Drop" är en klassisk Connelly-deckare i Bosch-serien, som inte gör någon besviken. Med Connelly vet man vad man får.
Betyg: EEEE