Vem är han egentligen? Det undrar Noha i "Väldigt sällan fin" av Sami Said. Noha är 20 år och just har flyttat till ett studentrum i Linköping för att börja läsa religionsvetenskap. Är han svensk eller eritrean? Muslim är han, men är han tillräckligt hängiven? Mest av allt vill han vara ifred och läsa böcker om Eritrea. Omgivningen har dock svårt att förstå detta och tränger sig på. Han förväntas delta i korridorsfester och i sociala aktiviteter på moskén och studentkåren. Så är det Fredrik, som vill konvertera till islam, och pratsamma Anna, som vill lära Noha vad som är bra musik. Skildringen av hur världen måste te sig för den som är lätt autistisk är rolig och sätter ljuset på alla de där små onödigheterna som de flesta av oss ägnar oss åt för att få det sociala samlivet att flyta smidigt. Språket i boken är som en lightvariant av Jonas Hassen Khemiris fejkade Rinkebysvenska och den som har svårt för det är härmed varnad. Jag gillar korrekt svenska, men här kändes de små grammatiska felaktigheterna som en mycket uttänkt del av helheten och störde mig inte.
Betyg: EEEE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar