"Vägen mot Bålberget" av Therése Söderlind handlar om en bygd och bygdens stora trauma: en massavrättning av utpekade häxor på 1600-talet. Bygden ligger vid Ångermanälven och där, utanför Kramfors, växer Veronica upp på 1970-talet. Hon får höra talas om häxbränningen och blir nyfiken. Med sin pappa Jackes hjälp börjar hon släktforska och gör också en utflykt till Bålberget, där avrättningen ska ha skett. I nutid kommer Veronica tillbaka och fortsätter sina efterforskningar, som nu främst handlar om den egna, närmaste familjen. En annan del av boken handlar om Malin, som var en av de utpekade häxorna, och personerna runt henne. Det är en storslagen och fascinerande historia Söderlind berättar. Jag som tycker om att läsa om vanliga människors historia och som intresserar mig för hur historien kan utläsas i landskapet gillar den här boken. Det enda som stör mig lite är det lätt arkaiserade språk som Söderlind använder i den del av romanen som utspelar sig under 1600-talet. Det får mig att fundera på hur svårt det måste vara att hitta rätt språk i en historisk roman. Man måste ju skriva på ett nutida språk utan att använda ord och uttryck som känns alltför moderna. Att lägga till ord som känns gammaldags är förstås ett sätt att bidra till den historiska stämningen. Här stör jag mig dock på vissa sådana ord och vändningar, som känns onödiga och konstlade. Då tycker jag att det är bättre att använda de mest neutrala uttrycken i det nutida språket.
Betyg: EEEE
Hej!
SvaraRaderaBrukar inte kommentera i bloggar men uppskattar verkligen dina boktips och har fått upp ögonen för flera nya författare.
Med vänlig hälsning,
Annika
Det är jätteroligt att höra att du uppskattar min blogg!
RaderaTycker väldigt mycket om historiska romaner. Den här verkar intressant. Och ja, det där med att få språket rätt i historiska romaner är svårt.
SvaraRadera