För ungefär nio månader sedan började jag äta lågkolhydratkost (LCHF) för att jag ville gå ned i vikt och inte klarade det på lågfettkost. Trots att jag inte gick ned något de första tre månaderna fortsatte jag med kosten på grund av att jag mådde så bra av den. Mitt blodsocker höll sig jämnt, mitt humör och tålamod blev bättre, min mage var lugn, jag höll mig mätt och behövde inte tänka på mat och mellanmål hela tiden. Att avstå från bröd, pasta och sötsaker var ingen svår uppoffring för jag kände mig helt nöjd utan och hade väldigt lite sötsug. Nu har jag läst vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bok "Ett sötare blod" och har fått lite mer kunskap om varför jag mår så bra på lågkolhydratkost. Fernholm har doktorerat i molekylär bioteknik och har ett vetenskapligt förhållningssätt till frågan om vad kolhydrater/socker gör med våra kroppar. Av hennes genomgång av den forskning som finns och sina egna logiska resonemang drar hon bland annat slutsatsen att den som håller sitt blodsocker på en låg och jämn nivå löper mindre risk att drabbas av hjärtsjukdom, alzheimer och cancer. Att det är bra för diabetiker och dem som har symptom på metabolt syndrom (insulinresistens) framstår nästan som självklart när man läser boken. Fernholm hör till de där avundsvärda personerna som kan skriva om vetenskap på ett så pedagogiskt och lättläst sätt att det blir en njutning att läsa!
Betyg: EEEE+
P.S. Jodå, lågkolhydratkosten fick effekt på min vikt också till slut och hittills har jag gått ned de cirka sju kilo som jag lade på mig under föräldraledigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar