En lång jakt på motorcykel

På insidesfliken till "Jägarens hjärta" skriver Deon Meyer: "Några av mina böcker har börjat med en huvudperson eller med en tanke som till exempel 'vad skulle hända om en kille måste köra motorcykel från Kapstaden till Lusaka medan alla försöker hejda honom', vilket blev utgångspunkten för Jägarens hjärta." Det blev inte bara utgångspunkten - det blev hela boken, åtminstone så långt jag orkade läsa, ca 250 sidor. Där någonstans tog författaren död på min favoritperson i boken och jag tappade ohjälpligt intresset. Synd, för jag gillade ju "Död i gryningen". Skillnaden är att i den fanns det en deckargåta; i den här är det bara action och politisk thriller. Huvudpersonen i "Jägarens hjärta" är Tobela "Tiny" Mpayipheli, som hade en mindre roll i den förra boken. Han har lagt sitt våldsamma förflutna bakom sig och försöker bygga upp ett vanligt, enkelt liv, men, som alltid i sådana här böcker, är det inte så lätt. Betyg: EE

Inte så läskig spökhistoria

Nu vet jag vart jag måste åka nästa gång jag kommer till London: Highgatekyrkogården! På och kring den utspelar sig "Her Fearful Symmetry" ("Själens osaliga längtan") av Audrey Niffenegger. De amerikanska tvillingarna Julia och Valentina ärver en lägenhet intill kyrkogården efter en moster, som de aldrig träffat. De flyttar in och börjar lära känna omgivningarna och husets övriga invånare, bl.a. den man som var mosterns älskare. I lägenheten finns också mostern kvar, som ett mer och mer påtagligt spöke! Jag är inte alltid så förtjust i övernaturligheter i böcker, men jag tycker det är motiverat när det förekommer som ett uttryck för längtan att få kontakt med en älskad avliden (som i "Vi faller" och " Nattfåk"). Så är det även i "Her Fearful Symmetry" och det här spöket har dessutom humor, så skräckeffekten är inte så stor. Jag sträckläste denna spännande och romantiska saga, som handlar om döden, olika slags kärlek och identitetsskapande. Person- och miljöskildringarna är dessutom härliga. Betyg: EEEE+

P.S. Läs också "The Mesmerist"! Inga spöken, men lika härlig Londonskildring.

Uppgraderad chicklitt

Jag började läsa "The Emperor's Children" av Claire Messud utan att veta mer om den än att den utspelar sig på Manhattan, men med höga förväntningar efter att ha läst gott om den. De förväntningarna uppfylldes tyvärr inte. Romanen utspelar sig i början av 00-talet och har tre trettioåriga vänner i centrum: den vackra och självupptagna men också lite vilsna Marina, den intelligenta och duktiga Danielle och den homosexuelle libertinen Julius. I kretsen runt dem finns bland andra Marinas berömda journalistpappa, en karriärlysten, australiensisk medieman och Marinas unga kusin från landet. För mig kändes det här lite som uppgraderad chicklitt (som är en genre som jag inte gillar), fast med bättre språk och mindre humor. Efter ca 150-200 sidor tänkte jag lägga ifrån mig boken, men sen väcktes återigen ett svagt intresse för hur det skulle gå för personerna, så jag läste ut bokens 430 sidor. Nu i efterhand känns det onödigt och jag ångrar faktiskt att jag lagt en veckas lästid på den här. Betyg: EE

P.S. Såg att regissören som gjorde filmen "The Squid and the Whale" ska filma denna bok. Förhoppningsvis kan filmen bli bättre än boken!

Maria Langs första

Jag hoppar lite fram och tillbaka i Maria Langs tidiga produktion, och nu har jag läst hennes allra första deckare: "Mördaren ljuger inte ensam" från 1949. I den har litteraturstudenten Puck Ekstedt nyss träffat Einar Bure och blivit förälskad, så när hon blir bjuden till ett sommarställe i Bergslagen där Einar också kommer att vara tackar hon förstås ja. Huset ligger på en ö i en sjö och där samlas och isoleras, i sann pusseldeckaranda, ett blandat sällskap. Och sen börjar morden ske... Einars barndomsvän kriminalpolisen Christer Wijk introduceras också, eftersom det är han som får komma och nysta upp det hela. Lang kunde konsten att skriva myspusseldeckare redan från början! Betyg: EEEE
P.S. För att inte bli övermätt måste jag nu göra ett litet uppehåll från mitt myckna Lang-läsande!

Igenkänning för 40+

I en intervju i SvD med sångerskan Tracey Thorn från Everything But The Girl nämnde hon romanen "One day" av David Nicholls, vilket gjorde mig nyfiken. Först lyssnade jag på låten Oh, the divorces från hennes nya album och sedan läste jag boken. Den handlar om Emma och Dexter som träffas den 15 juli 1988, samma dag som de tagit examen från universitetet i Edinburgh. Emma är medelklass, smart, rolig och samhällsengagerad, men osäker på sig själv. Dexter är en snygg och charmig, men måttligt begåvad slarver ur överklassen. Det som börjar som ett engångsligg går över i en bestående vänskap. Boken gör nedslag i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år under tjugo års tid.

Det jag gillar med den här boken är:

1. Igenkänningsfaktorn. Huvudpersonerna är cirka fem år äldre än jag, men jag kan ändå känna igen mig i många tidstypiska fenomen och givetvis i det allmänna i hur en människas liv utvecklas mellan 20 och 40 års ålder.
2. Upplägget. Att låta boken utspela sig en viss dag varje år funkar mycket bra.
3. Det typiskt engelska 20+- och 30+-livet som jag känner igen från böcker som "Bridget Jones's dagbok" och teveserier som "Livet kan börja" ("This life").

Det jag inte gillar med boken är

1. Slutet. Som jag förstås inte ska avslöja här men som gjorde mig besviken.
2. Det osannolika i att en tjej som Emma står ut med (och älskar) en ansvarslös och ointelligent man som Dexter under så lång tid.
3. Ladlitt-tendensen, som blir tydligare mot slutet. Jag identifierar mig förstås med Emma (Vi har ju t.o.m. samma förnamn!) men boken handlar egentligen om Dexter, som jag tycker är en rejält irriterande person.

Sammantaget är det inte en dålig bok, utan på det stora hela schysst underhållning för 40+-are(och även 40-). Betyg: EEE+

Mord på Hum B

I Uppsala pratade man förr (när jag var student på det avlägsna 90-talet!) om Hum C, men i Stockholm fanns för ännu längre sedan Hum B, dvs. Humanistiska Biblioteket, i de lokaler vid Stureplan där Spy Bar ligger nu. Där utspelar sig stora delar av Maria Langs "En skugga blott" från 1952. Den börjar med att Puck Bure kommer hem till sin lägenhet och hittar ett lik i badkaret. Hennes man, Einar Bure, är försvunnen, men tack och lov finns vännen och kriminalpolisen Christer Wijk till hands. Flera jag pratat har nämnt den här som en av Langs bästa och det kanske den är, men den är också lite allvarligare och dystrare än vissa andra böcker i serien. Bara en sådan sak som att den utspelar sig i november! Betyg: EEEE

Brasiliansk skönhet

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst och diskuterat "Stjärnans ögonblick" av brasilianska Clarice Lispector. Jag har varit nyfiken på Lispector ett tag, men hade inte läst något av henne förut. "Stjärnans ögonblick" (skriven 1977) är en metaroman: den handlar om en författare som skriver en berättelse om en ung, fattig flicka i Rio de Janeiro. Själva handlingen är inte så intressant och berättaren erkänner själv att den är banal och sentimental. Nej, det intressanta med den här boken är det vackra språket och de tankar som konstruktionen väcker. Lispector åskådliggör osedvanligt tydligt författarens oinskränkta makt över sina skapade personer. Eftersom jag nyligen läst "The End of Mr Y" fick det mig att tänka på sådant som vad som är verkligt och på att ord och bokstäver bara är symboler. Jag gillar Lispectors sätt att experimentera med formen utan att tappa skönheten. Betyg: EEEE+ (Snittet i bokcirkeln blev 4,0.)

Träffande nutidsskildring i serieform

Jag läser inte så mycket serier och Lena Ackebo har jag nog inte läst sedan albumet "Hallå där" kom 1999. Nu har jag dock läst hennes senaste album "Fucking Sofo". Den består av flera längre berättelser och utspelar sig i kvarteren runt Nytorget på Söder i Stockholm. (Sofo = South of Folkungagatan") Ackebo skildrar på ett roligt och elakt sätt kvarterets alla typer: trendängsliga reklam- och kulturarbetare, självupptagna småbarnsföräldrar, odrägliga barn, den sista äkta söderkisen, dataspelsnördarna, de blonda bimbosarna m.m. I princip hela boken utspelar sig vid bord på olika uteserveringar och består av personernas samtal. Ett tag i mitten blir det lite segt, men sen avslutas boken med två extra roliga avsnitt, så då tar det sig igen. Sammantaget är det klart underhållande för stunden med hög igenkänningsfaktor. Betyg: EEE+

Nytt deckarland: Sydafrika

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa omtalade deckarförfattaren Deon Meyer från Sydafrika! Jag började med "Död i gryningen"("Dead at daybreak"). Huvudpersonen Zatopek van Heerden är en ex-snut som hamnat på dekis. En dag får, han bakis och blåslagen, ett utredningsuppdrag av en kvinnlig advokat: ett testamente saknas efter ett ouppklarat mord nio månader tidigare och han har en vecka på sig att hitta det. Van Heerden tar sig samman och börjar leta spår, som tar honom femton år tillbaka i tiden, då apartheid fortfarande rådde. Parallellt med utredningen får man veta mer om van Heerdens förflutna och varför han blivit som han blivit. Jag gillade den här deckaren, som jag tycker påminner om Michael Connellys Harry Bosch-deckare. Kul också med ett nytt deckarland som träder fram genom bra miljöskildringar. Jag ska helt klart läsa mer av Meyer, men helst på engelska, för jag stör mig lite på översättningen (som kanske inte är direkt dålig, men lite för trogen originalet för min smak). Betyg: EEEE

Mer mysläsning

Jag har fortsatt sommarens deckarmysläsning med "Tragedi på en lantkyrkogård" (1954) och "Mörkögda augustinatt" (1956) av Maria Lang. De är båda klassiska pusseldeckare med Puck Bure som berättare. En sak som jag gillar med Lang är att hon placerar sina berättelser så tydligt i tid och rum. "Tragedi på en lantkyrkogård" utspelar sig i jultid på en prästgård i en liten västmanländsk by och allt som hör en klassisk svensk jul till finns förstås med: granen, julklappsrimmen, dopp i grytan, julottan osv. "Mörkögda augustinatt" utspelar sig, lämpligt nog, i början av augusti och där förekommer förstås en kräftskiva, svamp och nattliga bad i en varm, mörk insjö. Själva deckargåtorna är av mindre intresse! Betyg: EEEE

Tillbaka till Glasgow

Skotska Denise Mina är en av mina favoritförfattare, men det har dröjt ända till nu innan jag läst hennes senaste: "Still Midnight" ("I midnattens stillhet"). Efter Garnethill- och Paddy Meehan-trilogierna introducerar Mina en ny huvudperson: polisen Alex Morrow. I början känns det lite klyschigt med en tvär polis, som gör sig till ovän med sina kollegor och absolut inte kan samarbeta med sin partner, men sen gör Mina det som hon är bäst på: ger fler och fler pusselbitar så att ens syn på en person eller ett skeende förändras. Brottet som ska utredas i "Still Midnight" är en kidnappning och man får följa det som händer både ur polisernas, förövarnas och offrets synvinkel. Slutet känns lite väl osannolikt, i övrigt är jag förtjust! Betyg: EEEE

Intelligent underhållning

Efter att ha läst en recension i Uppsala Nya Tidning blev jag nyfiken på "The End of Mr Y" av Scarlett Thomas. Den har kommit på svenska ("Slutet på Mr Y"), men eftersom översättningen inte verkar vara så bra har jag läst den på engelska. (Den brittiska utgåvan med häftigt sotade kanter!) Boken handlar om Ariel Manto, som är en överbegåvad, men lite trasig, doktorand i litteraturhistoria med tankeexperiment som specialitet. Hon är särskilt intresserad av den bortglömde 1800-talsförfattaren Thomas Lumas och hans sista bok "The End of Mr Y", som ingen nu levande människa har läst eftersom den inte går att få tag på. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att alla som har läst den har dött strax efter, inklusive författaren själv. Ariel tror därför knappt sina ögon när hon hittar boken i en osorterad låda på ett dammigt antikvariat. När hon väl läst boken förstår hon vad förbannelseryktena beror på: i boken ges instruktioner hur man kan komma in i "Troposfären", en annan dimension som består av alla människors medvetande. Därefter drar äventyren igång, både i Troposfären och i "verkligheten". Jag är inte så intresserad av fantasy och parallella världar (som i t.ex. "The Magicians"), men den här gången blev jag verkligen förtjust, därför att det handlar om en värld som är uppbyggd av språk, tankar och metaforer. Det handlar mycket om filosofi, fysik, utvecklingslära och religion, vilket får en att känna sig som om man lär sig något, samtidigt som man blir skamlöst underhållen av historien som också innehåller spänning, humor, sex och romantik. Betyg: EEEE+
P.S. Andra tips på intelligenta underhållningsromaner är "Syndafall i Wilmslow" av David Lagercrantz och "The Historian" av Elisabeth Kostova. Tydligen har Scarlett Thomas, i likhet med Lagercrantz, använt sig av den verkliga personen Alan Turing i en annan roman, se denna artikel!

Trilogi om adoption

Finlandssvenska Marianne Peltomaa har skrivit en mycket läsvärd romantrilogi om en adoptivfamilj:

I "Resan" skildras hur 38-åriga Anna kommer fram till att hon vill adoptera ett barn, hur adoptionsprocessen går till och hennes resa till Colombia för att hämta femåriga dottern Nora. Det är bra skildrat och intressant, men det jag gillar allra mest med den här boken är att Peltomaa också berättar om Noras liv före adoptionen och hur hon upplever det som händer. Betyg: EEEE

I andra delen, "En riktig familj", har Nora hunnit bli nio år och hon vill ha en lillasyster. Men det blir en lillebror! Anna och Nora reser tillbaka till Colombia för att hämta fyraåriga Pablo, som visar sig ha en helt annan personlighet än storasyster Nora. Det blir inte lätt för Anna, men nu har hon i alla fall fyra års mammaerfarenhet att luta sig mot. Betyg: EEEE

I tredje delen, "Färgen under huden", är Nora 14 år och Pablo nio. Ytterligare en huvudperson introduceras: Noras bästis Maria, som är adopterad från Indien. Maria har mycket funderingar om vem hon egentligen är, hon mår dåligt men kan inte prata med sina föräldrar om det. Peltomaa skildrar på ett mycket trovärdigt och gripande sätt hur jobbigt det kan vara i tonåren och ännu mer så om man är adopterad. Betyg: EEEE+

Över huvud taget gillade jag den här trilogin därför att det känns som om Peltomaa skildrar verkliga människor med både goda och dåliga sidor och med olika personligheter och förutsättningar. Det blir mycket nyanserat och inte svart-vitt, som det lätt blir när en författare har ett budskap.

Sommarmysdeckare

Efter att ha konstaterat en stor brist i min deckarbokhylla har jag från ett antikvariat inhandlat fem av Maria Langs tidiga deckare. Jag började med att läsa "Farligt att förtära" från 1950. Det är den andra boken i serien och huvudpersonen Puck är ännu inte gift med sin Einar Bure. De är dock förlovade och han ordnar så att hon får ett vikariat under några vårveckor på det läroverk i Stockholm där han också undervisar. Givetvis inträffar det ett spektakulärt mord på skolan och kommissarie Christer Wijk får rycka in för att lösa gåtan. "Farligt att förtära" är en klassisk pusseldeckare där läsaren lär känna en liten krets av människor där en måste vara en kallhamrad mördare. Inte så realistiskt, alltså, men oemotståndligt charmigt och underhållande, trots att en van deckarläsare rätt snart förstår vem som är mördaren! Betyg: EEEE
P.S. Jag har tidigare skrivit om "Kung Liljekonvalje av dungen".

Som att träffa en god vän

Att öppna en ny Mary Russell-deckare av Laurie R. King är som att träffa en gammal god vän som man inte har träffat på länge, men alltid har väldigt trevligt med. "The God of the Hive" utspelar sig 1924 och är en direkt fortsättning på "The Language of Bees" som slutade med en rejäl cliffhanger. Mary Russells man Sherlock Holmes försöker rädda sin skadade son Damian medan Mary tar sig an Damians treåriga dotter och flyr från Orkneyöarna medelst flygplan. Även Sherlock Holmes bror Mycroft har en stor roll i berättelsen. Intrigen har några oväntade vändningar och det är som vanligt spännande, roligt, välskrivet, underhållande och med fina miljöskildringar. Betyg: EEEE

400 sidor Murakami får räcka

Japanske Haruki Murakami är så omtalad att jag länge tänkt att jag skulle läsa något av honom. Hemma i att-läsa-hyllan stod tegelstensromanen "Fågeln som vrider upp världen", så det fick bli den. Den handlar om 30-årige Toru Okada som bor i Tokyo. Han har sagt upp sig från sitt jobb och i väntan på ett nytt sköter han hemmet, lagar middag när frun kommer hem och letar efter deras försvunna katt. Sedan börjar saker hända: han får sexsamtal från en okänd kvinna, han blir uppringd av en kvinnlig privatdetektiv (eller är hon medium?), lär känna henne, hennes syster, grannflickan och en gammal man som var med i andra världskriget. Alla berättar de om sina liv och Toru blir alltmer förvirrad. Boken är på 740 sidor, men efter 400 sidor ger jag upp. Det är inte svårläst, bara för långt och för ointressant. Murakamis stillsamt absurda stil verkar inte passa min smak. Men nu har jag i alla fall provat! Betyg: EE

Kärlek och kulturkrockar

"A Concise Chinese-English Dictionary for lovers" ("Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande") av Xiaolu Guo handlar om kinesiska Zhuang som kommer till London för att plugga engelska under ett år. Hon går runt med sitt lexikon och försöker förstå sig på västerlänningarna och deras kultur. Efter ett tag träffar hon en engelsk man och flyttar in hos honom och den största delen av romanen handlar om deras förhållande. Boken är skriven som en dagbok eller ett brev till älskaren med ett ord med ordförklaring som inledning till varje kapitel. I början är boken humoristisk och skriven på ett enkelt språk med många fel. Allteftersom Zhuang lär sig bättre engelska blir också språket i boken mer korrekt och nyansrikt och innehållet blir allvarligare i takt med att kärleksrelationen blir mer komplicerad. Jag gillar formen, språket och beskrivningen av kulturkrockarna, men blir inte riktigt berörd av kärlekshistorien. Betyg: EEE

P.S. Den bästa boken om ett förhållande är "Maken" av Gun-Britt Sundström.

Doloresvariationer

Det är svårt att recensera en bok som är så omtalad som Sara Stridsbergs "Darling River". Jag hade höga förväntningar, samtidigt som jag väntade mig en ganska "svår" bok. Nu i efterhand kan jag säga att den verkligen inte var svårläst eller svårförståelig. Den var däremot fascinerande, vacker och tankeväckande. Man kan säkert ägna mycket tid åt att analysera den, men det är inte nödvändigt för upplevelsen. I boken berättas fyra historier: om kvinnobarnet Lo som åker runt med sin pappa i bil på nätterna, om Dolores Schillers, née Haze (aka Lolita), sista resa mot döden i barnsäng i Alaska, om en mor som lämnar man och barn och kuskar runt i världen och om en aphona som hålls fången i Jardin des Plantes i Paris. Det var intressant att ha läst "Lolita" av Vladimir Nabokov innan, men det är nog ingen nödvändighet. Jag har tidigare bara läst "Happy Sally" av Stridsberg, men är nu sugen på att även läsa "Drömfakulteten". Betyg: EEEE+

Svavelbröllop

I början av 00-talet läste jag "Sotarens pojke" och "Gräshoppan" av Barbara Vine (pseudonym för Ruth Rendell) och gillade dem (se min gamla hemsida). Nu har jag läst "Svavelbröllop" ("The Brimstone Wedding") och är inte lika förtjust. Huvudpersonen Jenny är vårdbiträde på ett vårdhem, där hon träffar den cancersjuka Stella. Den äldre kvinnan, som verkar ha levt ett oskyldigt och stillsamt liv, visar sig ha många hemligheter och hon tar Jenny till sin förtrogna. Samtidigt har Jenny egna problem att ta itu med: ska hon stanna hos byggjobbarmaken eller bryta upp och satsa på filmproducentälskaren i stället? Boken handlar mycket om klasskillnader, vilket jag tycker är intressant. Dessutom älskar jag miljöskildringarna från det lantliga Norfolk. "Svavelbröllop" är mer en spänningsroman än en deckare. Tyvärr är den varken särskilt spännande eller överraskande på något sätt. Ruth Rendell/Barbara Vine brukar kunna bättre! Betyg: EE+

P.S. Jag fick i alla fall veta vad svavelbröllop är för något: den trettonde årsdagen av bröllopet!

Överlevarens skuld

Amy växer upp i Michigan där himlen ständigt är gråviolett av alla föroreningar. Amys liv förefaller vara som många andra amerikanska tonåringars: hon bor i en plåtvilla i en småstad, hon går i high school, lyssnar på hårdrock, jobbar extra på K-mart och förlorar oskulden i baksätet på en bil. Men Amys familj har en bakgrund som ingen pratar om: mamman och mostern är franska judinnor vars föräldrar och släkt utplånades i koncentrationslägren. I "Himlen i Bay City" låter fransk-amerikanska Catherine Mavrikakis Amy berätta om sitt liv och om den katastrof som inträffade på hennes 18-årsdag den 4 juli 1979. Jag tyckte mycket om den här boken. Den hemska, berörande berättelsen framförs på ett vackert och poetiskt språk och med fantastiska inslag som jag inte riktigt vet om jag ska tolka som verklighet, övernaturligheter eller hallucinationer. I början befarade jag att historien skulle vara alltför abstrakt och svårförståelig, men det är den inte. Allt knyts ihop till slut. Boken är skriven på franska och utmärkt översatt till svenska av Dagmar Olsson. Betyg: EEEE+

P.S. Den här boken fick mig att tänka på "Medan de sov" av Kathryn Harrison och "Dödgrävarens dotter" av Joyce Carol Oates.