En ödesdiger sommar

Jag undrar om inte både Donna Tartt ("Den hemliga historien") och Erin Kelly ("The Poison Tree") varit inspirerade av Barbara Vines "Ödesdiger vändning" ("A Fatal Inversion") som kom 1987. Fem bekymmerslösa ungdomar tillbringar den varma sommaren 1976 i ett improviserat kollektiv på en gammal engelsk herrgård med att dricka billigt rödvin, röka hasch, sova på verandan och ha sex. Sommaren slutar dock i katastrof och de skiljs åt för att aldrig mer träffas, hoppas de. När en makaber upptäckt görs på herrgårdens ägor tio år senare blir några av de numera kortklippta och skötsamma männen alltmer oroliga. Kommer polisen att kunna ta reda på vad som hände den där sommaren? Barbara Vine är mästerlig när det gäller att skapa psykologisk spänning och en obehaglig stämning. Jag blev dock inte jätteförtjust i "Ödesdiger vändning", kanske för att jag tycker att alla personer i den är så osympatiska. Här finns ingen oskuldsfull och medelmåttig iakttagare, som Richard Papen eller Karen Clarke, att identifiera sig med. Historien blev också lite seg i mitten.
Betyg: EEE+
P.S. Den som gillar den här sortens böcker kan hitta fler tips här.
P.S. 2 Mina favoriter bland Vines böcker är "Gräshoppan" och "Sotarens pojke". Korta recensioner finns under fliken "Emmas bokrecensioner 2000-2002" ovan.

Student söker ensamheten

Vem är han egentligen? Det undrar Noha i "Väldigt sällan fin" av Sami Said. Noha är 20 år och just har flyttat till ett studentrum i Linköping för att börja läsa religionsvetenskap. Är han svensk eller eritrean? Muslim är han, men är han tillräckligt hängiven? Mest av allt vill han vara ifred och läsa böcker om Eritrea. Omgivningen har dock svårt att förstå detta och tränger sig på. Han förväntas delta i korridorsfester och i sociala aktiviteter på moskén och studentkåren. Så är det Fredrik, som vill konvertera till islam, och pratsamma Anna, som vill lära Noha vad som är bra musik. Skildringen av hur världen måste te sig för den som är lätt autistisk är rolig och sätter ljuset på alla de där små onödigheterna som de flesta av oss ägnar oss åt för att få det sociala samlivet att flyta smidigt. Språket i boken är som en lightvariant av Jonas Hassen Khemiris fejkade Rinkebysvenska och den som har svårt för det är härmed varnad. Jag gillar korrekt svenska, men här kändes de små grammatiska felaktigheterna som en mycket uttänkt del av helheten och störde mig inte.
Betyg: EEEE

Oförsonligt om olycklig barndom

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst den omtalade "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Som väl alla vet vid det här laget är hon dotter till föräldragurun Anna Wahlgren och i boken beskriver hon sin mor och sin uppväxt på ett helt oförsonligt sätt. Det är fascinerande läsning, men jag kan inte låta bli att tycka att det är för privat. Jag tycker inte att boken håller tillräckligt hög litterär kvalitet för att bli allmängiltig.
Betyg: EE

Geni eller dåre?

I "Den hemliga historiens" efterföljd har en hel genre ("aka-porr") växt fram. Det kan bli lite för mycket av det goda, så det gäller att välja ut det bästa. Då är "The Bellwether Revivals" av Benjamin Wood ett bra val. Den utspelar sig i Cambrigde, men huvudpersonen Oscar är inte student utan jobbar på ett vårdhem. När han träffar medicinstudenten Iris dras han in i ett tajt kompisgäng som har Iris karismatiske bror Eden som mittpunkt. Men Iris är orolig för sin bror: är han så exceptionellt begåvad som han och andra tror eller lider han i själva verket av en psykisk sjukdom? Man får redan i början veta att historien slutar illa, så spänningen ligger i att få veta vad som ledde till katastrofen och vad som egentligen hände. Men även utan det spänningsmomentet skulle boken klara sig fint, för den har för genren ovanligt intressanta och realistiska personskildringar och Oscars och Iris kärlekshistoria är utsökt beskriven.
Betyg: EEEE+

Kvinnorna och staden del 2

Jag är så glad att jag har upptäckt Kerstin Ekmans 70-talsserie "Kvinnorna och staden" om staden Katrineholms framväxt och människorna, framför allt kvinnorna, som befolkar den.  Den andra delen, "Springkällan", börjar 1909 och slutar någon gång i slutet av 1920-talet. Den handlar om Tora, som är änka med två söner som hon försörjer genom att sälja bröd och karameller på torget. Driftig som hon är tar hon över ett café i stan och hoppas göra det till ett chict ställe dit stadens fruar ska komma och ta en kaffe under sina shoppingrundor. En annan viktig person är Frida, som har slitit hårt i hela sitt liv med tvätt och städning åt andra. En av bokens mest rörande scener är när Fridas vuxna dotter, sömmerskan Dagmar, ska sy en klänning i modern 20-talsmodell till moderns förvärkta kropp.
Betyg: EEEE+
P.S. Första delen heter "Häxringarna".

Sjukdom, kärlek och tårar

Första delen ("Kärleken") av Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" gjorde mig så förtjust och omtumlad att det med nödvändighet blev svårt för del två, "Sjukdomen", att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Nu är min läsning också färgad av att jag sett teveserien och vet vad som kommer att hända. Läsupplevelsen störs av att jag hela tiden ser bilder från teveserien i mitt huvud och omedvetet jämför med det som står i texten. Det är ändå rörande och upprörande läsning om kärleksparet Rasmus och Benjamin och deras vänner som en efter en drabbas av hiv/aids. Men den här gången irriterar jag mig lite på det ödesmättade tonfallet och tycker att indignationen ibland blir väl högljudd och onyanserad.
Betyg: EEEE

Ett gott liv utan socker

För ungefär nio månader sedan började jag äta lågkolhydratkost (LCHF) för att jag ville gå ned i vikt och inte klarade det på lågfettkost. Trots att jag inte gick ned något de första tre månaderna fortsatte jag med kosten på grund av att jag mådde så bra av den. Mitt blodsocker höll sig jämnt, mitt humör och tålamod blev bättre, min mage var lugn, jag höll mig mätt och behövde inte tänka på mat och mellanmål hela tiden. Att avstå från bröd, pasta och sötsaker var ingen svår uppoffring för jag kände mig helt nöjd utan och hade väldigt lite sötsug. Nu har jag läst vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bok "Ett sötare blod" och har fått lite mer kunskap om varför jag mår så bra på lågkolhydratkost. Fernholm har doktorerat i molekylär bioteknik och har ett vetenskapligt förhållningssätt till frågan om vad kolhydrater/socker gör med våra kroppar. Av hennes genomgång av den forskning som finns och sina egna logiska resonemang drar hon bland annat slutsatsen att den som håller sitt blodsocker på en låg och jämn nivå löper mindre risk att drabbas av hjärtsjukdom, alzheimer och cancer. Att det är bra för diabetiker och dem som har symptom på metabolt syndrom (insulinresistens) framstår nästan som självklart när man läser boken. Fernholm hör till de där avundsvärda personerna som kan skriva om vetenskap på ett så pedagogiskt och lättläst sätt att det blir en njutning att läsa!
Betyg: EEEE+
P.S. Jodå, lågkolhydratkosten fick effekt på min vikt också till slut och hittills har jag gått ned de cirka sju kilo som jag lade på mig under föräldraledigheten.

Cheer på liv och död

När jag hade läst ut "Dare Me" av Megan Abbott var jag tvungen att söka på "cheerleading" på Youtube för att riktigt förstå vad det är flickorna på Sutton Grove High egentligen håller på med. Bilden av söta, väna flickor som viftar med pompom-puffar och går ut med fotbollskillar får sig en knäck. I "Dare Me" är flickorna stenhårda och de tränar stenhårt för att kunna utföra de akrobatiska trick som ska ta dem till regionfinalen. Den opålitliga Beth är truppens kapten och berättaren Addy är Beths trogna vapendragare sedan barndomen. När de får en ny coach förskjuts maktbalansen i truppen och ett psykologiskt drama som bara kan sluta illa tar sin början. Man kan säga att "Dare Me" tar vid där "The End of Everything" slutar och att Abbott fortsätter sin beskrivning av clashen mellan kvinnlighet, styrka och våld. Den ångestfyllda tonårstiden med företeelser som självsvält, grupptryck, maktspel, sexuella utspel och lördagsfylla på ljummen öl beskrivs också på ett gastkramande sätt. Familjer och pojkar är dock perifera företeelser i detta drama som helt utspelar sig mellan flickorna och deras coach.
Betyg: EEEE+

Smedssonen som blev kungens fixare

Namnet Cromwell associerade jag tidigare mest till 1600-talets England och Oliver Cromwell, men efter att ha läst Hilary Mantels historiska romaner "Wolf Hall" och "Bring Up the Bodies" vet jag nu mer om 1500-talsmannen Thomas Cromwell. Han kom från en enkel bakgrund, men måste ha varit fruktansvärt begåvad och gjorde karriär som bankir, advokat och politiker. Till slut blev han Henrik VIII:s närmaste man och rådgivare. "Wolf Hall" utspelar sig främst under den tid då kungen försökte skilja sig från sin första hustru Katarina för att kunna gifta sig med Anne Boleyn. "Bring Up the Bodies" handlar om tiden för Anne Boleyns fall och slutligen avrättning. Båda böckerna har vunnit Booker-priset och det är välförtjänt. De är välskrivna, spännande historiska romaner som ger en nyanserad bild av Cromwell, Henrik VIII och de andra aktörerna. Mantel åskådliggör också genom sin utförlighet hur långdragna de olika förloppen var. Det som förenklat beskrivs som att Henrik VIII bröt med påven i Rom för att kunna gifta om sig var förstås i själva verket en process som tog många år. Annat som tydliggörs är det politiska och diplomatiska spelet mellan England, Frankrike och Spanien, det berusande maktspelet som hela tiden pågår vid det engelska hovet, psykologin i hur man handskas med en enväldig härskare som ändå vill/måste ha med sig parlamentet och kungens desperata önskan att få en son och arvinge. Genom att visa mycket konkret vad det innebar för enskilda människor skapar Mantel förståelse för sådant som hur reformationen egentligen gick till. Dessutom är miljöskildringarna utsökta. Nu hoppas jag bara att det snart kommer en tredje del, för "Bring Up the Bodies" slutar 1536 och Cromwell levde flera år till.
Betyg (för båda): EEEEE

I Bibas trollkrets

20-åriga Karen Clarke är van vid att ingen lägger märke till henne, så när den karismatiska och glamorösa Biba Capel vill bli hennes vän blir Karen förtjust och förtrollad. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort, lätt förfallet hus i norra London och detta hus blir snart centrum i Karens i övrigt ganska trista liv. Förtrollningen varar bara en sommar, för sen händer något som förändrar alla deras liv för alltid. "The Poison Tree" ("Grenar av gift") av Erin Kelly för tankarna till bland annat "Skuggan över stenbänken", "Den hemliga historien" och Barbara Vines spänningsromaner. Trots en aning seghet i mitten sträckläste jag den blodisande och skickligt komponerade historien. Det är skönt att ibland läsa en spänningsroman som inte innehåller en massa våld och morbida detaljer, inte är en polisdeckare och inte heller har övernaturliga inslag. Härliga miljöskildringar från London skadar ju inte heller.
Betyg: EEEE

Fantasy för skeptiker med humor

Nu när Lev Grossmans "The Magicians" kommer på svenska ("Magikerna") blev jag uppmärksammad på att det har kommit en andra del om Quentin och hans trollkarlskollegor. Den heter "The Magician King" och när den börjar är Quentin kung i det Narnialiknande Fillory. Han har allt han någonsin drömt om, så varför är han inte nöjd? Jag är ingen fantasyälskare och det är nog därför Grossmans böcker passar mig så bra. De utspelar sig lika mycket på jorden i nutid som i fantasylandet Fillory och de är fyllda av nutidsreferenser, ironi och svart humor. Personerna känns verkliga, med både goda och dåliga sidor, och de har verkliga problem och känslor. Samtidigt får man som läsare känslan av att svepas med i ett fantasifyllt äventyr. Det är en underbar kombo!
Betyg: EEEE+

Här är några citat som ger en bild av bokens stil:

"She'd always liked Quentin, basically. He was sarcastic and spookily smart and, on some level, basically a kind person who just needed a ton of therapy and maybe som mood-altering drugs." (s. 78)

"'Sometimes I think I am fate's sword. She wields me cruelly.' Quentin wondered what it was like to be so unselfconsciously melodramatic. Nice, probably." (s. 98)

"At first they thought she must be using som kind of advanced geographical magic until Josh noticed that she had an iPhone in her lap. 'Yeah, but I used magic to jailbreak it," she said." (s. 202)

Kvinnorna i Katrineholm

Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare och jag har läst ganska mycket av det hon har skrivit sedan "Rövarna i Skuleskogen" (1988). Jag har dock aldrig gått tillbaka och läst något ur hennes äldre produktion (med undantag för "Pukehornet"). Jag vet inte varför, men kanske för att jag inte vetat var jag skulle börja. Nu gav Ebba Witt-Brattströms artikel i DN den 19/1-13 mig lusten att läsa "Häxringarna" och det var ett mycket bra val. Det är en bok som innehåller mycket av det som jag brukar gilla: realistiska skildringar av kvinnor, relationer mellan människor, kön och klass och historia, gärna 1800-tal. Boken utspelar sig i det framväxande stationssamhället Katrineholm och handlar framför allt om tre kvinnor: knekthustrun Sara Sabina Lans, hennes dotter Edla och dotterdottern Tora. Nu ser jag fram emot att läsa de andra tre delarna i serien som kallas "Kvinnorna och staden" eller "Katrineholmssviten": "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus".
Betyg: EEEE+

Trappan till helvetet

"The Devil's Staircase" av Helen Fitzgerald börjar som en humoristisk frigörelseroman och fortsätter som en psykopatdeckare och allt går i en rasande fart. Huvudperson är den 18-åriga Bronny, som kommer till London från Australien utan vare sig packning, pengar eller planer. Hon dras in i en virvel av fester, killar, sprit och droger, så när hon hör skrapande ljud från källaren under sitt rum tror hon först att hon hallucinerar. Men det visar sig alltså att det gör hon inte... Man får kanske inte ha så höga krav på trovärdighet i en psykopatdeckare och ett tillräckligt högt tempo brukar kunna dämpa sådana invändningar från min sida, men i det här fallet hjälper det faktiskt inte. Det är för mycket som är osannolikt och konstigt för att jag ska tycka att det är en bra historia och blandningen av humor och morbida kvinnomord funkar inte för mig. (Andra har tyckt annorlunda, t.ex. Helena på Dark Places.)
Betyg: EEE

20 år efter Rodney King

Harry Bosch fortsätter att jobba med gamla, ouppklarade fall och i "The Black Box" gäller det ett mord som inträffade under raskravallerna i Los Angeles 1992. Under de krigsliknande förhållanden som rådde kunde inga ordentliga mordutredningar göras och inte många av dödsfallen klarades upp. Men det är speciellt ett fall som Bosch inte kan glömma: mordet på en ung utländsk journalist som hittades skjuten på en bakgata. Spåret han får upp efter 20 år leder i en helt oväntad riktning. Det här är en till Bosch-deckare som inte gör mig besviken.
Betyg: EEEE

Harry Bosch största fall?

När jag läste "The Drop" av Michael Connelly tänkte jag att den borde heta "Fallet" på svenska och nu ser jag att det gör den också! (Kommer ut i mars 2013.) Den handlar dels om en man som fallit ned från en hotellbalkong, dels om något som kanske blir Harry Boschs största fall. Som vanligt när det gäller Bosch är offret en ung kvinna, men eftersom han numera jobbar med gamla fall är det 22 år sedan hon hittades mördad. DNA-tekniken skapar nya möjligheter att lösa gamla fall, men när svaret i det här fallet kommer tror utredarna att det måste ha blivit något fel. "The Drop" är en klassisk Connelly-deckare i Bosch-serien, som inte gör någon besviken. Med Connelly vet man vad man får.
Betyg: EEEE

Ointressanta fiktioner

En ambitiös medlem i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet bestämde att vi skulle läsa Jorge Luis Borges och valet föll på novellsamlingen "Fiktioner" från 1944. Jag hade inte läst något av Borges innan och hade inga särskilda förväntningar, men på baksidan står det att hans inflytande på den moderna berättarkonsten är omätligt. Efter att ha läst (nästan hela) boken vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag missade träffen i bokcirkeln så jag har inte kunnat få någon hjälp genom att diskutera med någon annan. Boken är inte särskilt svårläst, men inte heller särskilt intressant (för mig). Den innehåller några fantasifulla och småroliga tankeexperiment, men känns i övrigt mest daterad och svårt manscentrerad. Den innehåller inget av det som brukar intressera mig i en bok: psykologiskt realistiska skildringar av människor (gärna kvinnor) och av mänskliga relationer. Det är möjligt att det Borges skrev var revolutionerande på sin tid, men nu är det svårt att förstå varför.
Betyg: EE

En arkeolog far till Blackpool

Alla bokbloggares älsklingsdeckarhjältinna Ruth Galloway är tillbaka och den här gången lämnar hon sitt älskade Norfolk och far till badorten Blackpool i Nordengland. Där har en gammal kurskamrat till henne gjort ett fantastiskt fynd: han tror att han har hittat kung Arthurs skelett. Tyvärr hinner han avlida i en eldsvåda innan han kunnat offentliggöra fyndet och Ruth dras förstås in i mysteriet. Med lite möda lyckas författaren Elly Griffiths förflytta även polisen Harry Nelson och Ruths druidvän Cathbad till Blackpool, så att de kan delta i lösandet av gåtan. "Dying fall" är ingen märkvärdig bok, men det är en klassisk engelsk deckare med charm och lagom mycket humor. "Dying fall" är den femte boken om Ruth Galloway.
Betyg: EEEE
P.S. Är det en slump eller en trend att två av de deckare jag har läst på den senaste tiden utspelar sig på en engelsk badort? De två badorterna liknar också varandra så mycket att jag misstänker att Cathi Unsworth har baserat sin fiktiva (?) badort i "Weirdo" på verklighetens Blackpool, åtminstone om Griffiths skildring är att lita på.

Flickan och mörkret

Efter 1930-, 1940- och 1950-tal har Megan Abbott förflyttat sig till 1980-tal i "The End of Everything". 13-åriga Lizzie står på gränsen till tonårs-/vuxenvärlden när det otänkbara händer i hennes trygga småstadstillvaro: hennes bästis Evie försvinner. Evie och Lizzie har varit oskiljaktiga sedan barndomen så det är ett brutalt uppvaknande för Lizzie att inse att hon faktiskt inte vetat allt om sin bästa vän. Hon vill göra vad hon kan för att hitta Evie men tar också chansen att i vännens frånvaro komma närmare dennes avgudade pappa. Abbotts text har så många ingredienser att jag knappt vet var jag ska börja. Det första jag tänkte på vid läsningen var den detaljerade skildringen av amerikansk småstadsbarndom som gör att jag som läsare kan se, höra och känna texturer, lukter och smaker, även om massor av referenser går mig förbi. Abbott blottlägger också mycket tydligt hur kvinnlighet är något som skapas i vår kultur, genom att hon ställer de pojkflickiga 13-åringarna mot Evies 17-åriga, superfeminina, parfymdoftande storasyster. Hon visar också hur nära våldet ligger under den pudrade, tillrättalagda flickytan. Samtidigt har Abbott skrivit en underhållande spänningsroman som kan läsas som en deckare. Det är otroligt skickligt och mycket roligt att läsa!
Betyg: EEEE+
P.S. Nu är jag sugen på att läsa Abbotts nästa bok "Dare me". Klicka på etiketten Abbott nedan för att se vad jag har skrivit om hennes tidigare böcker.
P.S. 2 Läs också "Gone Girl" av Gillian Flynn!

Från förälskelse till hat med Strindberg

-Strindberg skulle väl vända sig i sin grav om han hörde att vi pratade om hans bok som en parodi! sa en av deltagarna i min Stockholmsbokcirkel när vi diskuterade "En dåres försvarstal". Boken är Strindbergs febriga och hatfyllda skildring av äktenskapet med Siri von Essen (fast här heter de Maria och Axel). Eftersom jag hade läst Lena von Einhors roman "Siri" hade jag redan en annan bild av det stormiga äktenskapet, men oavsett det kan man inte ta "En dåres försvarstal" på allvar idag. Min strategi blev alltså att läsa den som en parodi, vilket gjorde läsningen rolig och jag kunde njuta av Strindbergs språk utan att bli arg hela tiden. Faktum är att Strindbergs språk känns förvånansvärt spänstigt och modernt, liksom hans skildring av förälskelsen och den tillhörande besattheten. Det är inte tungläst på något sätt. Märta Tikkanen (som själv levt i ett konstnärsäktenskap med en självupptagen och alkoholiserad man, läs mer här) har skrivit ett fint förord som mycket träffande avslutas så här: "Sen kan man väl bara vara tacksam över att det inte var Strindberg man gick och förälskade sig i."
Betyg: EEE

Lite roligt, lite gulligt, lite knasigt

"All my friends are superheroes" ("Alla mina vänner är superhjältar") av Andrew Kaufman är en udda liten bok. På ca 100 sidor berättar Tom om sitt äktenskap med superhjältinnan Perfektionisten. Deras förhållande vore perfekt om inte hennes ex, Hypno, hade gjort Tom osynlig för sin fru. Han tar hjälp av sina andra superhjältevänner, som Örat och Amfibiemannen, men inget kan få Perfektionisten att se Tom och efter sex månader är hon övertygad om att han har övergivit henne. Det är ett mycket originellt upplägg på den här gulliga kärlekshistorien och man blir road för stunden, men något djupare intryck gjorde den inte på mig.
Betyg: EEE