Pirater i Portugal

"Pirate King", Laurie R. Kings senaste bok i serien om Mary Russell, är egentligen mer äventyrsroman än deckare. Med sedvanlig humor berättar Russell om hur det gick till när hon hösten 1924 hamnade som allt-i-allo på en stumfilmsinspelning av den komiska operan "Piraterna i Penzance" i Lissabon och Marocko. Hennes roll är bland annat att hjälpa regissören att få till den realism han eftersträvar. När filmskaparen i stället för skådespelare anlitar vad han tror är lokala fiskare för att spela piraterna, får han dock mer realism än han hade tänkt sig. Mitt i äventyret dyker förstås Mary Russells make Sherlock Holmes också upp. Jag har alltid roligt i Russells och Holmes sällskap, men "Pirate King" är inte den bästa boken i serien. Beskrivningen av hur en filmsinspelning gick till på 1920-talet är dock både kul och intressant och som vanligt är Kings miljöskildringar fina. Jag gillar också att King ger mig anledning att läsa på om vad "Piraterna i Penzance" egentligen är för en opera (Något som jag undrat sedan jag såg "Pretty Woman".) och om den portugisiske poeten Fernando Pessoa.
Betyg: EEE+

Ordrik obducent

Som jag skrivit tidigare tycker jag att Patricia Cornwell de senaste åren har återfunnit lite av det som gjorde henne så suverän i början. Efter att ha varit i New York och Boston har Cornwell i "Red Mist" placerat rättsläkaren Kay Scarpetta i ett sommarhett Georgia. Det börjar med att Scarpetta ska besöka en intagen på ett kvinnofängelse men utvecklas snart till något som också involverar de andra i Scarpettas gäng: Lucy, Marino och Benton. Det är habilt utfört, men en aning segt och ordrikt.
Betyg: EEE

Vad benen kan berätta

I "Janusstenen" av Elly Griffiths kallas rättsarkeologen Ruth Galloway till en byggarbetsplats där man har hittat ett barnskelett utan huvud. Kroppen verkar ha begravts under en vägg, vilket för tankarna till romerska offerriter. Men frågan är om benen är så gamla eller om det rör sig om ett nyare dödsfall. Trots ett ganska konventionellt deckarupplägg med alltför lättgissad upplösning gillar jag den här boken. Det beror nog på att huvudpersonerna är så sympatiska och att jag blir ovanligt engagerad i deras privata relationer och problem. Miljöskildringarna från det platta, vindpinade Norfolk är också fina.
Betyg: EEEE
P.S. Jag tyckte också om första delen, "Flickan under jorden".

Minnen av en död poet

Sommaren 1913. Daphne Sawle är en oskuldsfull 16-åring när hennes äldre bror bjuder hem sin studentkamrat Cecil Valance på besök över en helg. Cecil är en charmig, aristokratisk, uppburen, ung poet och Daphne blir förstås fascinerad och förälskad. Under besöket skriver Cecil en romantisk dikt i Daphnes autografbok, en dikt som kommer att ingå i den engelska litteraturhistorien. Vad Daphne inte vet är att Cecil också är hennes brors älskare. Detta är upptakten till den härligt tjocka, urengelska romanen "The Stranger's Child" av Alan Hollinghurst. Romanen gör nedslag vid fyra tidpunkter under de kommande hundra åren och Daphne och Cecil är länkarna som sammanbinder de olika episoderna med varandra. Under läsningen av de första delarna av boken far bilder från "Brideshead Revisited" ("En förlorad värld"), "Downton Abbey" och "Ett rum med utsikt" genom mitt huvud. Senare kompletteras de med funderingar kring författarens makt, minnets irrvägar, engelska klasskillnader, de båda världskrigens inverkan på brittiskt samhällsliv och hur levnadsvillkoren för homosexuella män har förändrats under 1900-talet. Romanen är skriven på en vacker engelska, som är lite svårare än jag är van vid, vilket är en trevlig utmaning. Det är inga svårigheter att förstå sammanhangen, men då och då slår jag upp ett ord för att kunna ta till mig så många nyanser som möjligt.
Betyg: EEEE+
P.S. Romanen kommer ut på svenska hösten 2012 under titeln "Främlingens barn".

Isländsk pusseldeckare

Isländska Yrsa Sigurðardóttir är en ny deckarbekantskap för mig. Boken jag fick tag i, "Den som gräver en grav", visade sig vara hennes andra deckare med advokaten Þora Guðmundsdóttir i huvudrollen. Historien utspelar sig huvudsakligen på ett nybyggt hotell med nyandlig inriktning utanför Reykjavik. Hotellets ägare kontaktar Þora för att få hjälp att kräva skadestånd av säljarna till fastigheten på grund av ett dolt fel: det spökar! Detta problem överskuggas dock snart av ett mord, som visar sig ha kopplingar till något som hände på 1940-talet. Intrigen är komplex och intrikat konstruerad, om än inte alltför originell. Trots vissa ansatser till modern realism är "Den som gräver en grav" en klassisk pusseldeckare med en nyfiken amatördetektiv som pratar med alla vittnen och misstänkta, hittar ledtrådar och som till och med har en traditionsenlig side-kick (i form av en tysk älskare). Tempot är tyvärr lite segt ibland, men annars är det rolig läsning, inte minst för den som gillar Island och dess landskap. Yrsa Sigurðardóttir är i vart fall ett klart bättre val än Arnaldur Indriðasson för den som vill läsa isländska deckare. 
Betyg: EEEE

Kloka tankar

Jag hade beställt Lena Anderssons textsamling "Förnuft och högmod" på biblioteket, men när den kom hade jag så mycket annat att läsa att jag tänkte lämna tillbaka den oläst. Dock blev jag lite nyfiken när jag såg att texten från Anderssons omtalade sommarprogram om Jesus fanns med, så jag bestämde mig för att läsa det avsnittet i alla fall. Det var så intressant att jag började läsa från början och trots att boken är ganska tjock (450 s) läste jag den på en eftermiddag. (Måste dock erkänna att jag hoppade över teaterpjäserna.) De flesta texterna är krönikor eller artiklar som varit publicerade i olika tidningar och de handlar  om sådant som  förnuft, postkolonialism, religion/ateism och yttrandefrihet. Även om jag inte håller med om allt tycker jag att Andersson för det mesta är väldigt klok, genomtänkt och välformulerad. Och riktigt rolig! Betyg: EEEE+

Kvinnan bakom de odödliga cellerna

"The Immortal Life of Henrietta Lacks" ("Den odödliga Henrietta Lacks") av Rebecca Skloot är något så ovanligt som en populärvetenskaplig bok som fick mig att gråta. Henrietta Lacks var en svart amerikansk kvinna som 1951 dog i cancer. Innan hon dog tog läkarna ett cellprov från hennes cancer och dessa celler visade sig vara väldigt speciella: de gick att odla och slutade aldrig att dela sig. HeLa-cellerna, som de kallas, har använts i medicinsk forskning över hela världen och har bidragit till en mängd viktiga upptäckter, som poliovaccinet och HPV-vaccinet. Henrietta Lacks och hennes familj informerades dock inte ens om att cellprovet hade tagits och det dröjde tjugo år innan de efterlevande fick höra talas om HeLa-cellerna. Vid det laget tjänade biomedicinska företag massor av pengar på HeLa-cellerna medan familjen Lacks varken hade råd med sjukvård eller utbildning. I slutet av 1990-talet sökte Skloot upp familjen och lyckades vinna deras förtroende. I boken berättar Skloot på ett föredömligt engagerande och respektfullt sätt om Henrietta Lacks och hennes familj. Hon skriver också lättfattligt om HeLa-cellerna och den medicinska forskningen där de använts. Betyg: EEEE+

Rapsodisk Dickensdebut

När mina medhavda böcker tog slut under påsklovet gjorde jag en räd i min mammas bibliotek och kom ut med "Pickwickklubben" av Charles Dickens i fin utgåva från 1927. Jag fick bara med mig första bandet, så denna recension gäller enbart de första 430 sidorna av denna tegelstensdebut. "Pickwickklubben" utspelar sig på 1820-talet och handlar om ungkarlen Samuel Pickwick och hans tre vänner som ger sig ut på små turer i Londons närhet i syfte att till sin klubb rapportera om dessa upptäcktsfärder, som vore de på de mest avlägsna och exotiska  platser. Som många av Dickens romaner skrevs Pickwickklubben som följetong och det märks: den är ganska rapsodisk och  fragmentarisk. I den humoristiska och satiriska huvudberättelsen finns ett antal sentimentala bihistorier fyllda med moralkakor insprängda. "Pickwickklubben" blir därför inte någon Dickensfavorit för mig, men den är så pass underhållande att jag ändå kommer att läsa andra bandet när jag får tag på det.
Betyg: EEE+
P.S. Klicka på etiketten Dickens nedan för att se vad jag skrivit om några andra romaner av samma författare.

Sorgeliga saker hända

Med stor förväntan kastade jag mig över andra delen i Vibeke Olssons sågverksserie, "Bricken på Svartvik". (Första delen heter "Sågverksungen".) Bricken har hunnit bli 14 år och arbetar som ribbkaperska, men annars är det mesta sig likt. Så pass likt att jag ett tag undrade om hela boken inte skulle ge något mer än den första delen. Men sen tog handlingen fart och jag blev uppslukad av Brickens liv och hennes små och stora bekymmer, sorger och glädjeämnen. Även om hennes liv i 1880-talets Sundsvall var mycket olikt en nutida svensk tonårings är tonårstidens funderingar och våndor sig också lika. Olsson skildrar allt på sitt tonsäkra sätt och jag läser med stort nöje och engagemang. Betyg: EEEE+

De första kändisarna på Mallorca

Inför en resa till Mallorca senare i vår ville jag läsa den kanske mest kända boken om denna ö: "En vinter på Mallorca" av George Sand (pseudonym för Aurore Dudevant). Hon tillbringade vintern 1838-39 på Mallorca tillsammans med sina två barn och sin älskare Frédéric Chopin. Bilden hon ger av den för henne exotiska ön är inte så ljus, men underhållande. De har svårt att hitta någonstans att bo, men till sist får de hyra in sig på klostret Valldemosa. Insprängt mellan skildringar av det dåliga vädret, den konstiga maten, de otrevliga människorna och de ofarbara vägarna, får man fina beskrivningar av arkitekturen och naturen. Ibland blir det lite långrandigt, men boken är bara på 150 sidor, så den går fort att läsa.
Betyg: EEE
P.S. Den som vill läsa mer om George Sand rekommenderas "Paris på de älskandes tid" av Knut Ståhlberg. (Kortrecension finns under fliken Emmas bokrecensioner 2000 - 2002 ovan.)

Palestinsk släktkrönika

I "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa får man följa den palestinska familjen Abulheja från 1940-talet och framåt. Familjen fördrivs från sin gård och tvingas flytta till ett med tiden alltmer permanent flyktingläger i Jenin. Genom skildringen av enskilda personers livsöden får läsaren mer kunskap om Israel-Palestina-konflikten. Den skildras förstås ur ett palestinskt perspektiv, men författaren låter även några israeler framträda som goda och mänskliga. Den här boken påminner mig om "Flyga drake" på så sätt att den ger intressant information om ett land och en konflikt, men jag tycker inte så mycket om sättet den gör det på. Historien känns i vissa delar alltför konstruerad, relationerna mellan människorna orealistiska och språket, som försöker vara poetiskt, snubblar farligt nära att vara patetiskt. Jag blir förstås berörd av hemskheterna jag får läsa om, men på samma sätt som i "Sarahs nyckel" känner jag mig lite känslomässigt manipulerad, vilket jag inte tycker om.
Betyg: EEE

Roligt om ryska romaner

Amerikansk-turkiska litteraturvetaren Elif Batuman är specialiserad på rysk litteratur och i den lämpligt betitlade boken "Besatta - äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem" delar hon med sig av sin passion. Man får kanske veta lite mer än man trodde att man ville om obskyra ryska författare och gammaluzbekisk poesi men all kunskap slinker lätt ned, inbakad som den är i en mängd dråpliga anekdoter från forskarvärlden. Superkändisarna Tjechov, Tolstoj och Dostojevskij finns förstås också med. Även om jag inte är lika fascinerad av rysk litteratur som Batuman blir jag som bokälskare ändå alltid glad av att läsa om någon annan som också älskar litteratur!
Betyg: EEEE

Kartritarens död

Jag älskade de första delarna i den originella deckarserien om Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear. Sedan kom det några delar som jag inte tyckte höll samma höga klass. (Alla recensioner kommer upp om man klickar på etiketten Winspear nedan.) Nu har jag läst sjunde delen, "The Mapping of Love and Death" och kan med glädje meddela att Winspear är uppe på banan igen! Våren 1932 blir privatdetektiven Maisie Dobbs anlitad av ett välbeställt amerikanskt par. Deras son tog värvning för engelsmännen under första världskriget och tjänstgjorde som kartritare vid fronten i Frankrike. 1917 rapporterades han som saknad. Nu, 1932, har hans kvarlevor hittats och med dem en dagbok och en bunt kärleksbrev. Föräldrarna vill veta vem kvinnan som skickade breven är. Maisie Dobbs inser dock snart att det finns ett annat stort mysterium som också bör undersökas. Även om jag inte blev lika berörd av denna bok som av de första i serien har den en välkonstruerad intrig, det är välskrivet och den sympatiska huvudpersonens privatliv utvecklas också på ett spännande sätt.
Betyg: EEEE

Tystnaden i Tornedalen

Äntligen! En svensk deckare som jag gillar! Jag hade nästan gett upp, men efter att ha läst något positivt någonstans gav jag "I tystnaden begravd" av Tove Alsterdal en chans. Huvudpersonen Katrine bor i London, men kommer hem för att ta rätt på sin dementa mammas lägenhet i Stockholm. Av papper hon hittar förstår hon att mamman äger ett hus i Tornedalen och att någon är beredd att betala mycket pengar för huset. Mamman har aldrig velat prata om sin uppväxt och Katrine hade ingen aning om att huset fanns. Katrine bestämmer sig för att resa dit och se huset med egna ögon. När hon kommer upp får hon veta att en gammal man i granngården nyligen har blivit mördad. Katrine börjar nysta i sin egen släkthistoria samtidigt som den pensionerade polismannen i byn bedriver lite privatspaning och försöker hjälpa polisen att lösa mordet på grannen. Jag har inga invändningar: det är välskrivet, spännande, psykologiskt trovärdigt, miljö- och personskildringarna är utmärkta och deckarhistorien är ambitiös och skickligt konstruerad. Betyg: EEEE+

Arbetets döttrar

Av en slump har jag läst två böcker efter varandra som båda handlar om unga flickor i arbetarklassmiljö. Men där slutar likheterna.

"Sågverksungen" av Vibeke Olsson är första delen i en trilogi om Bricken Eriksson, sågverksarbeterska i Svartvik utanför Sundsvall. I maj 1879 är Bricken nästan 11 år och mycket stolt över sitt arbete som ströflicka på Dicksons sågverk. Hennes lön behövs, för hennes fars och de andra arbetarnas löner har sänkts. Våren 1879 fick sågverkspatronerna tre miljoner kronor i lån av staten för att klara krisen i träbranschen, men i stället för att höja lönerna till den tidigare nivån firade de med en bankett på hotell Knaust. Det blev den tändande gnistan som utlöste Sundsvallstrejken, en av de första större arbetsnedläggelserna i Sverige. Eftersom jag skrev en PM om Sundsvallsstrejken när jag läste ekonomisk historia 1991 (se flik ovan) tycker jag att ämnet för Olssons bok är högst intressant. Genom Brickens ögon får vi följa strejkens förlopp och konsekvenser. Bricken är enda barnet och hennes föräldrar är hårt arbetande, nyktra och skötsamma. De har det därför jämförelsevis bra, men de har ändå inte råd med mjölk till kvällsgröten varje dag. Värre är det för de familjer som har massor av barn eller där fadern super upp lönen och slår fru och barn. Jag tycker om Olssons sätt att skriva - hon hittar ett tonfall som känns naturligt och hon gör historien engagerande. Och så tycker jag, som alltid, om att läsa om flickors och kvinnors liv på 1800-talet!
Betyg: EEEE+
P.S. Läs också "Hjärtblad" av Aino Trosell.

María Margarita växer upp i ett gruvsamhälle i Norra Chile på 1960-talet. Där finns inga nöjen förutom en biograf. Problemet är att Marías familj är så fattig att de bara har råd med en biobiljett. Därför får María och hennes bröder tävla om vem som är bäst på att återberätta filmerna de har sett. Det visar sig att María har en stor talang för detta och snart roar hon inte bara sin familj utan många besökare också. "Filmberätterskan" av Hernán Rivera Letelier är en kort (100 s.) och lättläst roman, som trots vissa mörka inslag känns som en liten bagatell som inte berörde mig särskilt mycket.
Betyg: EEE

Om det blir fullt på kyrkogården

I bokcirkeln "Det namnlösa sällskapet" har vi läst "En lycklig liten ö" av Lars Sund. Den utspelar sig i den finska skärgården, i ett litet samhälle där alla känner alla på gott och ont. Livet på ön vänds upp och ned när döda människor börjar flyta iland och ingen vet vilka de är eller var de kommer ifrån. Någonstans måste de ju begravas och det blir allt fullare på öns kyrkogård. Då börjar vissa öbor att protestera. När man beskriver den här boken låter det som om det är någon slags deckare eller skräckroman, men det är det inte. Det är en roman som med mycket humor och igenkänning tar upp det svåra ämnet främlingsfientlighet. Det blir ofta mästrande och/eller patetiskt när författare gör det, men Lars Sund lyckas, trots eller tack vare sin humor, att diskutera ämnet på ett sympatiskt sätt. Jag gillar också Sunds berättarstil, där han byter perspektiv och ibland låter berättaren/författaren tala direkt till läsaren. Slutligen är miljö- och personskildringarna ömsinta och träffsäkra. Jag blev glad av att läsa den här boken! Betyg: EEEE+ 

Heathcliff + Catherine = SANT!

Inspirerad av den nya filmen (som jag inte sett) tog jag och läste om klassikern "Wuthering Heights" ("Svindlande höjder") av Emily Brontë. Jag läste den för första gången för länge sedan (kanske i 20-årsåldern?) och minns att jag blev besviken, eftersom jag inte tyckte lika mycket om den som om "Jane Eyre" eller Jane Austens böcker. Nu när jag läste om den var jag mer beredd på vad som väntade och kunde uppskatta  den våldsamma och passionerade historien om kärleken mellan Heathcliff och Catherine lite mer. Det är dock verkligen ingen feel good-historia: alla personerna (de är inte så många) är mer eller mindre osympatiska och deras osunda relationer utspelas i en klaustrofobisk miljö som inskränks till två hus ute på de vilda hedarna i Nordengland. Det som slår mig är också hur unga huvudpersonerna är och att det här kanske i första hand är en bok för deppiga och vilt romantiska tonåringar? Själv föredrar jag fortfarande Jane Austens förnuftiga hjältinnor som blir kära i den som är kär i dem och som dessutom har ett fint gods eller åtminstone ett pastorat! Betyg: EEE+

Njutbart om njutningslystnad

I "History of a Pleasure Seeker" av Richard Mason får vi möta Piet Barol. Han är en begåvad, stilig och charmig ung man av tämligen enkelt ursprung. Året är 1907 och Piet får anställning som informator i en av Amsterdams rikaste familjer. Piet njuter oerhört av sitt nya lyxiga liv, som inkluderar rinnande varmt vatten till badet och utsökt mat lagad av husets franska kock. Men han måste också använda sitt omdöme och inte låta njutningslystnaden ta överhanden när han navigerar mellan husets invånare och tar ställning till de inviter han får från olika håll. De privilegier han åtnjuter kan förstås tas ifrån honom omedelbart om han tar ett felsteg och förargar sin arbetsgivare. Piets ställning mittemellan herrskapet och tjänstefolket gör att skildringen av det stora huset ger lite av samma känsla som teveserien Downton Abbey och filmen Gosford Park. Det är något som jag gillar skarpt! Dessutom tycker jag om den lättsinniga och tillåtande stämningen i boken. Det är en annorlunda, underhållande bok som gör en på gott humör! Betyg: EEEE
P.S. Boken kommer att komma på svenska i maj 2012 under titeln "En lycksökares historia".

Utanför mallen

Jan Y Nilsson är en erkänd men fattig poet som bor på en husbåt i Helsingborgs hamn. Hans förläggare, som hela tiden publicerat Jan Y:s diktsamlingar trots att det varit en förlustaffär, lyckas övertala honom att han ska skriva en deckare. Den är nu nästan färdigskriven och såld till ett antal länder. Det enda som saknas är en underskrift på kontraktet och de sista 50 sidorna på boken. Men det verkar vara någon som till varje pris vill stoppa utgivningen... Björn Larsson ironiserar över hela genren i "Döda poeter skriver inte kriminalromaner" och det är kul med en svensk deckare som inte är skriven enligt mallen. Dock är det lite för slarvigt skrivet, lite för tråkigt och lite för gubbigt för att jag ska tycka att det är riktigt lyckat. Betyg: EEE

Mörka strömmar på Island

Jag har inte läst  Arnaldur Indriðason på ett tag, eftersom "Vinterstaden" från 2007 gjorde mig besviken. Nu har jag gett honom en ny chans med "Mörka strömmar" från 2010. I den är det Elínborg som är huvudperson, medan hennes chef (och tidigare huvudperson) Erlendur är bortrest. Deckarhistorien handlar om en ung man som hittas mördad i sin lägenhet i centrala Reykjavík. Av spåren att döma har en kvinna varit i lägenheten på mordnatten, men polisen har svårt att ta reda på vem hon är. Som vanligt hos Indriðason är det miljöskildringen som är bäst. Själva deckarhistorien är lite seg och långsökt och boken är inte tillräckligt spännande för att jag ska ha överseende med det. Minst tycker jag om "kringsnacket", i detta fall det som handlar om Elínborgs förhållande till sin tonårsson. Det är beskrivet på ett sätt som jag inte tycker känns naturligt. Betyg: EE+